Något om hösten

Idag skriver jag om hösten på Vulkanbloggen. Prettovarning utfärdas härmed...

Om den goda poesin (en höstsonat)

Det finns två sorters höstar.

Den ena är sur, blöt och mörk. Jag hatar den innerligt. Människorna sluter sig när sommaren slutar och låter det fuktiga giftet sprida sig i deras kroppar.

Den andra är stjärnklar och gnistrande. Kylan låter sin kalla låga slicka träden så att de exploderar i gult och orange.

Jag föredrar den senare även om jag tycker att fallande regn kan vara något av det vackraste som finns.

Men stjärnhimlen är min sanna kärlek.

Hur som helst.

Hösten inspirerar.

I bokhyllan finns många böcker att läsa oavsett om det regnar eller om vintergatan glittrar.

Srdjan Valjarevic till exempel. Hans diktsamling "Joe Frazier och 49 (24) andra dikter" hyser nödvändig värme mellan pärmarna.

Jag fick den av min vän Matti. Han skriver på försättsbladet i boken: "Det är nått med den här mannens poesi. Nått tilltalade mig. Jag vet inte vad. Kanske även dig. Eller så har du en son som en dag upptäcker poesins kraft. Eller så är det en bröllopspresent. Eller så vill jag bara säga 'jag gillar dig'. Välj själv.Mycket nöje! Soulmate Matti"

Jag har läst både boken och det Matti skrev flera gånger. Det är en bok som sätter sig i huvudet med sin vardaglighet och ovanlighet. Somliga skulle säga att det inte är poesi. Det är för lätt att ta till sig. För enkelt.

Men sådan är den goda poesin.

Enkel.

Så när höstens kalla luft får virket i huset att knäppa så öppnar jag Srdjans bok igen. Och i ett enda slag känns allting inte lika hemskt.