Att uppleva en konsert med David Eugene Edwards är på egen hand är att åka en sliten nedcabbad Cadillac Eldorado genom den amerikanska mellanvästerns gotiska landskap. Det är alltid solnedgång. Kyrkorna efter vägen är små som friggebodar och vid vägkanten ser du en liftare klädd i kors som spelar gitarr och sjunger om Jesu blod, tvivel och människans övergivenhet och ensamhet. I horisonten brinner en buske.
Men ikväll är vi inte där naturligtvis. Vi sitter i Södra Teaterns stora sal och utanför faller vinterns första snö över ett annat sorts helvete än det David Eugene Edwards tror på nämligen hipsterhelvetet som kallas Södermalm. Utan presentation och andra artigheter äntrar han scenen tio över åtta på kvällen till församlingens jubel och börjar spela. Och under en timme och trettio minuter trollbinder Edwards den fullsatta salongen. Han är en predikant. Ensam med en elektrisk gitarr och en banjo kopplade till en uppsättning pedaler sjunger han sin ödesmättade svarta blues för oss växelvis genom en distad och odistad mikrofon. Ibland sjunger han bara rakt ut. Mellansnack och interaktion med publiken är det knappast tal om men ändå är närvaron och kontakten total.
Det är bitvis fullständigt magiskt. Han bjuder på sånger från sina band 16 Horsepower och Wovenhand samt en del nyskrivet material och en makalös tappning av Bob Dylans ”As I went out one morning” som aldrig har låtit så äkta och intensiv. För Edwards sjunger inte för att det är roligt. Han sjunger utifrån sin religiösa övertygelse. Och han gör det på ett sätt som till och med får en ärkeateist som jag att önska att jag var lite religiös i alla fall. Han går fullständigt upp i sin musik. Sittandes stegrar han sig som en vild häst, han illustrerar texten med gester och miner, han spottar och fräser, han slår till mikrofoner och talar ibland till och med i tungor.
Det är ibland chockerande naket och nästan lite obehagligt. Men det är samtidigt en enorm poetisk upplevelse. För även om han är en otrolig instrumentalist är det texterna som griper tag i mig mest. Bildspråket, ordens tyngd, själva formulerandet. Där har ni det som är essensen i Edwards konstnärskap.
Och hade jag haft en själ hade jag sålt den till David Eugene Edwards ikväll.
---
Recensionen publicerades från början på Kulturbloggen.com
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar