Under några hektiska år spenderade jag många kvällar spelstället Smedjan i Köping. Där bjöds vi på massor av band som De Lyckliga Kompisarna, Coca Carola, Charta 77 och många andra. Men mest kommer jag ihåg spelningen med Dia Psalma. Året var 1994 och bandet stod på toppen av sin karriär. Det var utsålt. Det var mer än utsålt. Spelningen blev en klassiker. Bandet spelade alla sina låtar från skivan ”Gryningstid” och en del äldre material från tiden som Strebers. Bandet var taggat till max. Jag minns att mellansnacket sköttes av bassisten Ztikkan och att frontmannen, sångaren Micke ”Ulke” Johansson, såg lite tillbakadragen och nästan generad ut där han stod i mitten på scenen. Han verkade rent utav blyg.
13 år senare ringer Ulke upp mig för att prata om Dia Psalmas nya skiva ”Djupa Skogen”. Jag får samma intryck nu som då. Han verkar lite osäker. Han ringer tio minuter efter utsatt tid och ursäktar sig med att katterna just skulle få mat. Jag försäkrar att det absolut inte gör något. På ett sätt känns det lite bisarrt att prata med Ulke. Näst efter James Hetfields tror jag att det är Ulkes röst jag lyssnat mest på de senaste tjugo åren. Jag kan varenda textrad på de flesta låtarna med Strebers och Dia Psalma. Just Dia Psalma var enormt viktiga för mig när jag var i mina tidiga tjugo någonting. På gränsen till vuxenlivet med alla känslor i kroppen som man har just då så var Dia Psalma katalysatorn för många av känslorna och åsikterna man hade. Och kan man fortfarande alla texter utantill i huvudet så måste det ju på något sätt ha påverkat mig eller hur? Och nu samtalar vi om hans katter. Jag ber honom berätta hur han minns de där galna åren under första hälften av 90-talet.
- Det var en jäkligt kul tid då det alltid var folk på spelningarna vilka band det än var som spelade. Det var en höjdpunkt i svenskt musikliv tror jag. Det hände någonting och publiken hängde med. Precis när vi startade Dia Psalma 1993 så kom det väl en punkvåg egentligen. Det var inte bara i Sverige utan hela världen. Det var ju ungefär samtidigt som Nirvana blev riktigt stora.
- Innan det var det inget band som sålde speciellt mycket skivor. Alla de här banden som Coca Carola, Charta 77 och De Lyckliga Kompisarna sålde väl kanske ett par tusen skivor varje gång men nu blev det ett uppsving.
Ni höll ju på att bli folkkära på kuppen…
- Ja det blev nästan för mycket tycker jag personligen. Vi var väl egentligen inte så mycket för det…eller jo det var vi väl också. Det passar ju inte med punkidealet att sälja massor med skivor. Men samtidigt vill man ju att folk ska uppfatta budskapet man har. Jag vet inte om man ska ta det som bra eller dåligt att massor med folk börjar gilla musiken. Det är både på gott och ont. ”Gryningstid” sålde tio gånger så mycket som vi hade räknat med i våra högsta drömmar. Inom den genren var det sjukt stora siffror.
Många av dem som lyssnade på Dia Psalma när ni slog igenom var i tjugoårsåldern och stod på gränsen till vuxenlivet då man på många sätt är som mest påverkbar. Ni nådde ju ut till många av oss då med er musik och era texter. Hur känner du inför att väldigt många människors ideal kan ha färgats av vad ni sjöng?
- Ja så kanske det är. Textmässigt vet jag inte riktigt men musiken påverkade många eftersom det kom många band som spelade den typen av musik efter oss. Generellt tror jag att folk har bättre koll idag än då. Men kanske fick människor upp ögonen för någonting annat än ”det vanliga” genom vår musik. Det politiska läget i hela världen höll på att ändras.
- Alltså i slutet av 80-talet och första åren på 90-talet så lyssnade folk bara på listmusik egentligen. Men plötsligt så började det spelas annan lite hårdare musik med andra typer av texter. Jag tror inte att radion till exempel skulle ha vågat spela det innan.
Ni försvann rätt snabbt efter att skivan ”Efter allt” kom. Vad hände?
- Vi spelade nog alldeles för mycket på den tiden. Det var drygt varannan dag och vi hade över hundra spelningar om året i ett par år. Tyvärr så började det kännas för mycket som ett jobb för min del. Och jag tycker att musik ska vara en hobby på ett sätt. Det får inte bli för mycket jobb. Meningen var att vi bara skulle ta ett eller två års paus men sen blev vi lata. Det var så mycket under flera år så det var skönt att bara ta det lugnt ett tag.
Vad har ni gjort då under alla dessa år?
- Ztikkan har ju kört med Transport League och M.A.N. Och Stipen har också han lirat med Transport League. Jag tror att Stipen är den som haft flest med andra projekt. Diverse mindre metalband och grejer. Pontus spelade med några hardcoreband ett tag. Själv så sov jag nog mest. Jag fick njursten och låg med det något år och då orkar man inte göra så mycket. Och så jobbade jag på Hemglass och då var man ju så trött när man inte jobbade att man inte orkade göra något alls.
Du sysslade inte alls med musik under den här tiden?
- Inte i några band egentligen. Ztikkan och jag hade väl ett hobbyprojekt ett tag som hette Famous 27 som hade ett par spelningar men sen hände det inget mer med det. Jag behövde en vilopaus. Man får hoppas att det inte blir lika mycket nu med spelningar och så för då måste man ta en paus igen. Nu vet jag i och för sig inte om de andra håller med för det var ju mest jag som behövde vila. Men samtidigt vill man ju att det ska hända så mycket som möjligt också men inte för mycket.
Vad var det som fick er att sätta igång igen? Nostalgi?
- Egentligen har vi snackat om det ända sedan vi la ner runt 96-97 att vi skulle dra igång igen. Men det har inte varit någon som riktigt tagit tag i det egentligen. Det snackades ofta om att repa men det hände aldrig något och sen samma visa igen ett halvår senare. Men den här gången tror jag det var Ztikkan som började ringa runt och ordna saker så att vi var tvungna att starta upp igen. Och det passar oss nog väldigt bra att köra igen just nu även om flera av oss har ungar och så
- Grejen var väl egentligen inte att det skulle dra igång igen förra året men det var flera som ringde och tjatade om att vi skulle göra en del spelningar. Så vi gjorde spelningarna och det var jävligt kul så vi tänkte att vafan vi kör. Har man en gång börjat spela musik så är det svårt att lägga ner det. Och den här gången känns det som att vi kommer att hålla på lite längre än förra gången.
Du har hållit på med musik i över tjugo år nu om man räknar in Strebers och Dia Psalma. När var det som du insåg att musiken var det du vill syssla med?
- Det var nog nästan samtidigt som man började skola tror jag. Jag kommer ihåg att jag redan i ettan skulle berätta vad jag ville bli gitarrist eller någonting. Lyckligtvis har det väl blivit så.
Du överlevde den kommunala musikskolan…?
- Jag väl där något år. Men noter och sånt var inte så mycket för mig på den tiden. Men det har jag ångrat nu för det skulle vara coolt att kunna skriva ner grejerna istället för att behöva hålla dem i minnet hela tiden. Men jag körde ett par år där men tyvärr var det inte så mycket rockmusik där utan mest spela efter noter. Och det tröttade man ju på för man ville köra lite hårdare.
Var och ur kommer punken i ditt liv?
- Den kom nog faktiskt när den började. Jag lyssnade på Kiss i mitten på 70-talet men så minns jag att en kusin kom och hälsade på mig och hade med sig Ramones första skiva eller något sådant och sa att jag skulle lyssna och det var helt otroligt. Det var det bästa jag hade hört. Sen kom ju Sex Pistols så man var väl nästan med när det började så att säga även om jag var för liten att spela själv på den tiden.
- Jag tror att det var attityden som var det som lockade mest. Det fanns band som spelade liknande musik innan punken. På den tiden var man väl arg på allting även om jag som punkare ändå var rätt glad ändå. Man kunde nog ha varit mycket argare.
Vad lyssnar du själv på för musik nuförtiden?
- Ska jag vara helt ärlig så har jag knappt några elektriska apparater som går att lyssna på längre. Men när jag väl lyssnar så är det på rätt skum musik. Ett band som Mars Volta har jag lyssnat rätt mycket på senare år. Man har väl ledsnat på det vanliga. Men jag lyssnar på allt från folkmusik till Tool.
Åter till nutid. När föddes tanken på att spela in en ny platta med Dia Psalma då? Jag antar att det kanske inte var tanken från början.
- Nja den föddes nog egentligen direkt. Hur som helst så var vi ganska trötta på att bara spela de gamla låtarna. Det var nästan villkoret för att fortsätta spela för det går inte att bara spela gammalt material. Dessutom hade vi redan flera låtidéer så vi bestämde oss för att göra en ny skiva helt enkelt. Och vi själva är väldigt nöjda med den. Det låter väl egentligen mer som en blandning mellan Strebers och Dia Psalma men man kommer att känna igen det. Det är kanske inte så många snälla låtar som det var förut.
Var kommer inspirationen till texterna ifrån?
- Ztikkan har väl skrivit en tredjedel eller kanske hälften av Dia Psalmas texter resten har jag skrivit. Och det är väl genom nyheterna och världsläget inspirationen kommer. Det räcker ju med att slå på Rapport klockan 19.30 så har man ju ett par texter bara där.
Vad handlar de om den här gången då?
- Öhh ja du ska jag vara ärlig så har jag inte riktigt tänkt på det själv. Vi har allihop varit inblandade i textförfattandet även om jag har stått för ungefär hälften själv. Men det är väl ungefär som förut fast vi har blivit lite äldre konstaterar Ulke avslutningsvis med ett skratt.
