Del 1
Jag hade egentligen tänkt att den här artikeln skulle handla om livet på turné, var The Haunted är på väg och mycket annat. Istället skulle det bli ett samtal om skivbolagens paranoia och konstnärens plats i en materiallistisk värld.Låter det tungt och jobbigt? Det är det också.
När jag anländer till Prisma i Västerås, som är kvällens brottsplats för turnépaketet Close Up Made Us Do It, så säger gitarristen Patric Jensen som dubbelarbetar som turnéledare och gitarrist i aftonens huvudband till mig att prata med Peter.
- Han brukar ändå inte hjälpa till med scenbygget och han gillar att...och så gör han ett tecken med ena handen för pratkvarn som inte går att ta miste på.
Peter Dolving lämnade The Haunted när gruppen stod på randen till succé. Det självbetitlade debutalbumet hade släppts av Earache och bandet begav sig ut på turné. Men Peter Dolving fick snart nog. En av orsakerna var att han inte trivdes med just nämnda skivbolag, som han ansåg inte ställde upp för bandet. Skivan sålde relativt bra trots usel marknadsföring men några pengar såg The Haunted aldrig av. Dessutom mådde han inte bra. I otaliga intervjuer har
man kunnat läsa om Peter Dolvings dåliga mentala hälsa, problem med droger och en allmän konflikt med tillvaron i stort. Att vara på turné hjälpte inte upp situationen. Så Peter Dolving hoppade av.
Jag letar mig längre in bakom scenen där de andra banden för kvällen, Insision och Totalt Jävla Mörker, står och mumsar på de framställda ost- och skinkmackorna. Till slut så hittar jag logen där Dolving befinner sig och där finns förmodligen också orsaken till att han inte är behjälplig på scenen: dottern
Ronja. En genomsöt liten blond tös som ränner omkring och drar pappa i byxbenet så fort hon blir lite uttråkad. Och det blir hon lätt. Först när en muta i form av ett fat glass med rikliga mängder strössel ställs fram finner hon annat att koncentrera sig på. Peter Dolving hälsar med vänster hand eftersom han har en spricka i högerhanden.
- Du får ta det för vad det är säger, Peter med ett skratt fullt upptagen med att blanda en proteindrink åt sig själv. Han har inte hunnit äta.
100 % eller ingenting
Det är lika bra att ta tjuren vid hornen och ställa frågan som Peter själv hävdar att han fått en miljon gånger: varför han valde att acceptera erbjudandet om att komma tillbaka till bandet efter nästan fem år? Svaret blir att han nu befinner
sig på en bättre plats i livet.
- Mitt liv har lite mer sans och balans. Och det gjorde det så mycket lättare att fatta beslutet med min familj och mina vänner. Det hade inte gått om det inte hade varit ett gemensamt beslut. Det är ett otroligt arbete att vara
ensamstående förälder. Men man får se till omständigheterna och bestämma sig att antingen gör man det eller så gör man det inte. Och gör man det så gör man det till ett hundra procent. Annars finns det ingen poäng med att göra det.
Han ger inte intrycket av att vara den där arge frontmannen för ett våldsamt thrashband där han sitter bekvämt bakåtlutad i soffan med en proteindrink i ena handen och dottern Ronja klängandes i benen. Han har ett öppet och välkomnande tilltal och han älskar mycket riktigt att prata som Jensen tidigare
antytt. Han tar sig tid innan han svarar på frågor och ger utförliga och analyserande svar. Det slår mig att han på många sätt påminner om Henry Rollins, en annan verbal mångsysslare med lika många åsikter som det finns ämnen att tala om samtidigt som han är det totalt motsatta på scenen.
Men någonstans där under den glada och rätt lugna ytan så märker man också att det bubblar av missnöje. Ett missnöje som inte bara är riktat mot storbolagen, makten och orättvisorna i världen. Den är också riktad mot människor som inte tar tag i sin situation. Men hur orkar man hålla uppe den energin att leva ut aggressionen?
- Det handlar om att det faktiskt är ett konsthantverk.
När jag var yngre handlade det otroligt mycket om en sorts primalterapi. Men det handlar mindre och mindre om det och mer och mer om att uttrycka någonting tydligt definierbart. Och eftersom jag faktiskt hållit på med uttrycket i sig, i så pass många år så är det inte svårt. Det tömmer mig inte och det bryter inte ner mig. Jag vet vad jag ska göra och hur jag ska göra det. Det är inte speciellt jobbigt mer än rent fysiskt i början. Men det släpper det med efter ett tag och man uppgår i ett egendomligt zenliknande tillstånd som är skönt tycker jag.
Bilden av Peter Dolving är mångfasetterad. Han är en extremt produktiv herre som ägnar sig åt många saker. Bland annat sitt band Bring The War Home (förr känt som Peter Dolving Band) som är i full färd med att spela in sitt debutalbum. Dessutom har han tidigare varit medlem i reaggekombon Gusto, varit verksam i Musikerförbundet och aktiv i musikkollektivet Union som marknadsför kollektivmedlemmarnas musik. Men det är också som ni kanske förstått barn som upptar Peters lediga tid. Han har två stycken och med sig på kvällens spelning har han som sagt dottern Ronja som ständigt får ömma blickar från sin far.
Kaos och paranoia
The Haunteds konflikt med sitt gamla skivbolag Earache är legendarisk vid det här laget och ett ämne som knappast behöver dryftas ytterligare. Men jag undrar hur Peter Dolving som i intervjuer och krönikor pratat och skrivit ingående om hur musiker måste slå sig fria från skivbolagens ok ser på
sin situation idag med några års perspektiv på det som hänt.
När jag intervjuade Alex Hellid i Entombed strax innan jul förra året sade han att en sak som han tyckte var rolig var kaoset som präglar musikbranschen. Men Peter menar att kaoset ställer till bekymmer.
- Det gör att människor går omkring och tror en massa saker.
Kaoset som finns där beror på okunskap. Okunskapen gör att det kommer in människor med förutfattade meningar och som tror att de är sluga, smarta och har saker uträknade. Fast det här är ju ingenting man kan räkna ut. Men vad det egentligen rör sig om är en enkel marknadsekonomisk kalkyl. Vare sig mer eller mindre.
- Ett annat problem är att det finns en otrolig massa paranoia mellan skivbolagen mot musikerna, mellan musikerna och skivbolagen. Det rör sig också om okunskap. Det är så fruktansvärt tragiskt. Hela den här paranoian baserar sig på en sorts egendomlig egenvinningsförhoppning. En vilja att bara sko sig själv och att inte tänka i ett större perspektiv. Även om jag inte gillar kapitalismen i sig så tycker jag att det
skulle vara rimligt att göra det bästa av situationen i en kapitalistisk värld. Och det bästa skulle vara om man var flera parter som hjälptes åt, för då gagnar det alla och alla kommer att vinna på det.
- Det motsätter inte kapitalismen i sig för det är vad marknadsekonomi egentligen är. Det är ju till och med bevisat av en Nobelpristagare (amerikanen John Nash, förf. anm.). Ska man gagna någon form av ekonomisk konstruktion i ett kapitalistiskt samhälle så måste man ha ett samarbete, det vill säga kommunikation. Men låter man sig drivas av paranoia och eget vinstintresse, ja då faller konstruktionen och man bryter upp och förstör det som ska vara ett ideal. Folk verkar ha missförstått detta väldigt mycket.
Jag vet att du anser att tiden med Earache ligger bakom er och att du inte vill prata mer om det men hur skiljer sig Century Media som är The Haunteds nya hemvist i skivbolagsvärlden från det som varit?
- Century Media är öppna, raka och kommunicerar fortlöpande. De vill att det ska gå bra för dem och för oss. Hittills har det fungerat och jag hoppas att det fortsätter så, svarar han kort.
Stirrat sig blind
Just engagemanget för musikernas rätt och deras förhållande till skivbolagen och medierna är ett ämne som får Peters ögon att flamma upp. Han verkar kunna prata om det hur mycket som helst. Men hur trivs han med att vara en del av den här världen.
- Förr gjorde jag det inte och då tyckte jag att det var rimligt att försöka ha sönder den. Och det tycker jag nu med. Det har dessutom blivit en mer formulerad idé vilket gör att det blir roligt nu. Förr stirrade jag mig blind på en massa ytliga bitar av musiklivet. Och då är det väldigt lätt att bli så arg på
småfrågor. Branschen är fylld av så mycket dumhet. Men det jag känner allteftersom är att det finns massor med vanföreställningar inom industrin. Och dessa går kort och gott ut på att musiker är lätta att utnyttja eftersom de drivs av någon sorts kall. Och där det finns människor som drivs av ett kall så finns det andra som vill dra nytt av det. Det är egentligen inget konstigt med det.
- Men man får inte låta sig luras och börja avsky branschen som helhet bara för att det finns enskilda individer som är av banan om man så säger. Det är viktigt att komma ihåg att vad det handlar om, är att det finns enskilda individer och traditioner som är hierarkiska och otroligt gammeldags.
Och så är det konstnärligt skapande människor runt omkring detta som är känslomässigt drivna personer. Och då blir det väldigt krångligt för folk som inte har en tradition att arbeta med sina känslor utan ser till de rent materiella som om det vore verkligheten och ingenting annat. Då blir det en konflikt.
- Jag kan ju inte döma ut hela musikbranschen bara för det.
Förutom rent politiskt. Men mina åsikter när det gäller det vet nog alla om. Då gäller det att söka sig till de personer som faktiskt tycker att det är värdefullt, spännande och roligt. Och att ta konflikterna som de kommer på ett kreativt vis. Dessutom får man inte låta sig överväldigas vilket är lätt att man blir. För då utnyttjas det eftersom man är känslomässig. Och att vara känslomässig i en materiallistisk värld ses som ett svaghetstecken fast det borde ses som en styrka. Och då gäller det att ta ett steg tillbaka, ta ett djupt andetag och se över situationen och sen argumentera för sin sak.
Tiden går och Ronja blir allt mer påstridig för att få sin pappas uppmärksamhet och jag känner att det är dags att släppa iväg familjen för mer lättsamma äventyr. Ett par timmar senare så äntrar The Haunted scenen och borta är den lugna, lågmälda herren jag pratat med tidigare. Peter Dolving berättade tidigare för mig att dagarna då spelningar fungerade som primalterapi är över men utlevelsen är total när han misshandlar sina stämband i den dryga timmen
spelningen pågår. Han håller mikrofonen i sin spruckna hårt knutna högerhand.
Han verkar inte bry sig om smärtan.
Del 2
The Haunted är tillbaka med en ny skiva som uppföljare till 2004 års ”rEVOLVEr”. Men den som förväntat sig ännu en thrashattack rakt i ansiktet misstar sig. Grovt. För ”The Dead Eye” är på många sätt en annorlunda platta för att komma från The Haunted. Det är inte längre full fart framåt utan istället har bandet valt att hitta en mer varierad ljudbild utan att för den del kompromissa en millimeter på hårdhetsgraden. Det har visat sig långt innan skivan ens kommit ut i handeln att ”The Dead Eye” är en provocerande skiva. I alla fall för många av bandets tidigare fans. Tonläget på olika forum på Internet, inte minst The Haunteds eget, har varit ganska uppskruvat. Inte minst efter att Peter Dolving själv gjorde ett inlägg på det officiella forumet där han bland annat sade följande:
”Obviously you're entitled to hate it. I say nothing else, BUT when you talk about OUR music as if you hold THE BOOK of METAL LAW in yer hand you crack me up, and make me a little sad. What the fuck? It's music, it subjective, if you don't like it you don't, but please... The Dead Eye is The Haunted, and some of you kids commenting that it's not ... Get the fuck outta here. We made this record, we love, and we feel proud as fuck about it. We want it to sound like it does, we wrote the songs and recorded them in the tempos we did ON FUCKING PURPOSE, there is no failure involved, we succeeded in making the album we set out to do, so basically if you don't like it - you don't like it. There no beating around the bush with that. We don't make music to satisfy you. We make music to satisfy US, and if you enjoy that as much as we do we are delighted, if not... We couldn't give a rats ass.”
Sedan dess har många blivit upprörda över Peter Dolving och hans åsikter. Inte minst eftersom nyhetssidan Blabbermouth nästan ordagrant citerat många av Peters inlägg från hans Myspace-sida (www.myspace.com/dolving). Kommentarerna har inte varit nådiga och Peter tog till en början ganska illa vid sig.
- Folk hatar mig ju. De vill slå ihjäl mig eftersom jag verkar vara Satan själv. Det är ju helt hysterisk roligt. Att man kan göra sådant med musik är ju jävligt maxat alltså. Man frågar sig om folk är så jävla ignoranta? Ja det kanske de är men då får de väl vara det då.
Är det för att hårdrockare är trångsynta puritaner?
- Nej jag tror absolut inte att de är trångsynta puritaner. Jag tror att hårdrockare är öppensinnade och nyfikna människor. Men så finns det ju alltid tröga idioter som kläcker ur sig saker på ett sätt som mer eller mindre kommer från stenåldern eftersom de tycker att det var bättre förr då man kunde slå folk i huvudet för att få det man ville.
Men varför tror du att folk blivit så besvikna? Är det för att de förväntat sig en machohård thrashplatta och inte en James-Hetfield-tycka-synd-om-mig-själv-platta?
- Nja nu är det ju ingen tycka synd om mig-platta, protesterar Peter. Jag vet faktiskt inte vad folk hade förväntat sig. De fans som vi känner via vårat forum på hemsidan och så får vi ju jättestark positiv respons från. Och det säger mer om hårdrockare egentligen som nyfikna musiklyssnare. Alla tycker kanske inte om det men de förstår det.
Tar illa vid sig
Du tar inte illa vid dig av alla negativa reaktioner då?
- Till viss del. I början så satte jag mig och läste en massa kommentarer eftersom jag är van med att ha en öppen kontakt med våra fans. Sen finns det ju de här tröga människorna som går in på vårat forum och kläcker ur sig dumheter. Sen gjorde jag ju misstaget att gå in och läsa kommentarerna på Blabbermouth och det gör jag ju aldrig om. För det tog ja initialt väldigt illa vid mig av när jag läste. Det tror jag vilken människa som helst med en normalt fungerande känslomaskin skulle göra. De använde en hel del väldigt starka ord. Så det är klart att jag tog illa vid mig. Jag är ju människa för fan.
Men läser man din blogg och om man har följt dig under din karriär så har du ju lämnat ut dig själv rätt mycket och gjort dig till en lätt måltavla.
- Ja men då får det väl vara så då. Om de väljer att läsa det jag skriver och det stör dem så är det ju deras problem. Det som är mest intressant i allt det här är att så många tycker att det är provocerande när någon visar att han är människa. Det är jävligt spännande, att det är så provokativt att visa att man har ett hjärta i kroppen. Det säger mig att det finns en jävla massa riktigt riktigt störda unga människor.
Musik för bandets skull
Peter hävdar envist att The Haunted egentligen enbart har ett enda syfte och det är att förverkliga bandets egna musikaliska visioner och ingen annans. Och därför låter han märkbart irriterad när fansens ilska över den inriktning som bandet tagit på ”The Dead Eye” kommer på tal. Lite motsägelsefullt så uttrycker han förvåning över hur så många kan ha så starka åsikter om en så simpel sak som musik. I andra andetaget så pratar han om sitt musikaliska skapande som något av det viktigaste i hans liv.
- Vi var och är jävligt stolta över den här plattan. Och jag tror att våra riktiga fans ser de linjer och vägar som finns mellan den första plattan via alla andra skivor fram till den här. För oss är det självklart att den här plattan kommer från de tidigare The Haunted -plattorna och ända tillbaka till grupper som At The Gates, Mary Beats Jane och till och med Seance. Allting finns där. Kanske har vi renodlat musiken och fått det mer dynamiskt och låtorienterat.
När man lyssnar på plattan, läser texterna och ser låttitlarna så får man onekligen känslan av att det hänger ihop på något sätt. Det är svårt att bara lyssna på en låt.
- Ja men det gör ju det. Det är ett stycke musik. Man vill hela tiden lyssna på en låt till. Det kanske låter fånigt när jag säger det men jag tycker att det är så bra. Det är en sorts känslomässig samhörighet mellan låtarna. Jag kan inte vara mer detaljerad än så. Det är en känslomässig uppgörelse mellan saker på många nivåer.
- Det är ju fruktansvärt personliga texter. Och ibland har jag kanske tagit det för långt. Men när man gör det så kommer man nästan utanför sig själv så att det blir mer allmängiltigt. Konstärligt så kändes det som någonting som jag var tvungen att göra.
Ärlighet verkar vara väldigt viktigt för dig?
- Ja men helvete. Konstnärlig ärlighet…alltså det görs så jävla mycket musik som i mitt tycke görs av helt fel orsaker. Musik är ju inte bara en handelsvara. Förvisso får man betalt för det. För det får man. Det är ju ett hantverk. Men att stå som ett jävla dansband och harva med ett falskt grin på läpparna då är man ju en jävla sol och vårare, en hora, som står där och tar betalt för att gå igenom en sorts rutin. Det är en självförnedrande konstruktion. Och jag vill inte det. Jag vill göra musik som jag känner tillräckligt starkt och djupt i mig att det verkligen kommer inifrån så att jag med gott mod kan kräkas ur mig det, smeka ur mig det eller mangla ur mig det gång efter gång efter gång efter gång utan att skämmas.
Var hittar du egentligen energin för allt ditt skapande?
- Det vet jag inte. Musik har gett mig livet. Musik har gett mig en röst. Musik har gett mig en plats i världen. Jag kommer inte från en bakgrund som har haft de sakerna. Därför har musiken varit gränslöst viktig för mig. När jag började med musiken så var det ett sätt för mig att känna saker utan att någon annan kunde komma åt mig. Det var en plats där jag kunde agera ut mina känslor utan att bli utskickad för spöstraff.
- Och allteftersom jag spelat har jag fått brev av folk som berättat att det har betytt så mycket för dem, att de hade varit döda utan min musik. Jag har fått vänner i Sarajevo som under kriget gick och lyssnade på Mary Beats Jane när de gick och grävde massgravar därför att det var det enda som fick dem att kunna hålla ihop sin verklighet. Kalla det ett kall eller vad du vill men det här är min väg att gå.
Men varför tror du att folk blivit så besvikna? Är det för att de förväntat sig en machohård thrashplatta och inte en James-Hetfield-tycka-synd-om-mig-själv-platta?
- Nja nu är det ju ingen tycka synd om mig-platta, protesterar Peter. Jag vet faktiskt inte vad folk hade förväntat sig. De fans som vi känner via vårat forum på hemsidan och så får vi ju jättestark positiv respons från. Och det säger mer om hårdrockare egentligen som nyfikna musiklyssnare. Alla tycker kanske inte om det men de förstår det.
Tar illa vid sig
Du tar inte illa vid dig av alla negativa reaktioner då?
- Till viss del. I början så satte jag mig och läste en massa kommentarer eftersom jag är van med att ha en öppen kontakt med våra fans. Sen finns det ju de här tröga människorna som går in på vårat forum och kläcker ur sig dumheter. Sen gjorde jag ju misstaget att gå in och läsa kommentarerna på Blabbermouth och det gör jag ju aldrig om. För det tog ja initialt väldigt illa vid mig av när jag läste. Det tror jag vilken människa som helst med en normalt fungerande känslomaskin skulle göra. De använde en hel del väldigt starka ord. Så det är klart att jag tog illa vid mig. Jag är ju människa för fan.
Men läser man din blogg och om man har följt dig under din karriär så har du ju lämnat ut dig själv rätt mycket och gjort dig till en lätt måltavla.
- Ja men då får det väl vara så då. Om de väljer att läsa det jag skriver och det stör dem så är det ju deras problem. Det som är mest intressant i allt det här är att så många tycker att det är provocerande när någon visar att han är människa. Det är jävligt spännande, att det är så provokativt att visa att man har ett hjärta i kroppen. Det säger mig att det finns en jävla massa riktigt riktigt störda unga människor.
Musik för bandets skull
Peter hävdar envist att The Haunted egentligen enbart har ett enda syfte och det är att förverkliga bandets egna musikaliska visioner och ingen annans. Och därför låter han märkbart irriterad när fansens ilska över den inriktning som bandet tagit på ”The Dead Eye” kommer på tal. Lite motsägelsefullt så uttrycker han förvåning över hur så många kan ha så starka åsikter om en så simpel sak som musik. I andra andetaget så pratar han om sitt musikaliska skapande som något av det viktigaste i hans liv.
- Vi var och är jävligt stolta över den här plattan. Och jag tror att våra riktiga fans ser de linjer och vägar som finns mellan den första plattan via alla andra skivor fram till den här. För oss är det självklart att den här plattan kommer från de tidigare The Haunted -plattorna och ända tillbaka till grupper som At The Gates, Mary Beats Jane och till och med Seance. Allting finns där. Kanske har vi renodlat musiken och fått det mer dynamiskt och låtorienterat.
När man lyssnar på plattan, läser texterna och ser låttitlarna så får man onekligen känslan av att det hänger ihop på något sätt. Det är svårt att bara lyssna på en låt.
- Ja men det gör ju det. Det är ett stycke musik. Man vill hela tiden lyssna på en låt till. Det kanske låter fånigt när jag säger det men jag tycker att det är så bra. Det är en sorts känslomässig samhörighet mellan låtarna. Jag kan inte vara mer detaljerad än så. Det är en känslomässig uppgörelse mellan saker på många nivåer.
- Det är ju fruktansvärt personliga texter. Och ibland har jag kanske tagit det för långt. Men när man gör det så kommer man nästan utanför sig själv så att det blir mer allmängiltigt. Konstärligt så kändes det som någonting som jag var tvungen att göra.
Ärlighet verkar vara väldigt viktigt för dig?
- Ja men helvete. Konstnärlig ärlighet…alltså det görs så jävla mycket musik som i mitt tycke görs av helt fel orsaker. Musik är ju inte bara en handelsvara. Förvisso får man betalt för det. För det får man. Det är ju ett hantverk. Men att stå som ett jävla dansband och harva med ett falskt grin på läpparna då är man ju en jävla sol och vårare, en hora, som står där och tar betalt för att gå igenom en sorts rutin. Det är en självförnedrande konstruktion. Och jag vill inte det. Jag vill göra musik som jag känner tillräckligt starkt och djupt i mig att det verkligen kommer inifrån så att jag med gott mod kan kräkas ur mig det, smeka ur mig det eller mangla ur mig det gång efter gång efter gång efter gång utan att skämmas.
Var hittar du egentligen energin för allt ditt skapande?
- Det vet jag inte. Musik har gett mig livet. Musik har gett mig en röst. Musik har gett mig en plats i världen. Jag kommer inte från en bakgrund som har haft de sakerna. Därför har musiken varit gränslöst viktig för mig. När jag började med musiken så var det ett sätt för mig att känna saker utan att någon annan kunde komma åt mig. Det var en plats där jag kunde agera ut mina känslor utan att bli utskickad för spöstraff.
- Och allteftersom jag spelat har jag fått brev av folk som berättat att det har betytt så mycket för dem, att de hade varit döda utan min musik. Jag har fått vänner i Sarajevo som under kriget gick och lyssnade på Mary Beats Jane när de gick och grävde massgravar därför att det var det enda som fick dem att kunna hålla ihop sin verklighet. Kalla det ett kall eller vad du vill men det här är min väg att gå.
