Något om dig, mig och alla andra.

Det är mycket snack om svek just nu. Men det svek man inte talar om är det som vi själva är skyldiga till genom minst 25 år av nedrustning av det välfärdssamhälle vi så krampaktigt refererar till. Alla är skyldiga här. Samhället har under den här tiden långsamt eroderats ner bit för bit oavsett färg på regering. När det nu gäller står vi där med ett påklistrat förvånat tappat ansikte och frågar oss hur det kunde det bli så här? Svaret har vi själva om vi är ärliga mot oss själva.

Vi har glatt sågat av de grenar vi sitter på, tänt eld i båda ändarna av folkhemmet och stängt ner och stängt ute allt som inte är lönsamt (Vilket är det mesta inom välfärden. I alla fall kortsiktigt)

Varför?

Jo därför att vi vill hellre ha mer i plånboken än vård för alla. Vi vill hellre ha mer i plånboken än skolor för alla. Vi vill hellre ha mer i plånboken än en hållbar framtid. Vi vill hellre ha mer i plånboken. Hela tiden.

Ärligt talat skiter vi i alla andra än oss själva. Sådan är människans natur och så har vi uppfostrats att göra och vi har uppfostrat yngre generationer att göra samma sak.

Egoismens regim råder.

Och när världen knackar på och vill söka skydd blir nu svaret kort och kallt: Stör oss  inte. Vi har inte råd.

Och vi bryr oss helst inte.

prolog

han minns hur en större pojke

hotade att kasta in honom

bland nässlorna

han var livrädd i flera dagar

och vägrade gå ut på gården för att leka

den där speciella rädslan

har levt kvar i honom

genom åren och den finns

fortfarande där ibland

det här hände 

innan tiden började

när han fyllde fem år

kom han till byn

där det var meningen

att han skulle växa upp

han kände sig ensam

och rädd

för barnen på gatan

nu tar allting sin början

Något om att ta till slut ta politisk ställning

"Allt färre står för någonting över huvud taget. Vi är omgivna av en stank av pseudohändelser, en stank av förljugenhet och billig underhållning. Och en av orsakerna till att det inte går att bryta rundgången av rädsla, förvirring och våld är att människor säljer av sin integritet och sin självkänsla som om den vore en vara som kan värderas i pengar."
- Bruno K Öijer

Sånt här pratar jag aldrig om och kommer troligtvis inte att göra det i fortsättningen heller. Men...

Jag har aldrig varit partipolitiskt aktiv. Kanske beror det på att omgivningen alltid varit det. Kanske beror det på dåligt självförtroende. Kanske beror det på att jag har svårt att anpassa min verklighet till ideologiska dogmer. Jag tror inte att det finns ett givet svar eller en given lösning på problemen i världen. Så jag har alltid hållit partipolitiken på armlängds avstånd.

Men jag har alltid varit intresserad av samhällsfrågor och politik och pratar gärna om framtidens utmaningar. Jag ser problemen i världen och hur det påverkar oss. Jag ser konsekvenserna av ett allt mer egoistiskt samhälle där vi under det senaste 15-20 åren har lärt varandra att det är jagets behov som  kommer före kollektivets. Och egoismen har under de senaste åtta åren fått löpa helt fritt. Klyftorna ökar och samhället slits sönder.

Konsekvenserna är förödande.

Folk har sluta bry sig. Föreningslivet larmar om att engagemanget minskar dramatiskt. De politiska partierna har problem med att rekrytera folk till de demokratiskt valda församlingarna när medlemsantalet minskar. Tilliten till samhället minskar visar forskning. Landet som en gång hade en stolt folkbildningstradition som skyddade demokratin är förintat. Det har gått så långt att folks ointresse för andra gör att räddningstjänsten har upplevt att folk hellre står bredvid och filmar medans folk drunknar istället för att hoppa i och försöka rädda någon i nöd. Det om något är ett symptom på att någonting är väldigt sjukt.

Vi har aldrig varit så rika ekonomiskt som vi är nu. Samtidigt sitter det tiggare på gatorna och människor slås ut socialt i allt snabbare takt. Främlingsfientligheten är egoismens värsta form. Den egoistiska rasismen är att inte se bortom sig själv när världen står i brand och folk flyr för sina liv. Folk drunknar i Medelhavet och vandrar i veckor för att komma till en plats där de inte riskerar dödas. De möts av stängsel och fientlighet. Att inte ge dessa människor skydd och bara tänka på  privata ekonomiska konsekvenser är djupt omänskligt. Och när man dessutom sätter sig på en hög kulturell häst och hävdar att alla andra ska anpassa sig till den så är man dessutom pinsamt historielös bortom sans och vett.

Något som också blir allt tydligare är att vi lever i en värld där förutsättningarna för våra liv påverkas av miljön. Vi lever över våra miljömässiga tillgångar. Vi förgiftar vårat eget hem med en lust som är vidrig. Ignoransen för varningarna som vår värld har uppvisat under årtionden är ett av mänsklighetens allra största misslyckanden någonsin. Vi kommer att få anpassa oss till en ny verklighet. Vi måste göra det redan nu. Vädret blir extremare. Det blir blötare, blåsigare och varmare. Matbrist kommer att uppstå då odlingsytor läggs under vatten. Tycker man att flyktingströmmen på grund av krig idag är besvärlig så vänta bara tills klimatförändringarna får geopolitiska konsekvenser. Vi kommer att starta krig för något så basalt som vatten istället för olja. men ingen verkar bekymra sig om det nämnvärt.

Jag ser allt det här. Jag ser allt det här och känner hur en frustration väller upp inom mig. Jag tror inte att lösningen på problemen finns till höger eller vänster.

Jag tror att den finns i framtiden.

Under flera år har jag med intresse följt hur ett enda parti i det här landet pratat om framtiden på ett någorlunda rimligt sätt. Ett parti som precis som alla andra partier har sina fel och brister och ibland misslyckas med sina ambitioner men som ändå i grunden vill ta oss in i framtiden och som står för något medmänskligt istället för den egoistiska ekonomism som nu härskar.

Och givet att jag känner att jag inte längre kan stå bredvid så tog jag ett för mig ganska revolutionerade beslut på valdagen i september 2014. När jag såg valsedlar från två rasistiska partier i vallokalen och det största av dem fick 12% av rösterna nationellt samtidigt som de övriga partierna sakta men säkert börjat anpassa sig till detta och dessutom gick till val med en ännu mer egoistisk politik rann det till slut över.

På vägen hem från vallokalen gick jag med i Miljöpartiet.

Inte för att jag tror att de har alla lösningar. Inte för att de har svaren på alla mina frågor. Inte ens för att att jag tror att de kan förändra världen imorgon även om de fick all makt. Men för att de i grunden står för någonting hoppfullare än alla andra. Jag gick med för att jag tror på att den här världen inte är vår i all evighet. Jag gick med för att jag tror på medmänsklighet och på någonting annat än det som finns nu. Och jag gick nog faktiskt mest med för att ta ställning mot all galenskap, apati, egoism och dumhet som just nu håller på att ta över.

Jag känner mig inte bekväm i partipolitiken. Inte på långa vägar och jag kanske inte gör mer än så här.

Men jag har gjort någonting.

Grälsjuka

grälsjuka härjar i landet
ett virus som får folk att tappa fattning
och sans

svart och vitt
ja eller nej
för eller emot

allt där i mellan
är en ren provokation

hur vågar du
tänka utanför sandlådan?

var fick du luft ifrån?

håll käften
och låt oss gräla vidare
i fred

sa politikern
verkligheten får vänta

*

bredvid står mobbaren
du minns från skolan
och ler

han trivs
och älskar vad han hör

han viskar i våra öron
om hur han så så till henne
och du vet väl att dom får allt
det du aldrig har fått

han sår lögner
han sår splittring
han sår hat

som han alltid gjort

ingen törs säga emot
det har ingen någonsin gjort
vem vågar det?

istället blir vi alla som han

7305 dagar har gått sedan den 24 maj 1995

Karin, James, Lars och Kirk i Stockholm 2014

Det finns ett tydligt före och efter. Som det ofta finns. Det är 20 år sedan nu. Det har gått ett halvt liv sedan dess. Jag vet inte var hon hade varit innan men plötsligt så var hon bara där. Vi hade träffats några gånger innan men i andra sammanhang. Aldrig riktigt pratat. För mycket fest. För mycket annat.

Det  var en sen kväll i maj 1995. Jag var inte alls beredd. Det är man ju sällan. men hon började prata med mig. Och jag med henne. Sen fortsatte vi prata. I 20 år har vi pratat. Vi blev tillsammans den där kvällen. Sommaren var fantastisk. I augusti åkte hon till USA. Ett år. När hon kom hem flöt allting omkring lite diffust men vi hittade tillbaka. Sen drog hon till Umeå. I ett år. Det skakade lite där på våren 1997 men vi lyckade på något sätt göra sommaren 1997 till den bästa någonsin. Sen flyttade vi ihop. I Linköping av alla ställen. Där växte vi ihop och vi blev vuxna där tror jag. Jag insåg att jag aldrig ville vara ensam igen eller tillsammans med någon annan. Och så har det blivit.

För ett tag sedan suckade hon när jag hade ställt upp ett mikrofonstativ och inspelningsutrustning vid skivsamlingen som ständigt växer. Men så tittade hon på mig och sa: "Det är okej. Det är ju liksom du". Så säger hon ofta fast med andra ord. Och hon hänger med på spelningar med Metallica trots att hon kanske inte riktigt förstår min besatthet. Men förra året stod vi där tillsammans mitt i scenen. Förutom barnen är det nog det lyckligaste ögonblicket i livet.

Ingen känner mig bättre. Jag känner ingen annan bättre.

Det är kärlek.