En skånsk mysfarbror som kränger plattor och skriver musik. Så var i alla fall mitt intryck av Lennart Persson när han satt i Studio Pops soffa på TV för några år sedan. Men Lennart är mer än Studio Pop. Mycket mer. Förutom att han har varit skivaffärsägare så har han skrivit och skriver i många tidningar som till exempel Sonic om musik. Dessutom var han en av hjärnorna bakom den geniala webbsidan Feber.se som han drev tillsammans med Jan Gradvall, Mats Olsson och Andres Lokko.
En första uppenbar fråga: hur kommer det sig att du blev musikjournalist?
-Det var lite av en slump. Jag var kompis med Mats Olsson, som då jobbade som lokalreporter på Arbetet och skötte ”popbevakningen” på sin fritid eller tid som blev över. När han då och så tvingades avstå från att recensera någon konsert, för att han var i jobbet måste gå på något kommunfullmäktigesammanträde, hoppade jag in för honom. Jag minns att två av mina första texter var konsertrecensioner av The Band och Miles Davis! Fattar inte att jag vågade, men det gick vägen. Och jag fick blodad tand.
-När Mats 1973 värvades till Expressen fick jag frågan från Arbetet om jag ville ta över efter Mats på frilansbasis. Det ville jag. Och det gick så bra att när jag några år senare fick min lärarlegitimation så försörjde jag mig redan som skribent. Jag har inte behövt arbeta som mellanstadielärare i hela mitt liv.
Vad gör en musikjournalist bra?
- Kombinationen passion för ämnet och djup kunskap. Och en förmåga att kunna uttrycka sig i skrift, så klart.
När man lyssnar på så mycket musik som jag antar att du har gjort så undrar jag hur du undviker att bli avtrubbad. Hur håller du intresset och nyfikenheten vid liv?
- Efter tre år i dagspressen var jag less på att det var så mycket man inte kunde skriva om eller inte skriva om på ett visst sätt, eller att man inte kunde skriva så långt som man ville om det, etc. Då startade jag fanzinet Larm tillsammans med ett gäng kompisar, för att kunna skriva om precis vad jag ville, hur jag ville och hur långt jag ville.
- Ett bra sätt att ta död på sitt musikintresse är förmodligen att fastna i dagstidningsvärlden. Som frilansare har jag i princip alltid kunnat välja sådana jobb som jag tyckt varit roliga. Och de har oftast varit sådana att de givit utrymme just för att leta sig utanför mainstreamträsket. Då är det lättare att behålla sin passion.
- Och jag tycker att det är precis lika roligt med musik nu som det var när jag var tonåring. Det finns alltid ny fantastisk musik att upptäcka, alltid något historisk tråd att nysta upp bakåt i tiden.
Inte nog med att du skriver om musik. Du säljer den också i din skivbutik. Hur kommer det sig att du startade den?
-Jag jobbade i skivbutik i Lund några år innan jag utbildade mig till lärare och tyckte att det var kul. Butiken hamnade jag i via en kompis som tog över den. Jag hade handlat skivor i den när jag gick i skolan, så det kändes kul att bli del av det äventyret. Men det har mest av allt varit en hobbyverksamhet, det har aldrig gått att försörja sig på den typen av entusiastverksamhet. Jag har alltid haft min huvudsakliga försörjning genom skrivandet.
- Sedan två år tillbaka har min kompis tagit över butiken, men jag jobbar gratis där någon eftermiddag då och då, bara för att det fortfarande är så kul. Jag har aldrig under hela mitt liv träffat på någon genuint musikintresserad som inte också varit en schysst och trevlig människa. Man har skaffat sig många goda vänner över den där skivdisken.
Hur väl överens med verkligheten stämmer boken ”High Fidelity” i sin beskrivning av skivhandlare?
- Väldigt väl, men mer som det skildras i boken än i filmen.
Du har ju träffat många musiker och intervjuat dem. Vilken är den i ditt tycke bästa intervju du gjort och varför?
- Omöjligt att säga, det har varit så många… Nästan alla intervjuer har varit roliga. Alla artister som möter genuint intresse och förståelse från en journalist tycker det är kul att pratra om sig själv och sin musik. Det är min erfarenhet. Men man måste verkligen vara påläst och skärpt och intresserad, annars kan man lika gärna låta bli.
Jag har upplevt det lite som om mystiken kring en artist försvinner när man får tillfälle att intervjua gamla hjältar. Finns det någon musiker du ändrat uppfattning om efter att ha träffat personen i fråga?
-Nästan alla har varit lika intressanta som deras musik har fått mig att tro att de skulle vara, faktiskt. En enda har visat sig var en skitstövel – en rätt obetydlig figur som John Mayall betedde sig som en riktigt sur och otrevlig gammal gubbe och saboterade intervjun jag gjorde för några år sedan genom att vägra svara vettigt på fullständigt relevanta frågor.
En liknande frågeställning: Finns det någon skiva som du hört som du då tyckte var oerhört bra som du idag inser att den var skräp eller tvärt om?
- Jag sågade både Springsteens spelning på Konserhuset i Stockholm 1975. Sex Pistols ”Anarchy”-singel och Ramones första LP för att jag tyckte att de var lite för mesiga. Men jag tror att jag hade fel infallsvinkel på mitt lyssnande i alla tre fallen. Ganska snart insåg jag att både Pistols-singeln och Ramones-LP:n är klassiker i sitt slag. Och jag hade nog i dag varit snällare mot Springsteen-konserten också…
Om du ser tillbaka på ditt musiklyssnade genom åren, finns det någon röd tråd? Vad är det som har väckt ditt intresse när du hört en låt eller en skiva?
- Att musiken kommer direkt från hjärtat. Jag har från början, men faktiskt också allt mer efterhand som åren går, uppskattat det som är rakt, enkelt, okomplicerat. Jag undviker att ta till mig musik via hjärnan.
En sista High Fidelity-fråga: hur sorterar du din skivsamling?
- I bokstavsordning, inom ett tiotal olika genrer.
Publicerad på Riotbrain.se 2006
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar