vintergatan dundrar tystlåtet över himlen
november börjar milt
med dimman liggandes bland träden
surheten kryper nära intill
oförbereda människor
november denna svarta avgrund
i boken där dagar räknas
till och med pappret ruttnar
ljusen brinner på trappor och gravar
vi tänder ljus för döda och levande
vi klappar om våra nära
som tappat kontakten med omgivningen
och tröstar
det är mörkt när sömnen kastar ut oss
de minsta vägrar och inte vill
de små strävar mot snällheten
mot ömheten
som är alltings förutsättning
det är en vacker sanning
en makalös insikt och novembers motsats
och ovanför rullar vintergatan vidare
över horisontens skarpa kant
och fortsätter ut i mörkret
novembers kryper ännu närmare
krälar bredvid oss som en ovälkommen vän
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar