Tisdag. Ute tassar hösten runt. Jag dricker kaffet. Klockan tickar.

Vaknar. Det droppar på fönsterblecket. Vattnet börjar tränga ner i människorna igen. Än är inte hösten här. Men den anas i horisonten.

Båda barnen ler mot mig. Jag är omgiven av liv. Det är fantastiskt.

Kommer till jobbet. Dricker kaffe med konstnärer. Det är en helt annan höjd på taket här. Man slår inte i någonstans. Faktum är att jag inte tror att det går att slå i huvudet. Det är svindlande rymder runt om mig.

Kaffet är heligt.

Varje ögonblick ett altare.

Klockan tickar obönhörligt framåt. Tiden flyr från dig och mig. Jag stöter på en vän jag inte sett på 25 år. Plötsligt är han där. Jag ser bara tid som dragits genom våra ansikten. Vi var barn då. Nu är vi staplar av erfarenheter.

Sådana möten får mig att vakna till.

Kaffet är varmt. Tiden helig. Regnet en föraning.

Och barnens leenden en religion.