00-talet lovade så mycket. 90-talet byggde upp förväntningarna. Vi skakade av oss det kalla kriget och 80-talet. Allt kändes mer äkta och verkligt. Nu skulle vi flyga in i framtiden. 2000-talet låg framför oss. Glänsande. Och glänste gjorde det. Men det var allt det gjorde.
Och så Beyoncé.
The Age of Beyoncé.
För 00-talet blev bara yta. Allting blev produkter och vi blev kunder. Allting gick att köpa. Allting gick att få färdigförpackat och anpassat till ens minsta behov. Vi slutade tänka. Idoler skapades på TV och allt vi pratade om var vad vi hade laddat ner från Internet.
Allting blev ett varumärke.
Kanske beror allt det här på att 00-talet också är krigets årtionde. Konflikternas decennium. Allting ändras den där morgonen i New York den 11 september. Vi ser fortfarande effekterna av det i vardagen. Rädslan som styrmedel år makten. Vi ska vara rädda för muslimer, svininfluensan, Försäkringskassan, USA och fan och hans moster.
Tur att vi har Beyoncé.
På det personliga planet var dock 00-talet ganska bra. Jag bildade familj, byggde hus och har förverkligat en dröm om att få skriva om musik. Den här bloggen som jag skrivit sedan 2005 är också en stor del av det goda på 00-talet.
Någon skiva med Beyoncé har jag dock inte köpt än.
För mig är 00-talet någonting vi nu har passerat för att fortsätta in i någonting annat. Jag tror att det kan bli riktigt bra det som kommer. För oss alla.
Det måste det bli.
Gott nytt år på er!
För mig var 00 talet en epok då jag gick från att låtsas vara vuxen till att bli vuxen och nu är jag plötsligt medelålders.
SvaraRaderaJag trodde uppriktigt att jag skulle krisa av det, men det gör jag inte. (nåja lite i smyg i alla fall)
Men nu när man gjort allt man ska göra, skaffat familj och bosatt sig så ser jag på det stora hela sfram emot att nu kunna göra mer av det jag vill göra.
Om 10 år ser vi om det blev så....