Just when I thought I was out... they pull me back in

Jag går till tåget. Ni har hört detta förut va? Det regnar. I lurarna så väljer jag att låta Miles Davis vara kind of blue. Fantastisk skiva att se regnet falla till.

*

Jag har insett att den här bloggen börjar likna en nostalgisk tillbakablick och en rannsakan av mig själv. Faktum är ju att jag flydde byn i mitten på 90-talet. Jag ville så långt bort från den både fysiskt och mentalt jag bara kunde. Jag brände broarna. Klippte banden och tittade aldrig tillbaka.

Hur kommer det sig då att jag är tillbaka sedan tre år och dessutom byggt ett hus här?

"Just when I thought I was out... they pull me back in" som Michael Corleone sa en gång.

*

Kanske är det en begynnade 40-årskris under uppsegling? Insikten om att livet inte stannar. Kanske är det därför man plågar sig med att minnas sin barndom och uppväxt i ett romantiskt skimmer?

Tja ska man krisa kan man väl lika gärna göra någonting kreativt av det. Som att skriva.

*

Miles på tåget. Otis Redding på kontoret. Kaffet smakar terpentin. Det är stilla här tio minuter innan galenskapen drar gång igen.

*

På onsdag återvänder jag till stället jag flydde till 1997. Linköping. Nu i jobbet men det går ju inte att komma från att jag kan varenda gata i centrala stan. Där finns landmärken som betyder ganska mycket för mig. Dessutom finns Bruno K Öijers röst förevigad på väggen i stadsbiblioteket.

Ordet han säger är "eld".