Seattle är känt för tre saker. Starbucks, Microsoft och grunge. Idag kommer det annan typ av musik som Fleet Foxes och Band of Horses från staden. Men det är något med Seattles musikliv som verkar vara väldigt gynnsamt för egensinnig rockmusik. Ett band som måste räknas in i denna skara är Earth och frontmannen Dylan Carlson som varit aktiv musiker i staden sedan sent 80-tal. Men han har egentligen inte så mycket till övers för musiklivet i Seattle idag.
- På senare år så har Seattle blivit en rikare stad rent ekonomiskt. Många företag har flyttat hit. Men musiken har satt staden på kartan. Det finns siffror som visar att musiklivet har dragit in mer pengar till stan än till exempel den bioteknologiska företag. Men jag tror att stadens ledning har ett ganska obekvämt förhållande till musiklivet. Man sätter käppar i hjulet hela tiden.
- Det finns exempelvis bara ett ställe för livemusik som inte har någon åldersgräns, vilket är dåligt. Man verkar ha attityden att ”jovisst gillar vi rock 'n' roll så länge vi inte behöver befatta oss med den. Och måste vi göra det ska det vara gammal musik som vi kan ställa ut i ett museum”. Vi har varit med ett tag nu och jag kan bara konstatera att vi säljer ut större ställen på i andra städer än vår egen. Jag vet inte om det säger något om det egentliga musikklimatet i den här stan men så är det.
En musikalisk resaDylan inledde sin musikkarriär som 15-åring och i sin ungdom gjorde han ljudcollage tillsammans med sin kompis Kurt Cobain som senare skulle sätta Seattle på den musikaliska världskartan med sitt band Nirvana.
Men Dylan var intresserad av en helt annan typ av musik. Han ville utforska oljudet och riffet. Med vitt skilda husgudar som Black Sabbath och de minimalistiska kompositörerna La Monte Thornton Young och Terry Riley så gav sig Dylan Carlson ut på en helt egen musikalisk resa. De tre första albumen fram till 1996 med Earth är i det närmaste dronemusik rak igenom. Sen blev det ett längre uppehåll i med musiken då Dylan hade personliga problem (läs: droger) och det Earth som återvände 2005 hade delvis ett annat sound. Nu märktes country, jazz och engelsk folkmusik i musiken.
- Visst kan man säga att Earths musik har utvecklats och ändrats. Men egentligen handlar det om samma komponenter i musiken. Jag arbetar fortfarande med öppna strängar, repetitiva slingor och så. Men vi har ändrat lite på anslaget. Men grunden är samma sak. Atmosfär är viktigt för mig liksom melodi som blir allt viktigare tror jag. Sen har jag utvecklats som musiker, vilket naturligtvis återspeglas i det jag spelar. Men det finns en klar koppling mellan det vi gjorde på 90-talet och det vi gör nu om du frågar mig.
Hur kommer det sig att du började intressera dig för den här med drone överhuvudtaget?
- Jag har fått med mig väldigt mycket av min mor och far som var unga i slutet av 60-talet. Jag fick ofta lyssna på klassisk rockmusik och min far spelade mycket country hemma. Sen intresserade jag mig mer för tyngre musik som Black Sabbath och AC/DC. Efter det blev det punk och hardcore. Och det sistnämnda fick mig att inse att jag kunde göra egen musik överhuvudtaget. Och det ena gav det andra. Man spelade i band och fick nya influenser hela tiden. Sen började jag intressera mig för folk som Terry Riley och liknande och när jag kombinerade det med den mer traditionella riffrocken så blev det den musik som sedermera blev den dronemusik som finns på Earths första plattor.
Vilket leder oss på de två senaste plattorna ”Angels of darkness, demons of light” del ett och två. Den första delen kom 2011 och nu kommer fortsättningen. Jag kommer på mig själv med att tänka på jazz och kanske främst Miles Davis skiva ”In a silent way” från 1969 med sitt långsamma tempo och ambienta sound. Earths musik låter till stor del improviserad.
- Senaste skivan bygger mycket på improvisationer. Vi hade till den första delen väldigt mycket färdigskrivet när vi gick in i studion. Den andra delen kom till på plats och vi lät bandspelaren rulla och lät det som hände hända. Det är mer av en kollektiv bandkänsla i musiken. Jag tror att vi lyckades sudda ut gränsen mellan livesituationen och studioinspelning. Det är så här Earth låter när vi spelar tillsammans.
Stannar underground
Dylan Carlson verkar inte ha några ambitioner att slå stort med sin musik. Han utforskar det han är intresserad av för tillfället. Därför kan han inte svara på var Earths musik kommer att ta vägen härnäst. Det får tiden utvisa. Härnäst har han ett helt annat projekt på gång. Engelsk folkmusik. Ingen önskan som sagt att slå stort på något sätt.
- Det kommande året består till stor del av turnerande. Jag har inte ägnat framtiden någon som helst tanke när det gäller musiken Earth kommer att skapa. Jag har ett par soloprojekt som jag håller på att färdigställa. Ett som jag precis färdigställt kommer på ut via kassettbolaget Tapeworm i en begränsad upplaga. Och sen har jag mitt projekt med engelsk folkmusik som jag håller på att finansiera med crowdfundingsajten Kickstarter. Det blir en skiva med en bok hoppas jag. En ny skiva med Earth är inte aktuell förrän någon gång under 2013.
Varför engelska folksånger?
- Det är en fortsättning på de senaste två skivorna med Earth som har inslag av den här historiska musiken. Sologrejen är en vidare utforskning av de influenser som finns där. Det är ett intresse jag haft under lång tid och nu hoppas jag att kunna utveckla den delen av musiken i en egen riktning.
I april kommer Earth för ett par spelningar i Sverige. Göteborg och Stockholm besöks i samband med påskhelgen. Och Dylan ser alltid fram emot besöken i Sverige eftersom han har svenskt påbrå.
- Det är alltid kul att komma hem till mitt gamla ”hemland”. Vad jag har förstått så kommer stora delar av min släkt från skärgården ut mot Åland och Finland. Jag har faktiskt inte gjort några närmare undersökningar av det men så lyder i alla fall den officiella familjehistorian, skrockar Dylan.
M.T
Först publicerad på Slavestate.se i februari 2012
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar