Mitt gudlösa republikanska jag

Efter att ha tagit del av medieflödet igår så är jag allt jämt en övertygad humanist och republikan. Först hörde jag skolminister Jan Björklund slira ordentligt i Studio Ett om skollagen och skolavslutningarna. Han kunde inte ärligt försvara den sunda lagstiftning vi har som säger att skola och religion inte ska ha med varandra att göra. Debatten har rasat även i grannkommunen där skolchefen med den äran försvarat denna lag när han försökt komma överens med kyrkorådet om att låna lokaler för avslutningen men kyrkan vägrar om man inte får predika Guds ord. Då blir det inget säger skolchefen och så blir alla föräldrar arga och vill "bevara traditionen" att avsluta skolåret i kyrkan. En fullständigt rimlig önskan. På 1800-talet.

Jag har inget emot religion i sig. Men jag vill inte ha den i det offentliga samhället.

Så har vi kungen. Vad ska man säga. Hans framträdande igår var så fantastiskt dumt att jag häpnar. Ser ni inte att karln står och ljuger? Han svarar nekande men nickar samtidigt. Ett klassisk tecken på att någon ljuger. Ord och kroppspråk är i konflikt. Och här är det omedelbara problemet. Inte att han varit och tittat på nakna damer utan att ha står och ljuger för oss. Vår statschef. Och vi kan inte avsätta honom på ett demokratiskt sätt. Frågan är om han ljuger om något mer. Det kan vi ju inte veta. Och vi kan inte göra något åt det. Och där har ni problemet med monarkin förklarad i ett enkelt exempel.

Avsätt kungen. Befria Victoria. Inför republik.

Det är dags att lämna historien med kungar och Gudar bakom oss. Det hör till sagorna.