7305 dagar har gått sedan den 24 maj 1995

Karin, James, Lars och Kirk i Stockholm 2014

Det finns ett tydligt före och efter. Som det ofta finns. Det är 20 år sedan nu. Det har gått ett halvt liv sedan dess. Jag vet inte var hon hade varit innan men plötsligt så var hon bara där. Vi hade träffats några gånger innan men i andra sammanhang. Aldrig riktigt pratat. För mycket fest. För mycket annat.

Det  var en sen kväll i maj 1995. Jag var inte alls beredd. Det är man ju sällan. men hon började prata med mig. Och jag med henne. Sen fortsatte vi prata. I 20 år har vi pratat. Vi blev tillsammans den där kvällen. Sommaren var fantastisk. I augusti åkte hon till USA. Ett år. När hon kom hem flöt allting omkring lite diffust men vi hittade tillbaka. Sen drog hon till Umeå. I ett år. Det skakade lite där på våren 1997 men vi lyckade på något sätt göra sommaren 1997 till den bästa någonsin. Sen flyttade vi ihop. I Linköping av alla ställen. Där växte vi ihop och vi blev vuxna där tror jag. Jag insåg att jag aldrig ville vara ensam igen eller tillsammans med någon annan. Och så har det blivit.

För ett tag sedan suckade hon när jag hade ställt upp ett mikrofonstativ och inspelningsutrustning vid skivsamlingen som ständigt växer. Men så tittade hon på mig och sa: "Det är okej. Det är ju liksom du". Så säger hon ofta fast med andra ord. Och hon hänger med på spelningar med Metallica trots att hon kanske inte riktigt förstår min besatthet. Men förra året stod vi där tillsammans mitt i scenen. Förutom barnen är det nog det lyckligaste ögonblicket i livet.

Ingen känner mig bättre. Jag känner ingen annan bättre.

Det är kärlek.