Det är mycket snack om svek just nu. Men det svek man inte talar om är det som vi själva är skyldiga till genom minst 25 år av nedrustning av det välfärdssamhälle vi så krampaktigt refererar till. Alla är skyldiga här. Samhället har under den här tiden långsamt eroderats ner bit för bit oavsett färg på regering. När det nu gäller står vi där med ett påklistrat förvånat tappat ansikte och frågar oss hur det kunde det bli så här? Svaret har vi själva om vi är ärliga mot oss själva.
Vi har glatt sågat av de grenar vi sitter på, tänt eld i båda ändarna av folkhemmet och stängt ner och stängt ute allt som inte är lönsamt (Vilket är det mesta inom välfärden. I alla fall kortsiktigt)
Varför?
Jo därför att vi vill hellre ha mer i plånboken än vård för alla. Vi vill hellre ha mer i plånboken än skolor för alla. Vi vill hellre ha mer i plånboken än en hållbar framtid. Vi vill hellre ha mer i plånboken. Hela tiden.
Ärligt talat skiter vi i alla andra än oss själva. Sådan är människans natur och så har vi uppfostrats att göra och vi har uppfostrat yngre generationer att göra samma sak.
Egoismens regim råder.
Och när världen knackar på och vill söka skydd blir nu svaret kort och kallt: Stör oss inte. Vi har inte råd.
Och vi bryr oss helst inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar