Black Coffee - Svagt kaffe är Djävulen i en kopp!

|,,|

2012-02-02T10:10:00.001+01:00

Det finns musik jag alltid återkommer till. Som en komet. Under långa perioder lyssnar jag inte alls på viss musik. Men jag vet att det alltid kommer perioder då jag lyssnar genom hela diskografier med Black Sabbath, Alice Cooper, Metallica och Kiss. För hårdrocken finns alltid där. Jämt.

Bakom fasaden som säger att Miles och Coltrane är genier. Bakom depprockaren och utforskaren av elektronisk musik står en fjunig 15-åring med feg hockeyfrilla och kramar det slitna exemplaret av Dios "Dream evil" eller Judas Priest "Painkiller".

Just nu har "Hårdrockens historia" som visas på SVT kastat mig in i en djup hårdrockspsykos igen. Får se när det går över...

Saker som inte lämnar mig ifred: Vinternatten

2012-02-01T14:11:00.002+01:00

Det bästa med minusgraderna i januari och februari är vinternatten. Aldrig är stjärnhimlen klarare. Aldrig annars ser man så tydligt universums djup. Man spanar med teleskopet eller med ett naket öga och tittar på planeter och galaxer. Det är en meditation och påminner oss om att tänka på zen.

Tillfälligt avbrott i tillvaron (men först spelar vi lite Melissa Horn)

2012-02-01T10:47:00.001+01:00

EU-kris, Eurokris, matkris, sossekris, vårdkris, oljekris och Melissa Horn spelas hela tiden på radio. På min twitter pratas det om #sexism och jag blir deppad av verkligheten. Vi har inte kommit någonstans. Och hela tiden spelas den där Melissa Horn på radio.

Det ramlar ner satelliter från rymden och den där asteroiden som inom 10.000 år kommer att förinta den här världen passerade strax bredvid häromdagen. Nästa gång kan det smälla säger dom. Dessutom har det varit solstorm. Och den där Melissa Horn spelas fanimej jämt på radion.

Trängs på tåget med infekterade medpassagerare som snyter sig rakt ut i kupén. Det är halt på perrongen och kallt som i Sibirien. Folk spyr och får feber. Lösen krälar på barnen på dagis och personalen ser helt hopplös ut. Och ständigt denna eländiga gymnasiepoetissa Melissa Horn på radion.

Carl Bildt äter sig genom sin vardag på middagar som handlar om världssvälten. Folk skjuter varandra i Malmö och samhället placerar barn i alkoholiserade familjehem. Göran Hägglund blir omvald och dubbelmoralen och de dolda agendorna regerar världen. Jag känner mig gammal och sliten bara av att vakna med insikten om att det snart är nyheter igen.

Men först ska vi bara spela lite Melissa Horn igen på radion.

Berlin! Berlin! Wir fahren nach Berlin!

2012-01-31T11:00:00.000+01:00

Myllret vid Zoologischer Garten är befriande. Jag kommer på mig själv med att sakna en riktigt stor stad. Här möts bussarna, S-Bahn och U-bahn i en fantastisk byggnad i stål. Allting är i rörelse. Allting flyter.

Vi vandrar upp för Oranienstraße. Från East Side Gallery där en dryg kilometer av muren står kvar på andra sidan Spree. Där var DDR. DDR finns kvar i människornas huvud som ett spöka. Överallt märks den delade staden fortfarande trots att det gått 20 år sedan. Man har inte lyckats riva den mentala muren. Samtidigt exploaterar man minnet och gör det till någonting att vårda.

Vi vandrar upp för den långa gatan i den kyliga januariluften. Genom Kreuzberg där turkarna och bohemerna bor. Allting är slitet och nedgånget. Vi vandrar mot Mitte. Friedrichstraße är hysteriskt. Med kommersen och sorlet från bilar och folk. Vi viker av ner under lindarna och hamnar vid Brandenburger Tor. Jag tänker på filmen "Himmel över Berlin". Det är oundvikligt. Genom valven ser man gudinnan stå på sin höga kolonn mitt i Tiergarten. Jag försöker se om det står en ängel på hustaket bredvid oss.

Det gör det inte.

Se hela filmen här

Berlin: en kort sammanfattning i bilder

2012-01-29T20:51:00.001+01:00

14 610 dagar senare

2012-01-25T09:38:00.001+01:00

Ingen sorg.

2012-01-24T09:45:00.002+01:00

jag sörjer inte det faktum

att jag blir äldre

men jag sörjer

min ungdom

och åren

som aldrig

kommer tillbaka

men jag längtar

lika mycket

efter åren

som ska komma

Nej Internet är inte fritt. (Och har aldrig varit det)

2012-01-19T07:56:00.000+01:00

Igår protesterade de stora drakarna på Internet mot det amerikanska lagförslaget som ska begränsa spridningen av upphovsrättskyddat material. En lag som är lika trubbig som dum. Så det är bra att man protesterar.

Samtidigt kan jag roas av den totala förvåning som verkar råda över det faktum att man först nu verkar inse att det fria flödet av information via Internet är hotat. Och att den som hotar är nationen som hävdar att den är "The land of the free and home of the brave".

Sanningen är ju att det var den amerikanska militären som startade Internet en gång i tiden för att kunna styra landet i händelse av atomkriget. Och att Internet hela tiden har varit i händerna på multinationella företag som gjort det möjligt att använda det. Microsoft, Google, Apple...

Så varför är ni förvånade?

Kampanjen igår var väl välment men också ganska ironisk. För samtidigt som man blockerade och stängde av så spreds informationen om detta vi sociala medier som Facebook och Twitter. Nu är ju en gammal sanning att mediat är budskapet men effekten blir lite ofrivilligt komisk.

Nu ska ni ju inte tro att jag har någon som helst förståelse för det där lagförslaget eller något förslag som inskränker informationsflödet. Men det finns så många aspekter på det här ämnet och detta är bara en del av en större problematik.

Internet är inte fritt. Men människors tankar är det.

Börja där.

Livet den senaste tiden.

2012-01-16T08:02:00.000+01:00

Det har inte skrivits så mycket här den senaste tiden. Jag har mest använt bloggen för att samla bilder, ljud och filmer här. Kanske fungerar det lika bra som kommentarer till tillvaron.

Jag har arbetat hårt för att göra en grundläggande förändring av livet på det yrkesmässiga planet. Efter tio år har jag bytt arbetsgivare. Ingen är kvar på sitt jobb i tio år idag. Det är något som våra föräldrar gör. Men den första mars lämnar jag Sörmland och Eskilstuna och börjar arbeta i hemkommunen. Jag kommer inte att sakna mitt gamla jobb. Men jag kommer att sakna miljön och personerna. Biblioteket, musiken, konsten. Där har ni den miljö jag rört mig i. Nu blir det kommunkontor och webbredaktörskap. En utmaning.

Under hösten var jag sjuk. Inget allvarligt men det fick mig att tänka på min kropp och den ålder jag uppnår om en vecka ungefär. Nya rön säger att människans perceptionsförmåga börjar avta vid 45 års ålder. Det är om fem år det. Samtidigt ser jag hur en nära släkting allt mer bryts ner av åldern. Livet tar slut. Man ska aldrig glömma det.

Om en dryg vecka åker jag med min fru till Berlin i två dagar. Vi ska åka dit nästan helt utan fastställd plan. Bara åka dit. Andas och äta, dricka och uppleva. Vi förtjänar det.

Ljuden och orden blir allt mer närvarande i mitt liv. Jag lämnar det ljudburna mediet i yrket men dwet ger mig möjlighet att på allvar ta tag i en dröm om att spela in och sända ljud som jag närt länge. Jag ska bygga en liten studio hemma och samla frekvenserna.

Jag ska skiva den där långa dikten som jag vet finns där inne i mitt huvud och som jag jagat i flera år. Den kommer att bli storartad.

Mitt namn nämndes i förra veckans Eldorado. Jag erkänner villigt att jag är en stor beundrare av Kjell Alinge. Intervjun jag gjorde med honom 2007 gjorde djupa intryck på mig. Så när Kjell säger mitt namn och vilken musik jag vill höra samt skickar ett tackmail och vill ha fler tips blir jag varm inombords. För mig är det stort. Kanske är det lite fåningt men sådan är jag. 41 minuter in i sändningen hör ni Kjell säga mitt namn.

Lyssna: Eldorado

Kanske leder allt detta till en tanke om att leva livet på ett annat sätt. Livet ska vara med inriktat på zen. En närvaro i nuet. Som ett solo av Miles eller Coltrane. Som ett andetag som bara är vad det är och som man uppskattar för att det finns där.

"Livet är storslaget, och ibland upptäcker vi det sa min vän Johan. Så är det nog.

Ljudet i mina öron. Här och nu.

2012-01-11T10:51:00.001+01:00

90-talet: Return of the living dead

2012-01-10T13:14:00.000+01:00

AFA annonserar som man gjorde på 90-talet även 2012.

Idag meddelades det att Refused gör en comeback för att .. eh... avsluta sin karriär. Ingen logik i det resonemanget men hur som helst. En spelning på Way Out West är i alla fall bokad. Samma dag har AFA klottrat ner hela stan med sitt varumärke (se bild ovan).

Retrokulten kring 90-talet fortsätter alltså. Fler tecken:

Hultsfred toppar med The Stone Roses och The Cardigans (Hultsfred goes Sweden Rock).
Metallica spelar sin svarta skiva i sin helhet under sommarens festivaltur (Undrar om Hetfield hinner odla fram en schysst hockeyfrilla till sommaren?).
Soundgarden toppar Sweden Rock Festival (nu har man lämnat 80-talet...)
Pearl Jam kommer till Globen (Både band och arena är mer än lovligt 90-tal).
Nya avsnitt av Beavis och Butthead sänds på MTV (det är som att Hylands Hörna skulle återuppstå ungefär).
SVT:s "På spåret" liknar allt mer "Knesset" (Luuk/Lindström: Då TV-rebeller. Nu: mysgubbar.).
Ekonomin har havererat (Snart är räntan 500%).
Carl Bildt är överallt (Lika arrogant. Lika dryg. Bara glasögonen är nya).

Andres Lokko flyttar hem från London.

Det är säkert kittlande för den medelålders skara som var med då när det begav sig. Jag är en av dem. 90-talet var uppvaknandets tid för många. Idag regerar dessa människor samhället i allt större utsträckning. Därför är 90-talet så inne. Det vill i alla fall 40-åringarna tro. Det refereras till 90-talet lite slentrianmässigt efter som vi förutsätter att alla begriper det roliga med att fråga hur många bultar det finns i Ölandsbron.

90-talet illustreras dock bäst av dessa två videos (som dock kanske inte har något med varandra att göra...):

Dagens bidrag på Slavestate: intervju med Orange Goblin

2012-01-10T07:40:00.002+01:00

När man besöker Ben Wards sida på Facebook anger han Iommi, Butler, Ward och Osbourne som sin religiösa åskådning. Hårdrockens fyra profeter mer kända som Black Sabbath. Och lyssnar man på Orange Goblin, bandet som Ward sjunger i, begriper man hur viktig just denna religion är för honom. Orange Goblin har levererat blytung hårdrock där riffet alltid varit ett av de heliga sakramenten.

Men frågar man Ben Ward själv så säger han att Orange Goblin främst vill göra tung hårdrock som man kan dricka öl till. Inte en helt dålig religion det heller. Jag ringer upp Ben i mellandagarna. Han är julfryntlig men stressad. Orange Goblin håller på att förbereda lanseringen av sitt senaste verk ”A eulogy for the damned” som släpps den 13 februari på Candlelight Records. Det har varit fotograferingar och videoinspelningar. Dessutom har alla medlemmar ”vanliga” jobb som de måste sköta och familjer att bry sig om. Orange Goblin har alltid varit en bisyssla som främst drivits av passionen till tung rock snarare än pengar och framgångar.

Läs hela intervjun på Slavestate.se

And don't let the bastards grind you down

2012-01-09T14:44:00.001+01:00

I'm ready, I'm ready for the laughing gas

I'm ready, I'm ready for what's next

I'm ready to duck - I'm ready to dive

I'm ready to say I'm glad to be alive

I'm ready, I'm ready for the push

Have you come here for forgiveness?

Have you come to raise the dead?

Have you come here to play Jesus?

To the lepers in your head

To take a cup - to fill it up

To drink it slow - can't let you go

I must be an acrobat

To talk like this and act like that

You can dream - so dream out loud

And don't let the bastards grind you down

Saker som inte lämnar mig ifred: Achtung baby!

2012-01-07T10:50:00.000+01:00

"It's no secret that the stars are falling from the sky."
- The Fly

1991 var U2 på toppen av sin kreativa karriär. U2 1991 var ett annat band än det som fanns innan 1990. Redan ett par sekunder in i inledningsspåret "Zoo station" har bandet malt ner allt de tidigare gjort till stoft med sina stenkrosstrummor och Edge sylvassa gitarr som strimlar hela historien till småbitar. Albumet är en transformation av bandet U2 till ett hypermodernt relevant rockband och det förvandlade Bono till den ultimata rockstjärnan.

"Achtung baby" låter väldigt europeisk och den spelades in i Berlin precis när muren hade fallit. Det är en skiva som inte hade kunnat spelas in på en annan plats och under en annan tid. Än idag låter den aktuell. Tidens tand har inte rått på den till skillnad från allt annat U2 har gjort trots att den är resultatet av en viss tid i historien. Det europeiska dramat är högst närvarande på den här skivan.

Jag har aldrig brytt mig om U2. Vare sig före eller efter "Achtung baby". Men den här skivan köpte jag direkt. Jag visste på något sätt att den var en helt egen organism. Ett eget universum. En tidsmarkör som definierar mig och min generations ungdom.

Tio år senare

2012-01-05T08:33:00.000+01:00

I måndags sa jag upp mig från mitt nuvarande jobb. Och på tisdagen skrev jag på anställningsavtalet för ett nytt. Det var en händelse som jag nästan aldrig trodde skulle hända.

I tio år har jag informerat synskadade om tillvaron. Varit deras ögon och förklarat hur saker ser ut och fungerar. Det har varit tio år där jag känt mig väldigt nyttig. Dessutom har jag jobbat med kultur på ett länsbiblitek där litteraturens spridning varit första frågan varje dag. Viktigt det med. Och jag har förmedlat information om EU. Och om folkbildning. Tio år i medborgarnas och demokratins tjänst.

Nu byter jag jobb. Från den 1 mars är jag webbredaktör för hemkommunens webbplats. Även det i allmänhetens tjänst fast på ett annat sätt.

Att säga upp sig från ett jobb man haft i en fjärdedel av sitt liv är en märklig känsla. Som ett fritt fall. Man slänger upp allt man har i luften och hoppas att det ska landa helskinnat. Det gjorde det. Jag behöver nya utmaningar. En annan utsikt från fönstret. Jag behöver träffa nya människor som ställer nya frågor.

Nu går jag vidare.

Skiftningar

2012-01-03T12:39:00.001+01:00

en dag
en annan dag

En annan tid. En annan plats.

2012-01-03T10:02:00.001+01:00

myten säger:
att du strök runt gårdarna i trakten
att allt du berörde frös till is
och att du saknade dig själv

myten säger:
att du fångat Sorgen
mitt i dess flykt
och att du bär den
likt en amulett

myten säger:
att du gick genom isen
och att du sjönk till botten
utan att säga farväl

myten säger:
att när våren kom
draggade man efter kroppen
utan att finna något

(...)

jag tror inte vi kommer längre
väderstrecken har tagit slut

du har alltid sökt likt en pilgrim
ständigt sökt
en speciell mening
ett korn
med vilket du skulle ha siktat
över horisonten
som bågnar under tyngden
av din blick

(...)

kölden drar fukten
ur gräset
likt en ond tand

vägkorsningen
ligger likt ett krucifix
framför den hemvändande

Ungefär så här känner jag mig just nu...

2012-01-02T14:59:00.001+01:00

Köttvärlden

2011-12-30T00:10:00.001+01:00

Hittat i arkivet: Wherever I may roam 91-92-93

2011-12-22T10:39:00.001+01:00

Hittade turnéprogrammet från Metallicas turné i början på 90-talet. Ett ohämmat frosseri i Metallicaestetik. Hur tufft som helst.

Saker som inte lämnar mig ifred: The Right Stuff (1983)

2011-12-21T15:07:00.000+01:00

Det skulle kunna ha blivit en film med flaggviftande amerikaner som erövrar rymden i den amerikanska frihetens namn. Men istället blev det en poetisk film som långsamt berättar om hur människan på egen hand till slut når samma hastighet som jorden och universum.

När giganterna vandrade på jorden

2011-12-21T14:26:00.001+01:00

Dagar i garaget

2011-12-20T12:22:00.001+01:00

Chockerande naket och nästan lite obehagligt (men fullständigt lysande)

2011-12-18T21:30:00.001+01:00

Men ikväll är vi inte där naturligtvis. Vi sitter i Södra Teaterns stora sal och utanför faller vinterns första snö över ett annat sorts helvete än det David Eugene Edwards tror på nämligen hipsterhelvetet som kallas Södermalm. Utan presentation och andra artigheter äntrar han scenen tio över åtta på kvällen till församlingens jubel och börjar spela. Och under en timme och trettio minuter trollbinder Edwards den fullsatta salongen. Han är en predikant. Ensam med en elektrisk gitarr och en banjo kopplade till en uppsättning pedaler sjunger han sin ödesmättade svarta blues för oss växelvis genom en distad och odistad mikrofon. Ibland sjunger han bara rakt ut. Mellansnack och interaktion med publiken är det knappast tal om men ändå är närvaron och kontakten total.

Det är bitvis fullständigt magiskt. Han bjuder på sånger från sina band 16 Horsepower och Wovenhand samt en del nyskrivet material och en makalös tappning av Bob Dylans ”As I went out one morning” som aldrig har låtit så äkta och intensiv. För Edwards sjunger inte för att det är roligt. Han sjunger utifrån sin religiösa övertygelse. Och han gör det på ett sätt som till och med får en ärkeateist som jag att önska att jag var lite religiös i alla fall. Han går fullständigt upp i sin musik. Sittandes stegrar han sig som en vild häst, han illustrerar texten med gester och miner, han spottar och fräser, han slår till mikrofoner och talar ibland till och med i tungor.

Det är ibland chockerande naket och nästan lite obehagligt. Men det är samtidigt en enorm poetisk upplevelse. För även om han är en otrolig instrumentalist är det texterna som griper tag i mig mest. Bildspråket, ordens tyngd, själva formulerandet. Där har ni det som är essensen i Edwards konstnärskap.

Och hade jag haft en själ hade jag sålt den till David Eugene Edwards ikväll.

---

Recensionen publicerades från början på Kulturbloggen.com

United States Of Poetry

2011-12-16T08:48:00.001+01:00

Magin...

2011-12-15T09:43:00.002+01:00

Saker som inte lämnar mig ifred: Musik som elektrisk ritual

2011-12-14T12:00:00.000+01:00

Musik fungerar i flera fall som ritual snarare än som förströelse eller underhållning. Att samlas, lyssna på ett framförande och helt gå upp i musiken. Det är en uråldrig företeelse som är lika gammal som människan själv. Med hjälp av elektriciteten blev den här ritualen ännu kraftfullare som kan upphöja ett riff till religion.

Acting like a manic!

2011-12-12T10:40:00.001+01:00

Dave Mustaine & James Hetfield den 9 december 2011

Ii förra veckan firade Metallica sitt 30-årsjubileum genom att göra fyra spelningar på The Fillmore hemma i San Fransisco. Trogna läsare vet att jag har en ogenerad offentlig kärleksaffär med det här bandet sedan 1986. Tyvärr varjag inte på plats men genom den moderna tekniken kunde jag följa spelningarna i realtid via Twitter och Youtube och på Facebook genom vänner och bekanta på plats.

En hel massa gäster var på scen och deltog. Som till exempel Diamond Head, Biff Byford från Saxon, Glenn Danzig, Rob Halford, Ozzy och Geezer, Jim Martin, King Diamond, Jason Newstedt och som avslutning Dave Mustaine, Lloyd Grant och Ron McGoveny (orginalmedlemmarna från 1981-83). Jag får gåshud av det bara jag tänker på det.

Dessutom fick man som medlem i The Metallica Club en ny låt varannan dag i e-postbrevlådan. Inte illa.

Jag begär inte att någon ska förstå det här. Det finns ingen logik. Men det är en livslång relation med ett band som alltid kommer att finnas där.

But we will never stop

We will never quit

cause we are... Metallica!

Stillhet

2011-12-09T14:28:00.001+01:00

snön har fallit

stillheten i landskapet

är öronbedövande

vintern har svårt

att övertyga

men den bidar sin tid

med isdolkar

redo för

krökta ryggar

Jag skulle ha sålt min själ om jag hade haft någon...

2011-12-06T11:33:00.001+01:00

David Eugene Edwards på Södra teatern i Stockholm 5 december 2012
Foto: M. Tannergren

Att uppleva en konsert med David Eugene Edwards är på egen hand är att åka en sliten nedcabbad Cadillac Eldorado genom den amerikanska mellanvästerns gotiska landskap. Det är alltid solnedgång. Kyrkorna efter vägen är små som friggebodar och vid vägkanten ser du en liftare klädd i kors som spelar gitarr och sjunger om Jesu blod, tvivel och människans övergivenhet och ensamhet. I horisonten brinner en buske.
Det är ibland chockerande naket och nästan lite obehagligt. Men det är samtidigt en enorm poetisk upplevelse. För även om han är en otrolig instrumentalist är det texterna som griper tag i mig mest. Bildspråket, ordens tyngd, själva formulerandet. Där har ni det som är essensen i Edwards konstnärskap.
Och hade jag haft en själ hade jag sålt den till David Eugene Edwards ikväll.

solitär

2011-12-05T14:12:00.001+01:00

jag är i själen

en solitär

jag söker

ensamhet

en stilla plats

för vila

tanke

andning

ett basläger

en plats

min plats

eller kanske

en bergstopp

där jag kan se ut

över tillvaron

se en början

och ett slut

Allt ljud är musik. All musik är ljud.

2011-12-01T16:10:00.000+01:00

David Eugene Edwards

2011-11-30T14:03:00.001+01:00

På måndag spelar han på Södra Teatern i Stockholm. Jag ska dit. Här är en ganska intressant dokumentär om honom.

Tja det var väl inte en märkvärdigare dag än någon annan...

2011-11-26T00:42:00.001+01:00

Välkommen till djungeln

2011-11-23T13:08:00.001+01:00

Tre dagar i centrala Stockholm. Tre dagar mitt i smeten. Jag älskar storstaden. Pulsen och möjligheterna. Samtidigt ser jag vad den stora staden gör med människorna. Stressade steg. Härjade blickar och en allmänt sliten känsla.

Jag älskar de stora huskropparna. Den brutala arkitekturen. Gatorna. Tunnlarna och broarna. Det finns något mänskligt i stadsorganismen.

Jag vill bo nära den urbana djungeln.

Men inte mitt i den.

Tänker osökt på...

2011-11-21T19:00:00.001+01:00

...det här gamla omslaget till DN Kultur när jag sitter här och fikar på Söööder. En slump? Knappast...

Musiken i livet. Livet i musiken.

2011-11-20T11:30:00.001+01:00

Igår var jag och såg Dia Psalma på Smedjan i Köping. Jag vet inte hur många spelningar jag varit på där och jag minns inte hur många gånger jag sett Dia Psalma just här. Det är 15 eller 16 år sedan sist. Men det känns som igår. Den här musiken sitter i mitt DNA den lärde mig om livet. Vad som var rätt och vad som var fel. Dia Psalma formade min moraliska kompass.

Det här var bandets näst sista spelning. Någonsin. Det är nog bra men det känns sorgligt samtidigt. Live har de aldrig varit bättre. Det är stenhårt och tajt. Passion och svett.

Vi älskar dom och kärleken är besvarad.

Nu lägger bandet ner. Jag fyller 40 år om någon månad. Det känns som om ungdomen nu är väldigt avlägsen. Jag tar farväl av båda med ett leende. Ni var bra båda två.

Heavy Metal Thunder

2011-11-18T15:29:00.000+01:00

Iron Maiden - And The New Wave Of British Heavy... by crazedigitalmovies

skuggor

2011-11-16T12:17:00.000+01:00

Strömsholm, november 2011
Foto: M.Tannergren

morgonen är knasterkall

frostinsvept

vi smyger i skuggorna

dit novembersolen inte når ner

det svarta förstärker

soluppgången

som sätter eld

på natthimlen

Tystnaden

2011-11-14T09:22:00.001+01:00

Det har varit ganska tyst här den senaste tiden. Det finns förklaringar till det. Orken har inte funnits där att skriva även om viljan är närvarande. Annat tar energi. Barn. Sjukdomar. Hösten. Annat.

Så därför blir skrivandet mer sporadiskt än förr.

Men förhoppningsvis blir det bättre när det väl sker.

Livet finns i dikten. I ordet. I tanken.

Att skriva är att andas.

Jag andas.

Fast tyst.

Ibland har jag svårt att fästa blicken...

2011-11-09T15:24:00.003+01:00

Under a pale grey sky

2011-11-08T10:19:00.000+01:00

November...

Tittar på teve...

2011-11-07T10:02:00.002+01:00

Den enda fördelen med att vara sjuk är att man kan titta på tv-serier. Som den här. Helt okej faktiskt. Om man gilla Sci- Fi och "V".

Ibland saknar jag staden

2011-11-04T08:15:00.001+01:00

elegi för november

2011-11-02T20:39:00.002+01:00

vintergatan dundrar tystlåtet över himlen
november börjar milt
med dimman liggandes bland träden

surheten kryper nära intill
oförbereda människor

november denna svarta avgrund
i boken där dagar räknas
till och med pappret ruttnar

ljusen brinner på trappor och gravar
vi tänder ljus för döda och levande

vi klappar om våra nära
som tappat kontakten med omgivningen
och tröstar

det är mörkt när sömnen kastar ut oss
de minsta vägrar och inte vill

de små strävar mot snällheten
mot ömheten
som är alltings förutsättning

det är en vacker sanning
en makalös insikt och novembers motsats

och ovanför rullar vintergatan vidare
över horisontens skarpa kant
och fortsätter ut i mörkret

novembers kryper ännu närmare
krälar bredvid oss som en ovälkommen vän

Fanzines...

2011-11-01T14:58:00.001+01:00

Jag fick låna en fantastisk bok av Anton. Om fanzines. Vi funderar på att göra ett nämligen. Om kultur tror jag. Eller om något annat. Vi vet inte än.

Hösten

2011-10-31T14:56:00.001+01:00

Mementofestival #10 - bilder från en fantastisk kväll

2011-10-29T15:19:00.001+02:00

Roddar

Samtalar

Kopplar

Balanserar

Väntar

Seventysix Echoes - frijazz

Rigon - Ambient elektroniskt

Clara Lindsjö - Loopade röster

Gustaf Wistrand & Axel Murman - indie/shoegazer

Copy Of - egensinnig singer/songwriter

Berättelser från tåg: Rastlös

2011-10-26T16:12:00.000+02:00

Den gamla tanten bredvid mig kan inte sitta still. Ständigt i rörelse. Oroligt stirrandes genom fönstret. Så fort hon hör någon säga ett ortsnamn rycker hon till. Hon stoppar tågmästaren. Frågar något. Han svarar lugnande att tåget är i tid. När ha gått tittar hon på biljetten och sen på klockan. Rättar till sig. Tittar oroligt omkring sig.

Jag sitter strax bredvid. Blir irriterad. Tanten flyttar på sig en bit mot mitten på sätet. Mot mig. Drar sig halvt upp till stående och tittar över huvudet på mannen framför. Släpper ner sig. Tittar ut genom fönstret och tittar på sitt bagage. Allt med. Fortfarande.

Själv börjar jag känna mig som Jon Voight i filmen "Runaway Train". Jag vill sparka av henne och klättra upp på tågets tak och sträcka ut armarna samtidigt som tåget försvinner in i snöstormen.

Jesusblues

2011-10-26T08:47:00.001+02:00

Den 5 december åker jag till Södra Teatern i Stockholm och lyssnar på den gravt religiöse David Eugene Edwards. Det ska bli coolt. Kanske lika coolt som när han spelade här:

Saker som inte lämnar mig ifred: Pushead

2011-10-25T14:18:00.000+02:00

Konstnären Pushead (eller Brian Schroeder som han heter egentligen) har följt mig sedan sent 80-tal. Han har gjort omslag, t-shirtmotiv och posters åt Metallica och The Misfits som är två band jag följt i över 25 års tid. Alltid har Pushead återfunnits där med sina skallar, ormar, benhögar och zombies. Motivet ovan är från en t-shirt från tiden för den svarta skivan i början av 90-talet. Jag köpte den när Metallica spelade i Globen 1992 och den funkar än även om den börjar lukta lite skumt. Men motivet är så ultracoolt att jag inte kan låta bli att ta fram den ibland.

Kulturen är det enda mätbara motståndet: Heading out the highway.

2011-10-24T07:58:00.001+02:00

Det är nymåne och dimman ligger över gatan. Minusgraderna sitter som spikar i luften. Jag är på väg till jobbet. Ibland känns det som om jag åker åt fel håll. Eller har hamnat fel och letar efter lift hem. Ingen stannar för att plocka upp mig.

I fredags slog det mig att kreativa männsikor som utövar sin konst är de vackraste människorna. Det finns någonting stort i att se människor skapa utifrån sina tankar och idéer. Jag vill göra samma sak. Jag vill jobba för de här människorna och hjälpa dem att komma ut i världen. Visa att det finns någonting annat. Något som skapar andra värden än rent ekonomiska.

På fredag är det festival igen. Mementofestival. En kväll med kreativ musik. Toner du aldrig hör annars. Jag är med och arrangerar. Spelar skivor i pauserna och agerar konferencier. Memento är motstånd mot likriktning och strömlinjeformade musikprodukter. Det är när jag tänker efter motstånd mot det mesta.

Du hittar mig på tillvarons motorväg med tummen i luften. Ge mig skjuts om du har vägarna förbi.

Ibland behöver man bara lite meningslöst videovåld som underhållning.

2011-10-21T16:14:00.001+02:00

Samtidigt...

2011-10-19T15:39:00.001+02:00

...som Tobias Billström et al fikar med Jimmie Å i riksdagskaféet har någon skrivit följande på en vit vägg på Eskilstuna Central. Det blåser hårt. Det blåser kallt.

Saker som inte lämnar mig ifred: Skyll på stjärnorna

2011-10-18T08:55:00.000+02:00

I början av 90-talet gick jag och min vän Alexander genom den där perioden många tjugoåriga män går igenom på ett eller annat sätt. Vi läste Kerouac och lyssnade på Ulf Lundell. Sturm und drang. Sökande och frihetstörst. Och lite mer törst. Och massor med Lundell. 1993- 1996 såg vi Lundell live kanske sex eller sju gånger. På gränsen till ohälsosamt mycket. Och så lyssnade vi på skivorna.

Lundell blev en mentor som berättade om friheten, livet och kvinnorna. Visst låter det lite patetiskt idag men så var det. Jag gillar Uffe idag också men på ett annat sätt.

Jag får en konstig känsla i hela kroppen när jag hör vissa låtar med Lundell. "Skyll på stjärnorna" är en av dem. Jag hade inte hört den på många år men här om dagen lyssnade jag på den igen. Då kröp allting på mig. Hela den där känslan från 1994 dök på mig som en vampyr. Intensiva minnesbilder av lägenhetsfester i Hallstahammar, sömnlösa arbetslösa nätter, skratten och gråten från mina bästa vänner och så Uffe som sjöng om skrikande rävar och att man ska leva som om man lever. Och att man ska skylla på stjärnorna så stannar någon kvar.

Ack denna romantik och rebellmyt.

Vi överlevde allihop vår ungdom. Kanske var det lite tack vare Ulf Lundell.

Lyssna på "Skyll på stjärnorna" på Spotify.

Papperstunn

2011-10-17T13:31:00.000+02:00

tiden har inga tänder

men tiden sliter ändå

på människor

att bli gammal

är att bli

papperstunn

solen sjunker

mot horisonten

Köksfönster

2011-10-15T16:14:00.001+02:00

En bild av den perfekta tillvaron.

2011-10-14T20:31:00.001+02:00

Frosten och månen

2011-10-14T09:21:00.001+02:00

Munktellstaden, Eskilstuna 14 oktober 2011
Foto: M. Tannergren

Saker som inte lämnar mig ifred: Jupiter

2011-10-13T08:54:00.002+02:00

Klara höstkvällar. Fullmåne. Och bredvid finns Jupiter just nu. Gasjätten med månar som ett pärlband på rad. Metis, Adrastea, Amalthea, Thebe, Io, Europa, Ganymedes och Callisto plus ett sextiotal till. Och den röda roterande fläcken. Och Jupiters sång. Jätten sjunger. Jag hör det här ljudet varje gång jag tittar mot Vintergatan.

Lyssna själv.

Saker som inte lämnar mig ifred: Overkliga bilder

2011-10-12T08:45:00.000+02:00

Bild: Mark Weaver

Mitt huvud är fullt av bilder. Jag älskar fotodokumentärer. Råa bilder från verkligheten. Men jag är nästan mer besatt av bilder som manipulerats på olika sätt. Det blir en sorts förhöjning av verkligheten. En förstärkning. En alternativ verklighet.

"Men ska barnen vara på dagis hela dagen?"

2011-10-11T09:39:00.002+02:00

Vardagen har börjat. Hämtning och lämning på dagis. Åka tåg. Jobba 8 - 17.

Någon frågar: "Men ska barnen vara på dagis hela dagen?"
Jag svarar: "Ja." och märker att svaret tas emot med skepsis.
"Jaha..." svarar Någon.

Det pågår en tävling i samhället idag. Tävlingen går ut på att jobba så mycket som möjligt men ändå hämta barnen så tidigt som möjligt från dagis. Det finns en vanföreställning om att det inte är bra för barn att vara på förskolan. Att säga att ungarna ska vara på dagis på heltid är idag som att erkänna att man är en dålig förälder som bryr sig mer om att arbeta än att vara med barnen. Speciellt mammor drabbas av detta. Vi män, och speciellt här på bruksorten, drabbas inte lika ofta. Det är accepterat att vi inte tar lika stort ansvar för våra barn. En helt sjuk verklighetsuppfattning men så ser det ut.

Och det är naturligtvis helt fel.

Jag bryr mig om mina barn. Därför tycker jag att det är bra att barnen är på förskolan. Det är nämligen en pedagogisk verksamhet och inte bara förvaring av barn. Barnen lär för livet där. De lär sig sociala regler. De lär sig om hur världen fungerar. I bästa fall blir de väl förbereda för grundskolan sedan.
Jag litar på personalen på förskolan. De gör det bästa de kan av de knappa resurser som kommunen tycker att barnen är värda. Viljan och kompetensen finns där. Att deras chefer inte begriper något är en annan sak.

Mina barn gillar att vara på förskolan. De är glada när de kommer hem för de har varit med om saker där. Dom har lärt sig något nytt.

Men ändå kryper det dåliga samvetet på mig när frågan kommer.
"Hur länge är dina barn på dagis då?"

Mementofestival #10

2011-10-10T14:58:00.000+02:00

Jag är engagerad i musikföreningen Memento i Eskilstuna.

Varje år ordnar vi en festival. Snart är det dags. Jag spelar skivor i pausen!

Läs mer här

Poesins röst

2011-10-06T22:49:00.000+02:00

Lyssna: Tomas Tranströmer läser "Alkaiskt" ur samlingen För levande och döda

Problemet med att vara ledig

2011-10-06T11:06:00.000+02:00

Här sitter jag och skriver. Jag har gjort det sedan i april. Skirivit alltså. Mer än vanligt. Jag har gjort mycket musikskriveri på Slavestate.se och en del annat. Det är vansinningt kul.

Problemet är att den här tillvaron börjar lida mot sitt slut. På måndag återinträder vardagen på allvar. Inskolningen är över och heltidsarbetet börjar igen vilket naturligtvis är kul det med.

Men ärligt talat inte lika kul som det här har varit.

Giftet är i blodet redan. Det går inte att filtrera bort. Jag vill göra mer av detta.

Dags att hitta en lösning på det.

Höst

2011-10-04T11:00:00.001+02:00

När barnen är på dagis...

2011-10-03T10:14:00.001+02:00

Blod Eld Död

2011-10-02T11:41:00.001+02:00

En skiva att dyrka.

En vanlig fredagsmorgon

2011-10-01T18:12:00.001+02:00

Höstljus

2011-09-30T07:34:00.003+02:00

En av få fördelar med hösten är ljuset på morgonen nu i slutet på september. Det i kombination med diset. Förra veckan åkte jag bil genom Strömsholm och det var magiskt vackert med soluppgången över vattnet och ekarna med slottet i fonden.

Och i morse höjde sig solskärvan bakom morgondiset över vattnet inne i Eskilstuna och man såg den enorma solskivan med skarpa kanter och gyllene orange i färgen.

Allt var stilla och vackert.

Att leva livet som ett solo av John Coltrane

2011-09-28T15:08:00.002+02:00

Mannen på tåget som brukar läsa biografier om Hitler och Stalin läser just nu en bok om det bysantinska riket. Jag får en märklig vibb av honom. Han kliver på tåget, tar av sig sin filthatt och lägger sin väska på hyllan bakom sätet han sätter sig på. Sen läser han sin bok om krig och diktaturer. Oroväckande.

Höstlöven börjar virvla runt mina skor. Luften är klar och kall på kvällarna och morgonen bjuder på dimman. Denna fantastiska dimma.

Allting är en dikt. Jag lever mitt liv i min hjärna. "The world is in my head. My body is in the world." Paul Auster sa det. Inte jag. Men så är det. Jag läste någonstans att man kommer in i en ny trotsålder ungefär när man närmar sig 40 år. Och jag är väldigt nära 40. Och jag känner trotset. Trots mot vardagen. Trots mot alla måsten.

Och jag ska erkänna att jag tänkt en del på döden i sommar. Eller kanske inte döden i sig utan livet som är kvar fram till döden. I bästa fall har jag ungefär lika mycket liv kvar att förbruka som jag nu har gjort av med. Tankar som dessa framkallar ångest. Panik. Det förstärks av att man har barn tror jag. Insikten om att man förmodligen inte får veta hela deras livshistoria skänker en sorts meningslöshet till allting. Samtidigt skänker barnen all den meningsfullhet som livet ska ha. Men det ligger och gnager i mig det där med slutet på allting.

Därför behovet av trots tror jag.

Och jag känner ett allt större behov av att vara ärlig. Ärlig i den meningen att jag inte vill kompromissa eller falla undan om det är någonting jag håller med om. Vara lite mindre diplomatisk helt enkelt.

Och det är kanske dags att ägna sin energi åt någonting som är mer kreativt givande. Förverkliga en idé eller en dröm. Bygga den där hemmastudion och göra ljud att sända ut. Skriva de där dikterna. Intervjua de sista personerna på önskelistan. Lära sig fotografera ordentligt. Göra en tavla. Flytta till en stor stad och leva livet som ett solo av John Coltrane. Jag saknar staden och dess rastlöshet och sömnbrist. Men jag saknar ensamheten också. Lägenhet och stuga. Kan det vara formeln? Storstadens puls och flyktvägen till skogen där allt är svart på natten och man kan se Vintergatan och praktisera zen. Allting handlar om balans.

Arbeta mindre för att man måste och arbete mer för att man verkligen vill. Där har vi devisen.

Memento Mori.

Soundtrack: John Coltrane - Spiritual (live at The Village Vanguard 1961)

Tillbaka på jobbet

2011-09-28T11:11:00.001+02:00

Efter tre dagar börjar rutinerna återvända. Börjar minnas lösenord. Det känns på det hela taget helt okej.

Rens på radion

2011-09-27T13:10:00.004+02:00

Jag gör radio också. Och på torsdag blir det rens...

Saker som inte lämnar mig ifred: Dark Side Of The Moon

2011-09-26T14:28:00.000+02:00

En del skivor är som portaler in i en annan värld. Pink Floyd öppnar sådana portaler och "Dark Side Of The Moon" är en av dem. Man förlorar sig inne i musiken och det känns som om man svävar fritt när ljudet når öronen. Skivan är en musikbubbla utan gravitation.

Debut i Sveriges Radio.

2011-09-26T10:30:00.001+02:00

I morse önskade jag en låt i Morgonpasset i P3 och fick prata med de här tre typerna. Det var roligt.

Lyssna. Jag dyker upp i början av sista halvtimmen.

Lyssna: Morgonpasset i P3

Bokmässa? Bokmössa! Jag drar på skivmässa!

2011-09-23T09:20:00.003+02:00

I helgen hittar ni mig här.

Sätt fyr på köttet

2011-09-22T14:29:00.003+02:00

Lyssna

Homo Consumus

2011-09-21T10:45:00.002+02:00

Imorgon öppnar ett gigantiskt köpcenter utanför Västerås. Utöver det nya IKEA-varuhuset (som tar en halv dag att ta sig igenom) och CityGross så blir det en galleria med ca 80 butiker. På området så finns redan alla större elkedjor, Bauhaus, Biltema och ICA Maxi och en del annat.

Det är inte ett köpcentrum. Det är en köpstad med en arkitektur som är så vansiningt ful att den egentligen inte bör tilltala någon.

Ett monster.
Lokaltidningen skriver idag om det hela och i artikeln beskrivs det som om Den Sköna Nya Världen öppnas för oss konsumenter. Nu kan vi äntligen bli lyckliga. Nu kan vi ägna en hel helg åt att bara handla saker. Man kan ta med sin familj eller sina vänner och bara umgås och Shoppa!

Jag mår dåligt av sånt här. Riktigt uselt faktiskt.

I takt med att vi fyller våra hem med saker vi har köpt blir vi tommare och tommare innombords.

Erikslunds Shopping är inte utveckling. Det är ett sjukdomssymptom.

Ett symptom på att vi låter oss luras att tro att konsumtion är vägen till lyckan. Till bekräftelsen på att vi är någon.

Själv tänker jag hedra den här dagen i år. Mer än någonsin.

Det kom ett brev...

2011-09-20T11:38:00.000+02:00

Igår fick vår femårige än ej läskunnige son ett personligt adresserat brev i brevlådan. Det var från Svenska Kyrkan. Dom vill ge honom en bibel. I all välmening naturligtvis.

Vi har inte döpt våra barn. De är inte medlemmar i något religiöst samfund. Det är upp till dem själva att bestämma om de vill tro på någonting andligt eller inte. Jag tycker inte att vi vuxna ska bestämma sånt. En femåring har ganska stora grubblerier om livet. Ibland får vi frågor om tillvaron som är väldigt svåra att svara på. Som varför människor dör. Varför människor är elaka. Varför det blir översvämning. Eller varför man måste äta mat varje dag.

Jag har aldrig svarat att det beror på Gud. Det skulle aldrig falla mig in.

(Här kan det vara värt att påpeka att jag har den största respekt för religiösa människor.)

Nu vill kyrkan ge min son en bibel med alla svaren. Det kan verka harmlöst. Men jag tar illa vid mig när man försöker påverka små barn som knappt kan välja vilka strumpor som är bäst för dagen att tro på något så abstrakt som "Gud".

Vi ska berätta om religionen för våra barn när tiden är mogen. Vi ska diskutera och debattera. Sen får de välja om de vill. Och jag kommer att respektera deras val.

Tills dess betackar jag mig för vidare utskick.

Sista veckan

2011-09-19T11:37:00.000+02:00

Den sista veckan på föräldraledigheten. Jag har varit hemma i sex månader och uppfostrat barn. Jag har sett Lillebror växa från ett ganska hjälplöst spädbarn till en lite envis typ som nu stapplar omkring på egna fötter. Han pepkar på mig och säger "baba" och ler. Jag har sett hur Storebror vuxit och blivit just storebror. Det har varit en ynnest.

Snart börjar vardagens kvarn att mala igen. Det otvungna umgänget måste planeras lite mer.

Vet inte om jag gillar det egentligen.

Ni missade väl inte Eldorado?

2011-09-16T18:10:00.001+02:00

Lyssna: Eldorado

First we take Manhattan then we take Berlin

2011-09-14T11:22:00.001+02:00

Ibland funderar jag på om man inte bara skulle packa ner allt och dra.

Lyssna: Dokumentärredaktionen : Tiden går i Berlin

Kulturen är det enda mätbara motståndet: The nightmare returns

2011-09-13T20:11:00.000+02:00

Regeringen föreslår att man som sjukskriven ska kunna arbeta inom kultursektorn med lönebidrag. Devalveringen av kulturarbete fortsätter alltså. Kultur är i regeringens ögon något man kan ägna sig åt när man inte kan göra någonting annat. Och dessutom ska du inte förvänta dig att kunna livnära dig på det utan få bidrag för det.

Jag ser inget annat än förakt för kultur i det här förslaget. Ett feltänk.

Nu kommer dessa människor som eventuellt får denna åtgärd att göra ett utmärkt jobb. Det betvivlar jag inte. Men det som händer är att man får in hängivna människor i verksamheter som för en kort stund får stöd och hjälp med vad man nu håller på med. Sen tycker Försäkringskassan att de ska ut i riktigt arbete och då försvinner de plötsligt. Och kvar finns halvfärdiga projekt, förlorade satsningar och frustration. Så var det med den förra regeringens satsning som kallades plussjobb.

Skulle det inte vara bättre om fler kunde ägna sig åt kultur som förvärvsarbete? Och skulle det inte vara bättre att mer kultur skapades så att fler kunde ta del av den? Alla skulle må bättre då. Det finns det siffror på.

Kultur är ingenting man ägnar sig åt på sidan om. Kultur är något som berikar och stärker ett samhälle. Genom historien har civilisationers storhet värderas genom dess kultur. Vår tid kommer knappt att vara mätbar i det avseendet. Jag skulle till och med säga att kultur är samhällets ryggrad. Något som ska värderas högre än tillväxt och ekonomisk förmögenhet. Kultur berikar oss alla på ett mer livsavgörande sätt.

Jag vill leva i ett land där man kan leva på skapandet. Hur det praktiskt skulle kunna förverkligas men sänkt moms på konstnärlig verksamhet är en väg. Enklare former för eget kulturföretagande ett annat. Utrymme i samhället för kreativa uttryck är också nödvändigt. Vägarna är många men först måste politikens grundsyn på kultur förändras radikalt.

Kultur är ingen arbetsmarknadsåtgärd eller rehabilitering. Man ska inte behöva vara sjuk eller befinna sig i annat "utanförskap" för att få ägna sig åt kultur och kreativitet.

Kultur ska skapas av alla som vill.

Omställning

2011-09-12T10:06:00.000+02:00

Igår städade vi undan på altanen. Packade ihop möbler och sopade. Rensade krukor och monterade ner. Det kändes lite som att gå ner i en bunker.

Kom nu höst.

Vi är redo för dig.

Låt oss få det här överstökat.

skifte

2011-09-09T11:48:00.000+02:00

den här klara krispigheten
luften är ren
fukten sitter i gräset
överallt

trädens kronor
är brandgula

morgondimma

höst

Regnradio

2011-09-07T11:39:00.000+02:00

Perfekt...
Lyssna: Eldorado

På upploppet

2011-09-05T10:11:00.000+02:00

Det är tre veckor kvar på min halvårslånga föräldrarledighet. Jag undrar var tiden tog vägen. Våren rusade förbi. Sommaren rusade förbi. Lillebror växer och utvecklas för fort. Han är ett litet barn nu. Inte något hjälplöst paket.

Jag skulle ha hunnit så mycket. Och det har jag. Men det känns som om jag glömt hälften. Och jag hade faktiskt ambitionen att försöka hitta en ny riktning i den här pausen i arbetslivet. Men än har jag inte hittat den även om jag har en del idéer. Men det är aldrig försent för det. Nya riktingar kan man alltid ta.

Och jag har hunnit skriva mycket om musik. Det är fantastiskt. Recensioner och krönikor. OCh en del intervjuer. Och ikväll ska jag förhoppningsvis göra en liten drömintervju igen.

Barn, familj och musik. Så har livet sett ut i sex månader snart.

Jag har varit lycklig.

Du kan inte ladda ner en vinylskiva. Här förklarar jag varför!

2011-09-01T10:13:00.000+02:00

Det var nog Alice Cooper som fick mig att verkligen uppskatta vinylskivan.

[ingen titel]

2011-08-29T20:43:00.000+02:00

trädens skarpa konturer
mot höstlik himmel
skär genom årstiderna

vi sörjer det som tar slut
och saknar det
vi vet kommer tillbaka

dagarna blir kortare
precis som livet
varje dag är ett minus

nuet är det enda relevanta
när allt
räknas samman

Saker som inte lämnar mig ifred: Sonic Youth

2011-08-27T23:55:00.000+02:00

Kim Gordon, Thurston Moore, Lee Ranaldo och Steve Shelley har gjort musik sedan sent 70-tal och under hela 80- och 90-talet gjorde de saker med rockmusik som ingen annan har gjort eller trodde var möjliga att göra med rockmusik.

Det precis som med Miles Davis. Det går inte att sätta fingret exakt vad det är de gör med en musikgenre som har så djupt rotade konventioner men de gör något som låter fullständigt unikt. De slår sönder och bygger om. Liknelsen med just Miles är något som kommer att återkomma i historieböckerna.

Tro mig.

Egentligen vill jag spendera mer tid i en sådan här situation

2011-08-27T13:26:00.000+02:00

Be My TV: Exit through the giftshop

2011-08-25T10:54:00.000+02:00

Titta på SVT1 kl 21.30 ikväll!

Mitt musikuniversum

2011-08-24T20:25:00.002+02:00

Det är dags att träda fram. Att avslöja mig själv. Att komma ut ur skivhögen kan man kanske säga.

Hej. Magnus heter jag. Jag är musikelitist.

Jag dömer folk efter deras musiksamlingar och deras sätt att förhålla sig till musik. Jag förstår inte hur man INTE kan bry sig om musik.

Mitt första steg till att bli ärligare mot mig andra och framför allt mig själv är att radikalt förändra min iPod. Alltså raderade jag hela innehållet och har nu påbörjat den stora omorganiseringen. Det behövs ett nytt förhållningssätt. En brutalt ärlig attityd. Ett genomtänkt och balanserat urval av musik som håller oavsett. Det är en närmast zenbuddhistisk ritual där sten efter sten läggs i ett mönster som utstrålar harmoni och fullständig klarhet. Jag skapar en bild av det musikuniversum som finns i mitt medvetande. Lyssnar du på min iPod så lyssnar du på mig. Oavsett vilken låt du väljer.

Förvandlingen pågår i detta nu.

Dimma

2011-08-21T12:26:00.000+02:00

~1994~

Just nu förbereder jag nästa veckas radioprogram.

Nostalgidimman ligger tät...

Läget just nu.

2011-08-19T15:55:00.000+02:00

Men det är vackert på något sätt...

En groupies liv och lustar

2011-08-17T11:40:00.000+02:00

Jag läser Pamela des Barres självbiografi "Jag är med bandet" ("I'm with the band") där urgoupien Pamela utan skyddsnät berättar om sitt liv från ungdomen och framåt. Hon har umgåtts på olika sätt med alla de stora legenderna. Jim Morrison, Hendrix, Robert Plant, Rod Stewart... Det är en naiv berättelse på många sätt. Inga finesser utan rakt på sak utan omskrivningar. Vi får inblickar i hennes förhållanden med bland annat Mick Jagger vars begåvning när det gäller oralsex (DET hade vi ju aldrig kunnat gissa!) lovordas och vi får veta att Jimmy PAge i Led Zeppelin gillar piskor och annat i sovrummet.

Men det är inte skvallret och detaljerna som är bokens behållning tycker jag utan bilden av USA på 60-talet. En värld som saknar gränser och där passionen för rock 'n' roll beskrivs på ett ohämmat sätt. För Pamela framstår knappast som ett offer eller objekt. Tvärtom är hon en ganska stark människa tycker jag som tar det hon vill ha och gör som hon vill. Och det finns ömma beskrivningar som om hennes relation med familjen Zappa som till slut resulterar i att hon blir nanny till Franks och Gails barn Dweezil och Moon Unit (bilden). Och det är därför man kan läsa den här boken tycker jag.

Fotografier av ett år

2011-08-15T08:59:00.000+02:00

Jag har under två år fotograferat samma ställe här i byn under olika årstider. Här är en bild från varje årstid. Hela bildserien är betydligt längre och jag funderar på att göra något konstnärligt av alla de här bilderna.

Förslag?

Framtiden är en annan plats

2011-08-11T10:21:00.002+02:00

Promenerar hem med Lillebror efter att ha lämnat Storebror på dagis. Vi går genom byn som verkar halvsova. Klockan är nio. När jag var ung var det fullt ställ här. Det dundrade från industrierna. Tågen gick oftare och det var mer folk ute och rörde sig. Eller minns jag fel? Jag tror inte det. Det finns inget postkontor längre. Ingen bensinmack. Biblioteket består av en filial som har öppet på sparsamma tider. Samhällsservicen är låg, mycket låg. Man känner sig lite övergiven faktiskt.

Lillebror tittar sig nyfiken omkring när vi går genom byn. Jag berättar för honom vad det är han tittar på. Jag vill berätta för honom hur det en gång var men låter bli. Det som är borta är borta.

Framtiden är någonting annat.

En annan plats.

Somliga går med trasiga skor. Men inte jag.

2011-08-10T20:32:00.000+02:00

Sedan det tidiga 90-talet har jag älskat Dr Martens. Skomärket som fortfarande har någon sorts subkulturell laddning kvar trots att märket är vida känt i världen. Jag har ägt två par kängor och ett par skor (fortfarande i tjänst) genom åren. Man behöver inte köpa skor så ofta om man vänder sig till Dr Martens.

Nu har jag nyss köpt det tredje paret Dr Martens 1460 åtta hål höga. Nu kommer smärtans tid när man ska gå in dom. Det är ren terror. Men efter någon vecka så smälter liksom skon ihop med foten.

Obey your master, Moccamaster!

2011-08-09T14:48:00.000+02:00

Mäktig.

Vi har haft ett reaktorhaveri på kaffefronten. Vattentanken började läcka och utsläppen började bli ohanterliga. Så nu har vi skaffat en ny maskin för att säkerställa kaffeproduktionen.

En Moccamaster.

Borstat stål. Snabb teknologi och exakt rätt värme och genomströmning på vattnet genom kaffepulvret. Perfektion i en kopp. Dessutom har den en inbyggd termos som reser sig som ett kyltorn på ett kärnkraftsverk.

Inte illa. Inte illa alls.