Nostalgidöden

Jag förlorar mig en stund i mitt 80-tal. Det är enkelt. Jag lyssnar på radio från förr och får genast en nostalgitripp så kraftig att jag nästan överdoserar. Ljudets makt...

Det är paradoxalt. Jag vill inte vara nostalgisk. Jag vill leva i framtiden. Men det finns något tvångsmässigt över nostalgin. Man kan inte låta bli. Alla vill minnas hur det var förr. Och man minns mest den tid då man var lyckligast. Det är i alla fall min teori. Man minns när inga hot fanns. Då allt var en lek. Och då minns man ljudet, lukterna och bilderna. Och man gör allt man kan för att återskapa det som var.

Idag är det lättare än någonsin att återskapa lite av den där känslan. Nätet innehåller obegränsade möjligheter att undvika samtiden.

Jag såg På Spåret på SVT nyligen. Där har 70-talisterna tagit över nu. När man ser en övertänd Marcus Birro sitta i dressinen och sjunge med till The Smiths i musikfrågan då vet man ingen över 40 och ingen under 30 kommer att fatta någonting. Vi 70-talister har precis passerat tröskeln över till medelåldern.

Och det är då man är mest känslig för nostalgibuggen. Det är då ångesten över åldrandet kommer. Och det är då man slutar förstå den nya musiken och humorn. Man begriper sig inte på klädmodet eller frisyrerna. Det är då man får allt, och då menar jag allt, ansvar som våra föräldrar alltid tagit. Och våra barn begriper ingenting och suckar när vi sjunger med i Frankie Goes To Hollywoods "Relax" eller försöker få den att skratta åt "Polisskolan 1".

Det enda försvar vi har mot denna ångest är ohämmad nostalgi.