Jag skriver en del prettomeddelanden på min Twitter som sedan vidarebefodras till min Facebookstatus. Typ en massa dritt om att jag vill att livet ska vara som ett solo av Miles Davis eller att "Det vibrerar inombords. Livet är Öijers ord i blodet, Miles trumpet, Hendrix feedback och soul från Stax."
Pretto.
Som. Fan.
Jag gillar att vara pretto ibland. Ibland skyr jag det som pesten. Då vill jag bara vara konkret.
Det går i vågor.
Nyligen skrev jag att jag ville nära familjen och konsten.
Det fick jag reaktioner på. Positiva. Jag vet inte om det var närheten till familjen eller konsten som var det som väckte känslor. Men jag skulle vilja utveckla det där med konsten.
Jag satt och tittade på TV. Plötsligt insåg jag att jag satt och tittade på samma reklamavbrott som jag nyss sett. Jag slösade tid och hjärnkraft på något som jag inte var intresserad av.
Jag såg mig omkring. Väggarna är vita. Drygt tre år efter att vi byggt klart huset så är väggarna fortfarande ganska tomma. Och vita.
Dom behöver kläs i konst. I bilder. Jag vill verkligen det. Och det kommer att hända men det måste få värka fram. Snart har det värkt klart.
Jag vill inte slösa bort mitt synfällt på oviktigheter. Jag vill fylla mitt iris med färg och intryck. Höra orden eka. Jag vill skriva mer.
Jag måste verkligen ta mig tid att skriva.
Huset vi bor i ska fyllas med konst och liv.
Se där så pretto det där blev....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar