Den gamla tanten bredvid mig kan inte sitta still. Ständigt i rörelse. Oroligt stirrandes genom fönstret. Så fort hon hör någon säga ett ortsnamn rycker hon till. Hon stoppar tågmästaren. Frågar något. Han svarar lugnande att tåget är i tid. När ha gått tittar hon på biljetten och sen på klockan. Rättar till sig. Tittar oroligt omkring sig.
Jag sitter strax bredvid. Blir irriterad. Tanten flyttar på sig en bit mot mitten på sätet. Mot mig. Drar sig halvt upp till stående och tittar över huvudet på mannen framför. Släpper ner sig. Tittar ut genom fönstret och tittar på sitt bagage. Allt med. Fortfarande.
Själv börjar jag känna mig som Jon Voight i filmen "Runaway Train". Jag vill sparka av henne och klättra upp på tågets tak och sträcka ut armarna samtidigt som tåget försvinner in i snöstormen.
Det är tur att man inte lyder de där uppmaningarna om att man ska ta tag i problemen med berörd person istället för att klaga på Facebook mm.
SvaraRaderaRastlösa tanter är irriterande, men det är bättre att bita ihop och blogga, facebooka, twittra om det än att faktiskt kasta av dem av tåget.