Utan kaffe och socker blir Magnus en tråkig pojke

Det har varit lite väl klent med kaffesnack här trots att en av mina ambitioner var att ta upp detta ämne rätt ofta. Förra veckan fick jag ett infall att recensera alla varianter av kaffe som erbjuds i jobbets nya kaffeautomat. Kunde kanske läggas ut på intranätet eller nått som nöjsamt och lättsam läsning. Jag skrev den första men vet inte om idén håller hela vägen. Det är ju minst sju knappar kvar på automaten.

Så här blev den första:

---

Låt mig först redogöra för mitt förhållande till kaffe i allmänhet. Varje morgon de senaste tio åren har jag börjat dagen med en kopp svart kaffe med en sockerbit. Det är fullständigt avgörande för hur resten av dagen ska bli att jag får den här koppen kaffe. Det enda som är mer avgörande är att jag regelbundet får kaffe på fasta tider under resten av dagen. Dessa tider är klockan tio, strax efter lunch och före klockan tre på eftermiddagen.

Utan kaffe och socker blir Magnus en tråkig pojke.

Vilket då leder oss in på den första knappen på förvaltningens nya kaffeautomat.

”Nybryggt kaffe”

Första intrycket av det kaffe som presenteras i koppen är att det inte alls är nybryggt. Som allt automatkaffe så finns det en lätt pulverkänsla i smaken. Jag vet inte om detta beror på råvaran eller på det som kallas socker som maskinen pumpar ner i vattnet. Ett vatten som rent temperaturmässigt klarar testet, alltså strax under kokpunkten.

Den första och viktigaste munnen kaffe rullar över tungan och ganska omedelbart ut i blodet. Och det smakar faktiskt helt okej. En neutral kaffesmak som varken provocerar eller väcker särkilt mycket uppmärksamhet samtidigt som den inte är helt menlös. En kopp av detta är helt okej. Däremot är det tveksamt om man vill ha påtår.

För det är som sagt ganska orättvist att jämföra detta kaffe med den ”äkta varan” som jag själv kokar hemma med hjälp av kaffebryggare, Zoega Forza och strösocker. Men på det hela taget så gör automatens kaffe sitt jobb.

Varken mer eller mindre.