luften reser sig
öppnar långsamt
fönstret mot
universum
dimman ligger tät
mellan träden
på fältet
tidigt om morgonen
färgexplosionen börjar
den som leder till en blek
februaridag
helt utan färg
och jag känner
hur den ljuslösa tiden
och sorgen gnager i mig
med tidens tand
runt om mig
försvinner människor
likt löv
om hösten
vinden blåser bort dem
långt härifrån
och lyfter dem ömt
ut genom fönstret
jag saknar dem
jag saknar dem
jag saknar dem
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar