Julevangelium

Jag har en väldigt påträngande minnesbild av en jul för länge sedan då vi firade hemma hos min farmor och farfar. Jag kan inte ha varit gammal. Kanske 5 - 6 år.

Hela släkten var där i det stora huset. Det är den enda gång jag ens har ett fragmentariskt minne av att hela släkten faktiskt firade jul tillsammans. Morfar, moster, kusiner... Morfar var jultomte. Han tog sitt uppdrag på största allvar. Han vandrade i snön i farmor och farfars stora trädgård i flera minuter med sin lykta och kikade fram bakom träden. Jag blev livrädd. Kvällen tog aldrig slut. Julen tog aldrig slut. Det var ett töcken av mat, julklappar, släkt och samvaro.

Undermedvetet kanske denna minnesbild, sann eller inte sann, som sedan påverkat mig om hur jag vill ha mina jular. Själva julklappsbiten var ganska oviktigt faktisk. Jag minns knappt vad jag fick.

Men jag minns känslan av familjen.

Julen har inte varit på det sättet på många år. Inte riktigt på just det sättet.

Förra året firade jag inte ens jul. Jag låg hemma med feber istället. Tittade på snön som föll.

I år firar vi jul med vår egen lilla familj. Skapar en egen tradition. Slår oss fria från historien och lägger det som varit på minnet. Efter många år på tomgång känns julen viktig av familjeskäl igen. Att ha egna barn gör att det känns så. I år har vi en treåring som pratat om tomten, granen och vad han önskar sig sedan mitten på november. Om när farmor och farfar, mormor och morfar och morbror ska komma och hälsa på och äta mat.

Nästa år har vi, om allt går väl, en till som såsmåningom kommer att göra samma sak.

Julen för mig har inget med religion eller köphets att göra.

Det handlar bara om familjen.