Everybody needs a fix

Hur man än vrider och vänder på det är det fortfarande en blogg. Jag skruvar och trimmar. Försöker hitta formen. I fem år har jag skrivit blogg. Riotbrain, Reflektor och nu här. Jag vet inte om jag blivit bättre på det med åren. Om jag har hittat formen eller språket.

Än.

Men jag jobbar på det som sagt.

Jag skulle vilja göra någonting mer av det här. Få det att betyda mer. Skapa en materia av text och bilder som liksom sjunker ner i marken. In i köttet. Som håller sig kvar.

En gång gick jag genom en medelsvensk stor stad en sen höstdag. Det regnade och skymningen sänkte sig. Jag hade John Coltrane i lurarna. Det var råkallt ute men varmt inombords. Lite den känslan vill jag ha här.

Hur skapar man den?

Onsdag: La dolce vita

Apelsinbonden: "Arten heter Benito"

Farbror Bosse: "Dolce, dolce!"

Folk skriver upprört på Facebook efter att ha sett Erik Gandinis utmärkta dokumentär "Videocracy" om Berlusconis Italien. Man upprörs över korruptionen, falskspelet och den allmänna svinaktigheten. Man upprörs över hur vidrigt det är att italienarna kan rösta på Silvio, hur italienarna kan acceptera nyfascisterna i parlamentet, hur italienarna låter maffian leva årtionde efter årtionde.

Visst är det hemskt?

Men man har inget problem med att åka till Italien på semester och pumpa in mer pengar i det italienska konkursboet. Det är ju så vackert där. Kulturen är så fin och maten... Ahhh maten! Har ni sett Solens mat? på SVT? Det verkar ju så äkta och gott. Närodlat. Bosse intervjuar bonden som ystar sin egen ost. "La dolce vita!" utbrister farbror Bosse medans han tuggar i sig av fårosten. "Viva Ill duce" säger bonden som står bredvid.

Sen funderar man lite på var man ska åka på semester. Thailand kanske? Ja med det verkar ju mysigt. Billg mat och sprit. Tjänstvilliga förtryckta thailändare som gör vad som helst för några kronor mer i dricks. I Bangkok rasar kravaller. Svenskarna får rådet att "ta det försiktigt" när man är där.

Ingen frågar varför kravallerna pågår.

Om diktaturen.

Så länge det är varmt, gott och billigt så kan svensken ha överseende med det mesta.

Till och med sitt eget samvete.

The number of the beast: TV4

"Eventually within the next quarter of a century, the nostalgia cycles will be so close together that people will not be able to take a step without being nostalgic for the one they just took. At that point, everything stops. Death by Nostalgia. "

TV4 har uppfunnit domedagsvapnet.

Tisdag: Idag glömde jag det jag skulle minnas

Fläckarna av barmark växer timme för timme. Igår hörde vi regnet falla för första gången på flera månader. Isen spricker snart utanför farleden i Mälaren. Fåglarna sjunger för full hals trots att det är kallt och mörkt när jag hämtar tidningen.

*

Varje dag solen går upp tänker jag att jag ska försöka göra någonting jag aldrig har gjort förut. Oftast blir det inte så . Det bara upprepar sig. Nästan på minuten. Jag ser samma ansikten på tåget. Jag går samma väg. Jag äter samma mat och jag hämtar sonen ungefär samma tid. varje eftermiddag. Varje dag önskar jag att vi var på en annan plats med en annan rytm.

*

Idag glömde jag det jag skulle minnas.

*

Ja det är frågan?

Jag har fostrat honom väl!

Först ville han ha Star Wars på tröjan...


... och nu spelar han Pac Man!

Jag är en mycket stolt far!

Måndag: mest spelat just nu

Crippled Black Phoenix
Tänk vad man hittar när man åker till Surahammar. Min vän C spelade detta för mig i lördagskväll och jag har varit förlorad sedan dess. Det är mäktig postrock, americana eller vad du nu vill att det ska vara. Har du inte upptäckt det än gör det nu.

Deftones
Den nya skivan har inte kommit ännu men då kan man ju alltid lyssna på "White pony", en av 2000-talets bästa plattor. I sanning genreöverskridande med sin stenhårda och mjuka sida. Melodierna äter sig in i huvudet och du kommer aldrig att känna dig ensam.

16 Horsepower
Fortfarande så bra. Jag föredrar faktiskt liveplattorna och jag grämer mig fortfarande över att jag valde att titta på vraket Roky Erickson istället för Woven Hand på P&L för några år sedan även om man säger att David Eugene Edwards hade en ganska dålig dag....

Miles Davis
Allt du behöver egentligen.

Oskar Schönning
Jag hade nöjet att se och höra Oskar Schönning på Kafé Kaka i Eskilstuna förra veckan. Det var en sådan där magisk spelning. Tre musiker utan förstärkare eller andra tekniska hjälpmedel utom sina instrument. Ändå öppnades den där revan i universum en liten stund och ljuset strömmande in.

Pearl Jam
Jag har omedvetet hållit på förra årets släpp "Backspacer" till våren. Det är en riktigt bra vårskiva. En platta med ren rock 'n' roll som går rakt in i själen och gjuter liv i vintertrötta kroppar. Jag hoppas fortfarande att att de kommer hit i sommar.

Fredag: All that jazz.... Black coffee bebop

Oskar Schönning 25 mars 2010. Coltrane var också där...

Foto: Magnus Tannergren

Oskar Schönning spelar jazz med influenser från Balkan. Det är suggestivt. Väldigt bra. Det knarrar i stolarna, en fläkt susar i rummet bredvid. Vi sitter på café och lyssnar på jazz och bilarna snurrar i rondellen utan hund utanför.

Jag spelar skivor i pauserna.

Och jag sitter där och lyssnar på musiken jag spelar och den vävs ihop med sorlet från människorna som dricker sitt vin och sitt svarta kaffe.

Jag blundar och plötsligt så hör jag Coltrane. Men jag hör inte någonting av hans musik. Men jag hör Coltrane.

Saint Coltrane.

Den helige.

Öppnar ögonen. Jag sitter i Eskilstuna och och gör en resa utan att ens lyfta en fot. En resa in i musiken som tar oss så långt bort att vi knappt hittar tillbaka. Musiken säger Balkan. Det känns som New York. Men det är Sörmland.

Jag känner mig hemma men ändå inte.

*

Och det här var en del av det jag spelade och en del som jag inte hann med...

Veckans spellista

Torsdag: lite om allt möjligt

Ikväll spelar Oskar Schönning jazz på kafé Kaka i Eskilstuna. Undertecknad spelar skivor i pauserna.

Arrangör är Memento.

Kom dit.

*

Såg Uppdrag Granskning på SVT om våldtäktsmannen i Bjärsta som får stöd av hela samhället. Trots att han blev fäld två gånger. Trots att han själv har erkänt vad han har gjort.

Det är Knutby på syra. Prästen tycker att killen är stark som kommer till skolavslutningen. Rektorn på skolan verkar ha noll koll på något. De vuxna innevånarna tror på allt de hör.

Jag undrar hur stämningen i Bjärsta är idag. De som bor på orten måste ju inse hur orimligt deras beteende är efter att ha sett sig själva på TV.

*

Sveriges Radio har fått en ny webbplats.

*

Grannar som först ser till att sonen kommer hem från dagis och sedan bjuder föräldrarna på middag när dom kommer hem från jobbet ska man vara rädd om.

*

Det knuffas, bökas och sparkas.

Onsdag: "I drink a lot of coffee before I go to sleep, because then I can dream faster."

Topp tre just nu:

1. Zoegas Intezo
Välbalanserat, milt men ändå kraftfullt.

2. Lavazza Qualità Rossa
Klassiskt italienskt kaffe för finsmakaren.

3. Monsun Malabar (från Kahls i Eskilstuna)
Fylligt kaffe som har en brett smakspektrum.

Är förövrigt väldigt nyfiken på Zoegas Zuprema.

Bäst just nu: Deftones

Riktigt bra.

Nya plattan "Diamond Eyes" kommer snart.

Tisdag: Fanboy

Jag kommer aldrig att bli en riktigt bra musikjournalist. I alla fall inte i den meningen att jag kommer att bli en Lester Bangs, Martin Carlsson eller Fredrik Strage. Jag blir alltid en 15-årig hårdrockare i ett pojkrum i Kolbäck när jag gör intervjuer med folk som jag lyssnat på sedan jag var, just det, 15 år.

Men det var nog inte ambitionen att bli en hårdhudad musikskribent som gjorde att jag runt 2002 skickade ut förfrågningar till alla möjliga hårdrockstidningar för att få skriva om musiken jag älskar.

Det var mer den kittlande tanken att kanske få prata med sina gamla hjältar.

Och det fick jag. Många av dom har jag fått kontakt med och gjort intervjuer med. Men så fort det har kommit till några av de riktigt stora så har jag blivit den där 15-åringen igen som knappt får ur sig frågor ibland bara för att jag inser vem det är jag sitter och pratar med.

Det kanske låter löjligt att en snart 40 år gammal man kan bli sån. Men sådan är jag. Att få ett telefonsamtal där en röst säger "Hi Magnus this is Blackie Lawless" en vanlig torsdagskväll hemma i Kolbäck får mig ur balans. Så är det. Jag blir Beavis. Jag blir Butt Head.

Igår hände det igen. Efter tre års uppehåll skulle jag göra min första hårdrocksrelaterade intervju med Exodus. Och de första två minuterna med Gary Holt gick utmärkt. Men plötsligt så tappade jag tråden helt och 15-åringen tittade fram. Jag tror att det var när Gary började prata om tidigt 80-tal och hur han och Kirk Hammett startade bandet i San Fransisco. Då kommer det liksom över mig att han är en legend och att han är en av dem som styrt hela mitt musiklyssnade. Plötsligt hör jag mig säga fåniga saker som "Oh that sounds really cool!" och andra lökiga klichéer.

Som tur är så hittade jag snart tillbaka till en någorlunda saklig och professionell ton och intervjun blev helt okej.

Fast jag älskar den där 15-åringen. Jag kan inte låsa in honom i källaren. Det skulle inte vara jag.
Om det gör att jag aldrig blir en riktigt bra musikjournalist so be it.

Det är det värt.

Måndag: provocerad

Vädret är en ren provokation. I lördags satt vi mot väggen där solen sken och vi såg årets första fjärill i den 15 gradiga värmen. 24 timmar senare råder full snöstorm och 48 timmar senare så vaknar man till ett islandskap och tio minusgrader.

En ren provokation.

*

Jag förstår vare sig kritiker eller publik ibland. Milleniumfilmerna visas på TV och alla är överens om att det är så bra, Noomi Rapace är så genialisk, Micke Nykvist är briljant...

Nä säger jag. Filmerna är baserade på rätt mediokert skrivna deckare, Noomi Rapace ser cool ut men det är väl också allt och Micke Nykvist... ja vad ska man säga om Micke Nykvist? Han har samma ansiktsuttryck genom alla tre delarna, det vill säga nollställt, och levererar repliker värdigt en gymnasierevy.

Och att övrig skådespelarelit som medverkar inte heller lyckas med någonting är också rätt provocerande.

Jag förstår inte.

Och nu ska skiten spelas in i USA också. Man kommer verkligen att behöva sin sjukvårdsreform...

*

Sonen vaknar av att "det är läskiga skuggor" i hans rum. Sen somnar han gott hos oss. Vilket vi inte kan säga att vi gjorde...

*

Ikväll ska jag göra min första hårdrocksrelaterade intervju på tre år. Legendariska thrash metalgruppen Exodus ledare Gary Holt ska finnas i andra änden av telefonluren när jag ringer. Känns lagom nervigt.

*

Deftones senaste alster är förövrigt väldigt bra.

Fredag: Våren kommer med våld

Hela dagen har snön gråtit från takåsen. Vattnet har bokstavligen forsat ner från snökanten och man anar en glidande rörelse. Så plötsligt slår våren ner sin hammare på hustaket. Hela huset rister till och det skramlar i porslinet och fönstren. Men inget händer egentligen. Snön är envis och vägrar släppa greppet om takpannorna.

Ytterligare ett rapp från vårens fasta hand över takåsen och då händer det. Med ett motvilligt hasande ljud hör jag hur dryga 15 ton snö accelererar ner mot kanten på hustaket. Och med ett brak faller det till marken och lägger sig som en stor blöt död val framför huset.

Det är så våren anländer på allvar.

När snön envist vägrar ge med sig så kommer våren med sin stora slägga och jagar vintern . Och vi små människor kan bara skratta och välkomna den med öppna armar.


*

Plura och Mauro lagade mat igår igen. Det är fortfarande det bästa matlagningsprogrammet någonsin. Kanske för att maten sätts i det sammanhang den verkligen ska vara i. Det sociala. Det pratas, sjungs, röks, skrattas och så lagas det lite mat också. Igår verkade till och med Lars Winnerbäck vettig och i slutet sjöng han en låt om Linköping som nästan fick mig att börja gråta av hemlängtan. Och jag är bara bott där tillfälligt...

*

Veckans spellista hittar du här.

Torsdag: En jämställd man

Sonen vaknar och är hostig och snorig. Som den jämställda man jag är skickar jag den gravida hustrun till jobbet och stannar hemma med sonen, äter frukost, läser saga, kollar på ubåten Ubbe. Sonen är lite konfunderad över att det är barnprogram på morgonen.

Vilken tur, säger jag med spelad förvånng.

Det är nog bara idag säger jag.

Så sitter vi här under filten en stund.

Ute är det fuktigt och disigt.

I postlådan

Post från Jesus och Eddie Vedder.

Onsdag: No, I am your father

Nästa vecka ska jag spela skivor på Mementokvällen på Kafé Kaka i Eskilstuna. Livemusik, kafékultur och livejazz. Och så lilla jag som ska underhålla i pausen. Jag ransakar mig själv vad jag ska spela. Ska vi dra mot det elektroniska? Berlin? Soul? Jazz?

Eller så spelar jag lite av varje. Memento funkar ju så.

*

Efter en hel dag med internetfrågor i Stockholm så lyckas Johan och jag samamnstråla på ett tåg mot Västerås. Det var roligt. jag undrar när vi sågs senast. 1989? Vi pratade om jobb, internet och kolbäckare. Det var den snabbaste resan jag gjort mellan Stockholm och Västerås på länge. Och ändå var den längre än jag tänkt mig.

*

Den här veckan har haft alldelses för många stressiga stunder.

*

Johanna Koljonen är oerhört bra.

*

Lars är också bra.

*

Sonen säger plötsligt att han vill ha en Star Warströja. Mitt hjärta börjar bulta och jag fäller nästan en tår av stolthet. Jag intygar att jag inte har påverkat honom. Jag svär.

Nu har han en fantastiskt cool t-shirt med en X-Wing på.

The force is strong with this one...

Tisdag: samtidigt på Stockholms central

Måndag: Vintervampyren dör i solskenet

Vintervampyrens dödskamp fångad på Black Coffees högkvarter

Tittar på finalen i Melodifestivalen. Jo, jag tittade faktiskt men inte för musikens skull utan för Dolph. Mannen är en gigant! Men ett pris jag var tvungen att betala var ju att höra all skitmusik som spelades. Dock ska jag medge att jag faktiskt gillade låten som vann med hon vad hon nu hette som hade skor på sig.

Det där med skorna har varit kontriversiellt har jag förstått. Tydligen får man inte ha skor på sig av något speciellt märke i direktsänd public service. Skrattretande med tanke på att Converse knappast är en ovanlig sko som behöver mer reklam.

Och sen har sett kommentarer om att det var så skönt för att vad hon nu hette igen verkar så äkta och genuin med bland annat skorna som argument. Converse. Jätteäkta och genuint. Verkligen.

Men låten var okej som sagt.

(Själv bär jag Dr Martens. Det har jag alltid gjort.)

*

Roger Pontare dansade in med vargar på scen i lördags också. Jag var tvungen att tvätta både ögon och öron med terpentin efteråt.

*

Statoil på Erikslund i Hallstahammar har världens långsammaste biltvätt förövrigt. Men det är kul att titta på medelålders mäns beteenden i tvättkön. Nervöst sneglar dom på varandra och när den ene går ut för att spruta extra avfettning på bilen innan de ska in i hallen gör de andra också det.

*

Alex skrev en text som kanske inte på grund av ämnet i sig men för att det egentligen handlade om saker i det förflutna som har påverkat mig mycket rörde upp många minnen. Både jublande lyckliga och andra mer svarta. Men den där texten renderade också i en gemensam spellista som jag, Alex och Daniel nu bygger. Jag lyssnar på den den när jag skriver detta. Den innehåller musiken från åren 1992 - 95 som vi lyssnade på i lägenheter och i Dicks källare. En salig blandning av tidens storheter och historiens klassiker som vi upptäckte tillsammans.

Alex konstaterar: "Vi var kosmonauter på väg mot de okända rymder som fyller insidan av skallen. Vi var som upptäcksresande som bröt ny, obeträdd mark. Vi var oerhörda och omätliga. Vi var grandiosa och storartade."

Jag saknar inte den tiden. För mycket sturm und drang. Men jag är glad att ha den med mig in i framtiden.

*

Utanför föntret går solen upp över taken. Solen som längsamt tar ihjäl vintervampyren med sina solstrålar. Snart kan man utan problem sitta i skjortärmarna mot väggen och dricka sitt kaffe. Hallelujah!

Fredag: ljudmateria

I mitt jobb finns det en fantastisk bonus. Jag kan förlora mig i ljud. Efter att intervjuerna är gjorda och rösterna till reportage om tillgänglighet, talböcker och annat synskaderelaterat är fångade kan jag på väg tillbaka till redaktionen passa på att fånga andra ljud med mikrofonen.

Jag går med hörlurarna på mig och riktar mikrofonen mot olika händelser. Det blir en förstärkt verklighet.

Varenda droppe av smältande snö hörs.
Fotstegen blir centrala i livet.
Ljuden av rörelse.
Rösterna som kommer och går.
Vinden.

Allt det här fångas av mig. Sen kan man klippa sönder dom, vrida runt dom, ordna om dom.

Jag älskar ljuden. jag håller långsamt på att bygga ett ljudbibliotek. Lika flyktigt som vatten som rinner i en flod.

Det är så fantastiskt.

Jag samlar ljud från Internet. Historiska ljud. Samtida ljud. Musik.

Klipper och klistrar. Gör strukturer. Lösa tankar fogas samman i en väv av ljudvågor.

Jag gräver hörselgångar under ljudvallen.

Flyter på ljudvågor.

Torsdag: Kapitalistens mål är monopol

Två intressanta saker hann jag läsa i DN i morse.

Tretton fristående förläggare skriver på DN Debatt om hur Bonnier nu har total kontroll över bokmarknaden genom att bli den störste distributören av pocketböcker i landet. Det är inte orimligt att tro att Bonnier kommer att gynna sina egna titlar framför andras. Bonnier vägrar kommentera. Ansvarig minister är tyst.

*

I en nyhetsnotis i DN (tyvärr ingen länk) så berättas det om hur flera intresseorganisationer samt bredbandsleverantörer vill se fler alternativ till Spotify. Idag dominerar denna strömmande musiktjänst marknaden men ersättningen till artisten är mycket låg. Ett exempel som ges är Lady Gaga vars hit "Pokerface" spelats en miljon gånger på Spotify. Utbetalat till artisten: 1.100 kr. Resten tog skivbolaget.

Och det är skivbolagen som verkar vara problemet. Det är dom som sluter avtalen med Spotify, det är dom som motsätter sig lösningar på nedladdningsproblematiken efter som de flesta av dessa ger artisten mer pengar och mer kontroll över sina verk.

*

Någon som har total kontroll verkar det som i alla fall är Robyn.

Det är coolt.

Onsdag: Smältvatten

Ljud & bild: M. Tannergren

Tisdag: Kom, kom ta mig här ifrån

Sekunder minuter timmar och dagar
Tiden rinner iväg
Timmar dagar veckor och år
Vi slösar tid på ingenting

Vi jobbar i veckorna
Vi sliter som djur

Vi vill leka som ungar
Skratta dansa leva som kungar

- Coca Carola

Jag sitter i publiken som består till 80 % av kvinnor. Och 90 % av dem är över 55 år. Kulturkvinnor med page. På scen står Tove Olsson och framför monologen "Bitterfittan" baserad på Maria Svelands bok. Det är bra. Det är mycket bra. Det handlar om att vara fri från förväntningar av olika slag. Att vara sin egen. Jag antar att jag inte var den Sveland skrev boken till. Men jag kan ändå känna igen mig. Maria Svelands bok och Pontus Stenshälls monolog baserat på boken sätter fingret på den problematik vi 70-talister har.

Vi pratar i bilen på väg hem. Vi talar om att vår generation fastnat mellan 60- och 70-talet. Att våra föräldrar faktiskt är mer som sina föräldrar än man vill tro. Och när vi barn inte gör så som förväntas av oss så kolliderar generationerna.

Vi talar om våra barn. Hur kommer dom att se på oss? Vi som väljer att jobba mycket, att göra karriär på riktigt och helst införliva familjen i den. Inget utesluter det andra som det var förr. Hur kommer våra barn att värdera det? Kommer dom att göra revolt och hur blir då den revolten?

Vi kommer fram till att vi inte vill att barnen blir som 80-talisterna. Egocentrerade och fullständigt illojala mot alla utom sig själva (om man nu ska raljera lite).

Vi närmar oss byn. När vi kommer över krönet så sträcker sig Kolbäck över synfältet i mörket. Röken stiger stilla uppåt mot den milda marshimlen. I husen lever vi våra liv så som vi tror att vi vill ha det. Vi fostrar barnen, sorterar våra sopor, följer Melodifestivalen och skrattar åt Hollywoodfruarna. Dom som inte faller innanför ramen för det normala. Vi skrattar åt dom precis som vi skrattar åt de förståndshandikappade i en annan del av Köping. Vi skrattar åt dom för att vi tycker att de inte är normala som oss.

Kom igen. Innerst inne. Visst är det därför du skrattar? Vad du än säger.

Vi kommer hem. Farmor har nattat sonen som sover i sin säng. Vi öppnar dörren och tittar på honom. Underverket. Nu sover han och hämtar krafter efter dagens bravader som superhjälte. Liten sparkar under handen.

Huset skakar till av allt liv.

Allt liv som ska levas till fullo.

Remix: Blood Brothers

Alexander skickade ett blandband till Remix som varit vilande ett tag. Här kommer en för mig väldigt cool sammanfattning av åren 1992 - 95 då nätterna var ändlösa, det sjöngs och skrålades och vi tillbringade väldigt mycket tid i Dicks källare i centrala Hallstahammar jag, Alex och Daniel.

En tid som jag tror många unga män går igenom. Inte riktigt vuxna, inte riktigt unga utan precis på gränsen till det verkliga livet. Och då söker man svar. Vi fann dem hos farbror Cornelis, farbror Leonard, morbror Bruce och kusin Strummer. Och ibland kom gubben Lundell förbi...

Lyssna här

Måndag: Lynn Barber

Appropå att det är Internationella kvinnodagen idag så läste jag om Lynn Barber igår i DN. En banbrytande brittisk journalist som gjorde sig känd under tidigt 60-tal för sin repektslöshet gentemot etablissemanget. Inte ens Graydon Carter på Vanity Fair vågar anställa henne än idag på grund av hennes fullständigt hämningslösa journalistik. Befriande.

Det har även gjorts en film baserad på delar av hennes självbiografi som heter "An education".

Fredag: äkta fredagsmys

Mauro & Pluras matlagningsprogram på TV 8 kan vara det bästa matprogram som gjorts. Mauro är så där härligt mycket Mauro. Och Plura är Plura. I bar överkropp och en cigg i mungipan. Mauro försöker hålla klassen samtidigt som Plura pressar en citron med plåster på fingret och petar sig i örat.

Det är ärligt, hjärtligt, skitigt och fantastiskt. Jag blev hungrig.

Dessutom blev Håkan Hellström pruttfull på två glas vin. Jättekul.

Titta själv:



*

Ja just ja. Jag har skrivit en gästkrönika åt Eskilstuna Riksteaterförening som ni kan läsa idag.

Den kreativa kraften

Kära Bodil!

Du säger det så bra.

Torsdag: Var är Carola?

Det har siktats en Snödroppe utefter en husvägg i södra Sverige. Den bröt marken där snön hade smält. En liten fläck av barmark. Det var allt som behövdes.

Hoppingivande.

*

Själv skottade jag ner ett halvt ton snö från altantaket igår eftermiddag.

*

Ska göra en intervju med Exodus om någon vecka. Den första intervjun jag ska göra på flera år. Det känns både bra och lite nervöst. Jag känner mig alltid nervös inför sånt här. Trotts att jag gjor det i åtta år. Kanske ska man bli nervös på riktigt om man inte blir lite nervös. Hur som helst ska det bli roligt.

*

Alice In Chains till Peace & Love i sommar. Nu är det bara Pearl Jam som saknas.

*

Chile väntar fortfarande på insamlingspengarna, galorna och Carola.

*

Vi tittar på TV mer än någonsin. Över tre timmar om dagen per person i genomsnitt. Vi är mer engagerade i reklamfilm än nyheterna. Vi saknar ICA-Stig som tydligen har sportlov. Teliafamiljen är nedlagd och alla undrar hur det det ska gå för dom nu. Teliapappan är upprörd och beklagar sig i media. 25.000 personer vill ha tillbaka den gamla Gina Trico-modellen till sitt OLW-sponsrade fredagsmys.

Vi är en tragisk nation.

*

Det går vattkoppor på dagis. Pestens tid...

Onsdag: dagens blogg & bild

Bilden är naturligtvis tagen i New York.

Kolla in utmärkta bloggen Tankar från 39:gatan

Tisdag: I can't resist a touch of evil

Plötsligt drabbade Djävulen mig och jag tog tag i det där nostalgiprojektet igen. Nästan två hundra sidor hårdrock so far. Konsekvensen är också att A Touch Of Evil vaknat till liv igen.

Och här är soundtracket ni lyssnar på idag...

Måndag: U.S of A

Inser att Don DeLillos ”Under jord”, ”Falling man” och ”Vitt brus” tätt hänger ihop med James Ellroys trilogi om USA som börjar med ”En amerikansk myt”. Även om inte allt är sant så är det intressanta tankegångar och berättelser som baseras på just myten om Amerika.

Den amerikanska nationen är byggd på drömmar och trauman. Drömmen om det fria landet där alla har samma rättighet att förverkliga sig själv. Men landet är djupt traumatiserat av mardrömmarna. Kommunistskräcken. Presidentmorden. Krigen. Det paranoida förhållandet till makten.

Den är en slitning i nationens blödande hjärta.

Jag läser och fascineras av allt tankestoff. Av alla händelser. Av hur både Delillo och Ellroy lyckas växla mellan det stora perspektivet och den lilla människans vardag.

Det är fantastiska berättelser.