Nyligen satt jag och surfade runt på Facebook och snubblade plötsligt över ett bildgalleri med foton på gamla klasskamrater från en återträff förra året. Själv var jag inte där eftersom jag skulle gifta mig helgen efter och hade fullt upp med annat.
Och där var dom allihop. Som ekon från en tid som känns mycket avlägsen. Vi snackar slutet på 80-talet här.
Många var sig lika. Hårfästet på en del hade väl flyttats några centimenter uppåt på huvudet men de flesta gick att identifiera.
Låt mig förtydlga en sak. Jag har inte träffat många av dem sedan vi slutade. De tre klasserna på högstadiet löstes upp som damm. Och inte har jag förskt undvika dem heller. Men livet för folk åt olika håll. Så även mig. Jag flyttade från byn efter gymnasiet. Inte långt men tillräckligt. Sedan blev jag östgöte i fyra år och sen Västeråsare.
Så sitter jag där och tittar på alla Marcusar, Magnusar, drivor av Mikael, Pernillor, Veronikor och andra 70-talsnamn. Och jag kommer till en fasansfull insikt.
Dom är i sena trettioårsåldern. Några har barn i tonåren. De börjar se ut som sina föräldrar.
Jag rusar till spegeln.
Puh! Inte ser jag ut som farsan.
Eller?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar