Scener från Kolbäck - del 3

För ett par år sedan rev dom upp den gamla bangården mitt i byn. Det hade växt igen och ingen använde spåren. Tågen fick åka långsamt förbi. Nu finns det bara två spår kvar. Tågen drar förbi i 120 km/h. Ibland stannar dom.

Ungarna från ungdomsgården i det gamla stationshuset brukar vandalisera perrongen då och då. Av ren uttråkning antar jag. Ungar brukar ha sönder saker när dom har tråkigt eller när ingen bryr sig.

När jag var yngre brukade vi smyga omkring på den gamla bangården. Vi kollade in den stora vändplattan framför den stora lokverkstaden som stod öde sedan många år. Idag stå bara ställverkstornet kvar. Var man riktigt tuff klättrade man upp under tågbron (nu också borta och utbytt) och väntade på att tågen skulle åka över den gamla järnbron. Där satt vi tillsammans med duvorna och tittade ner på vattnet i ån.

Sen kom tåget.

Tågen har alltid varit ett ljud man hört i byn. dag som natt. På dagtid persontågen till och från Stockholm mot Göteborg. Och söder ut mot Norrköping. På nätterna drog det långa godstågen förbi. Det gör dom fortfarande. Man kan ibland vakna av gnisslet från järnhjulen.

Och jag minns hur vi satt på bänken framför BP-macken och tittade på hur bilkön växte när bommarna var fällda och alla väntade på tåget. Det var mer socialt på något sätt förr. Nu är allt anpassat för att man ska kunna passera utan att sakta ner.

Johan tycker att det känns så här att komma hem. Han kan ha väldigt rätt.