jag sitter på ett café
och dricker
svart kaffe
det är svartare än natten
svart som min kavaj
och som dikten
och det är
lika bittert som erfarenheten
och sött som honung
jag dricker det varje dag
låter varje droppe
ge mig en stöt
jag sitter och dricker
mitt svarta kaffe
det kittlar till under huden
det mörka svarta
flyter ut i blodet
som blir elektriskt
det svarta kaffet
är en lång klagan
en längtan
en bön
en förhoppning
en dröm
det svarta kaffet
är en räddning
en ursäkt
ett missbruk
en passion
och en belöning
jag rusar vidare
med svart kaffe i blodet
likt nitroglycerin
varje dag samma sak
jag minns inte
den första koppen
men jag vet att
den var ljuv
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar