Ronnie James Dio 1942 - 2010

Jag minns det ganska väl. Jag hade tagit bussen till Västerås för att köpa en enda skiva. Det var i februari. Vägarna var täckta med ett tunt lager is vilket gjorde vägarna glashala. Jag halkade hemmåt med skivpåsen under armen. När jag kom hem lade jag skivnålen på den roterande svarta cirkeln och lyssnade intensivt.

Do you like the dark
Do you like the way it moves
Do you come alive when neon
Kills the sun

Are you hypnotized
Part of the illusion
Oh, see how they run

It's the mystery
Poetry and passion
Innocence and fashion
Revolution
Evolution ways

Night people

Skivan var "Dream evil" och bandet var Dio. Bandet som jag älskat alltsedan jag såg och hörde "The last in line" för första gången på Bagen i Sveriges Televsion 1984.

Dio är en av anledningarna till att jag älskar hårdrock så mycket.

Och Ronnie James Dio är och förblir den största sångaren av dem alla.

Nu är han död. Saknaden är större än jag någonsin kunnat föreställa mig.

En gång kom jag riktigt nära denne man. Det var i juni 2003. Jag skulle skriva en liverecension från Dios spelning i Västerås. Skivbolaget hade fixat in mig på presslistan men när jag kommer till entrén säger Björn Carlsson som arrangerade spelningen till tjejen i kassan att "han ska ha fotopass också". Och plötsligt står jag där med ett stort klitermärke på bröstet som ger mig tillträde till fotodiket direkt framför scenen. Jag är skyldig Björn ett stort tack för detta.

Jag har en fånigt liten kamera med mig. Men jag inser snabbt att det här är en chans jag aldrig kommer att få igen. Så en halvtimme senare står jag där tillsammans med ett gäng pressfotografer med klasar av systemkameror runt halsen. Vi får stränga förhållningsorder om att bara ta bilder under de tre första låtarna. Och ingen blixt. Då åker vi ut direkt.

Spelningen börjar. Det finns inga ord för att beskriva känslan att stå precis nedanför Ronnie James Dio. Hade jag sträckt fram handen hade jag kunnat ta på hans fötter. Så nära stod jag. Jag tar inte en enda bild under första låten. Jag är helt paralyserad. Det var en fullständigt omskakande upplevelse att höra den där rösten tränga igenom allt vad monitorer och PA heter. Under ett kort ögonblick tittar han ner på oss i fotodiket och ler snett mot oss. Sedan försöker jag fånga honom med min lilla kamera. Resultatet blev väl så där. Suddigt och ur fokus. Men känslan finns där. En av dem ser du här ovan. Han ser overklig ut.

Men Ronnie James Dio var inte verklig.

Igår förlorade han kampen mot cancern. En hel hårdrocksvärld sörjer en av sina verkligt stora legender. En del av hårdrockens själ dog igår.

Och jag känner mig märkligt berörd av detta. När jag läste pressmeddelandet ryste jag till i hela kroppen. Det kändes så overkligt. Men inte oväntat. Sorgen är stor.

Dio skrev några av hårdrockens verkliga klassiker med grupper som Rainbow, Black Sabbath och med gruppen Dio. Han var en utmärkt textförfattare som skrev texter som hade själ och hjärta.

Och han sjöng dem med den där rösten som varje gång jag hör den ger mig gåshud.

Sov gott Ronnie James Dio. Vi kommer att sakna dig.