Onsdagsmorgonneråtsång

Är det höst eller?

I DN börjar man recensera skivor igen. Det regnar ute. Det hålls APT:n på jobbet.

Nog är det höst igen.

Själv har jag fastnat i en tidskapsel. Musiken jag skrev om för några dagar sedan äter sig in i öronen. I hjärnan.

90-talet.

Det där årtiondet som formade mig. Årtiondet som lärde mig om livet. Kriser, kärlek, krig, Cobain.

Men på något sätt var allting bättre då. Jag tycker faktiskt det. Vi skakade av oss det ytliga 80-talet och lät håret växa och skägget gro. Rocken blev farlig igen. Krisen var ärligare och krigen tydligare.

Och mitt i allt detta tändes kärleken i mitt bröst.

Det var - så här i efterhand - en rätt fascinerande tid.

Sen kom 2000-talet och allt gick åt helvete. Ett årtionde som man nu kan säga var som 80-talet på många sätt fast så mycket mer och så mycket snabbare.

Ingenting betyder någonting längre.