Måndag: Show your scars

Breaking your teeth on the hard life coming
Show your scars
Cutting your feet on the hard earth running
Show your scars
Breaking your life, broken beat and scarred
But we die hard

Under hela mitt musiklyssnande liv så har det bara funnits ett enda band vars musik jag alltid återkommer till.

Metallica.

Det går i regelbundna cykler. Precis som årstiderna. Det kan gå långa perioder utan att jag lyssnar på Metallica. Men sen är det alltid något som utlöser ett intensivt Metallicalyssnande under en period.

Det har varit lungt ett tag nu men det är nu dags igen känner jag. Långsamt bubblar det upp inom mig. Behovet av att få höra Hetfield gasta "Master, master..." i högtalarna. Jag såg nyligen en av deras senaste dvd-utgåvor från den pågående turnén. Jag blir fortfarande golvad av kraften i låtar som "Harvester of sorrow", "Creeping death" och "Fade to black".

Jag har älskat det här bandet sedan 1986 trots att de prövat mitt tålamod med "Load" och Re-Load". Och den där symfoniplattan fick mig att gråta fast inte av lycka...

Men dom har alltid, och kommer alltid att finnas där.

The show is through the metal is gone
It is time to hit the road
Another town Another gig
Again we will explode
Hotel rooms and motorways
Life out here is raw
But we will never stop
We will never quit
cause we are Metallica

Jag följer slaviskt MetOnTour vilket nu har tagit mig runt världen ett par varv. Jag ser samma fans överallt. Jag förstår dem precis när de bedyrar vilken betydelse Metallica har haft för dem.

Jag får rysningar varenda gång jag hör introt till spelningarna. När Sergio Leones "The extacy of gold" mullrar igång och publiken sjunger med i melodin för full hals då står håret på armarna rakt upp. Det är elektriskt.

Det kanske låter konstigt?

Det skiter jag i.

Fuck it all and fucking no regrets
Never happy ending on these dark sets
All's fair for Damage Inc. you see
step a little closer if you please

Blood will follow blood
Dying time is here
Damage Incorporated