Mitt första möte med jazzen skedde i Linköping för tio år sedan. Som kulturvetande student ville man ju vara lite pretto så jag stegade in på skivbutiken på Trädgårdstorget som av en händelse ägdes av Louise Hoffstens pappa som är välkänd i jazzkretsar. Jag kom ut med John Coltranes "Meditations" vilket inte är ett av mannens mer lättillgängliga alster. Han utforskar atonala tonlägen och saxofonen ylar som en skadeskjuten hyena. Den slog undan fötterna på mig. Den var lika extrem som Napalm Deaths debut eller Carcass dito.
Den andra jazzplattan jag köpte var också Coltrane. "Live at the Village Vanguard". En aningen lugnare platta men för den delen minst lika intensiv som musikupplevelese. Precis som hans magnum opus i mina ögon "A love supreme" som sägs ha tillkommit efter flera dagars isolering på en vind där Coltrane skrev ner hela verket på papper precis som Moses gjorde med sina stentavlor.
Jag har älskat Coltrane sedan dess. Så mycket att en av hans vackraste melodier fick vara en av solona under vårat bröllop.
Min andra stora musikaliska passion både inom jazzen och inom musiken generellt är Miles Davis. Det går inte att komma runt Miles. Hans musik är lika evig som universum. Hans musik är universum. Som många andra var den första plattan "Kind of blue". En platta som jag alltid säger att man ska börja med om man är det minsta intresserad av musik överhuvudtaget. Den är en skiva att sitta i soffan och dricka kaffe till, du kan köra bil genom natten med den, ha den i bakgrunden på en fest eller bara sitta ner och lyssna noga och nära.
Men det var först när min vän Stefan tio år senare sa åt mig att kolla upp "Bitches brew" som jag verkligen insåg vad Miles handlade om egentligen. Jag insåg att Miles var större än jazzen. Han var en musikalisk kosmonaut som vägrade fastna i formen. Precis som när Dylan blev elektrisk i mitten på 60-talet så blev Miles det i augusti 1969 då han spelade in den musik som skulle bli "Bitches brew". Men det var en process som inleddes ett par år tidigare. Vill man begripa helheten ska man snarast införskaffa "Miles in the sky", "Filles de Kilimanjaro" och framförallt "In a silent way".
Det Miles gjorde på dessa skivor är musikhistoria så påtaglig att den bränns på huden.
Så Coltrane och Miles.
En livsnödvändighet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar