"Allt färre står för någonting över huvud taget. Vi är omgivna av en stank av pseudohändelser, en stank av förljugenhet och billig underhållning. Och en av orsakerna till att det inte går att bryta rundgången av rädsla, förvirring och våld är att människor säljer av sin integritet och sin självkänsla som om den vore en vara som kan värderas i pengar."
- Bruno K Öijer
Sånt här pratar jag aldrig om och kommer troligtvis inte att göra det i fortsättningen heller. Men...
Jag har aldrig varit partipolitiskt aktiv. Kanske beror det på att omgivningen alltid varit det. Kanske beror det på dåligt självförtroende. Kanske beror det på att jag har svårt att anpassa min verklighet till ideologiska dogmer. Jag tror inte att det finns ett givet svar eller en given lösning på problemen i världen. Så jag har alltid hållit partipolitiken på armlängds avstånd.
Men jag har alltid varit intresserad av samhällsfrågor och politik och pratar gärna om framtidens utmaningar. Jag ser problemen i världen och hur det påverkar oss. Jag ser konsekvenserna av ett allt mer egoistiskt samhälle där vi under det senaste 15-20 åren har lärt varandra att det är jagets behov som kommer före kollektivets. Och egoismen har under de senaste åtta åren fått löpa helt fritt. Klyftorna ökar och samhället slits sönder.
Konsekvenserna är förödande.
Folk har sluta bry sig. Föreningslivet larmar om att engagemanget minskar dramatiskt. De politiska partierna har problem med att rekrytera folk till de demokratiskt valda församlingarna när medlemsantalet minskar. Tilliten till samhället minskar visar forskning. Landet som en gång hade en stolt folkbildningstradition som skyddade demokratin är förintat. Det har gått så långt att folks ointresse för andra gör att räddningstjänsten har upplevt att folk hellre står bredvid och filmar medans folk drunknar istället för att hoppa i och försöka rädda någon i nöd. Det om något är ett symptom på att någonting är väldigt sjukt.
Vi har aldrig varit så rika ekonomiskt som vi är nu. Samtidigt sitter det tiggare på gatorna och människor slås ut socialt i allt snabbare takt. Främlingsfientligheten är egoismens värsta form. Den egoistiska rasismen är att inte se bortom sig själv när världen står i brand och folk flyr för sina liv. Folk drunknar i Medelhavet och vandrar i veckor för att komma till en plats där de inte riskerar dödas. De möts av stängsel och fientlighet. Att inte ge dessa människor skydd och bara tänka på privata ekonomiska konsekvenser är djupt omänskligt. Och när man dessutom sätter sig på en hög kulturell häst och hävdar att alla andra ska anpassa sig till den så är man dessutom pinsamt historielös bortom sans och vett.
Något som också blir allt tydligare är att vi lever i en värld där förutsättningarna för våra liv påverkas av miljön. Vi lever över våra miljömässiga tillgångar. Vi förgiftar vårat eget hem med en lust som är vidrig. Ignoransen för varningarna som vår värld har uppvisat under årtionden är ett av mänsklighetens allra största misslyckanden någonsin. Vi kommer att få anpassa oss till en ny verklighet. Vi måste göra det redan nu. Vädret blir extremare. Det blir blötare, blåsigare och varmare. Matbrist kommer att uppstå då odlingsytor läggs under vatten. Tycker man att flyktingströmmen på grund av krig idag är besvärlig så vänta bara tills klimatförändringarna får geopolitiska konsekvenser. Vi kommer att starta krig för något så basalt som vatten istället för olja. men ingen verkar bekymra sig om det nämnvärt.
Jag ser allt det här. Jag ser allt det här och känner hur en frustration väller upp inom mig. Jag tror inte att lösningen på problemen finns till höger eller vänster.
Jag tror att den finns i framtiden.
Under flera år har jag med intresse följt hur ett enda parti i det här landet pratat om framtiden på ett någorlunda rimligt sätt. Ett parti som precis som alla andra partier har sina fel och brister och ibland misslyckas med sina ambitioner men som ändå i grunden vill ta oss in i framtiden och som står för något medmänskligt istället för den egoistiska ekonomism som nu härskar.
Och givet att jag känner att jag inte längre kan stå bredvid så tog jag ett för mig ganska revolutionerade beslut på valdagen i september 2014. När jag såg valsedlar från två rasistiska partier i vallokalen och det största av dem fick 12% av rösterna nationellt samtidigt som de övriga partierna sakta men säkert börjat anpassa sig till detta och dessutom gick till val med en ännu mer egoistisk politik rann det till slut över.
På vägen hem från vallokalen gick jag med i Miljöpartiet.
Inte för att jag tror att de har alla lösningar. Inte för att de har svaren på alla mina frågor. Inte ens för att att jag tror att de kan förändra världen imorgon även om de fick all makt. Men för att de i grunden står för någonting hoppfullare än alla andra. Jag gick med för att jag tror på att den här världen inte är vår i all evighet. Jag gick med för att jag tror på medmänsklighet och på någonting annat än det som finns nu. Och jag gick nog faktiskt mest med för att ta ställning mot all galenskap, apati, egoism och dumhet som just nu håller på att ta över.
Jag känner mig inte bekväm i partipolitiken. Inte på långa vägar och jag kanske inte gör mer än så här.
Men jag har gjort någonting.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar