På väg genom det stora svarta mot galaxens ljusa mittpunkt.

Det regnar. Jag har glömt hur det känns. Barmarken breder ut sig. Osannolikt nog. Snön smälter sakta men säkert bort. Jag är vaken. Alla andra sover.

Marken skakar. Världen skakar. Allting skakar. Inte bara berget under Japan. Världen balanserar. Men jag tänker på T.S Eliot.

This is the way the world ends
Not with a bang but a whimper

Allt som händer runt om oss är hemskt. Fasansfullt.

Jag söker tröst i konsten. Hos familjen. Läser dikter, leker med barnen. Ger min hustru en puss i nacken. Livet borde vara som en puss i nacken.

Förlorar mig i ännu en ljudgalax. Flyger vilse. Passerar Gutenbergs solsystem och följer den svarta trycksvärtan i universum. Häromdagen var månen så ny att endast en smal liggande skärva syntes. Det såg ut som ett leende.

Musiken leder mig. Goran Kajfes. Tape. På söndag ska jag se Kyuss. Allting verkar olika men musiken är inte olika. Den bygger på samma partiklar fast i olika konstellationer. Som stjärnor.

Snön smälter. Vattnet droppar i stuprören på huset. Huset vi bott i de senaste fem åren. Vår farkost.

På väg genom det stora svarta mot galaxens ljusa mittpunkt.