Det var nog Charta 77 som slog in en kil i mitt metallhjärta. Före en av sina konserter spelade de Prodigys ”Music for the jilted generation” i PA-anläggningen. Och jag blev helt ställd när jag insåg att jag gillade vad jag hörde.
Min världsbild ruckades lite den kvällen. En världsbild som bestod i att hårdrock och punk var bra. Allt annat var dåligt eller åtminstone ointressant.
Men här hörde jag något som var lika hårt som vilken punklåt som helst och lika rebelliskt.
Fast jag sa inget till mina polare. I smyg började jag titta på Alternative Nation och lyssna på radions sena sändningar där musik som inte var stenhård och helt gitarrbaserad spelades.
Idag är läget ett annat. För någonstans där i 90-talets början började gränserna luckras upp. Allting blandades upp till en enorm pytt av musik med olika influenser mixade med varandra. Hiphop mötte hårdrocken. Nine Inch Nails korsade synth med metal. Det var gränslöst.
Prodigy blev nästan folkkära sen. Men ”Music for the jilted generation” framstår än idag som någonting nytt och spännande.
Och det är just den där kicken att hitta det nya som fortfarande driver mig när jag lyssnar på musik.
Det är den där känslan av att ha hittat en helt ny ljudvärld jag vill uppleva igen.
Åh! Fick ett nostalgiskt förälskelsepirr av det här inlägget! Jag älskade den där skivan, "Break and enter" kändes i hela kroppen! Och NIN! "Pretty hate machine" är fortfarande på min absoluta topp 10-lista (även om "Downward spiral" var den man skulle tycka bäst om om man var ett "riktigt" NIN-fan :)
SvaraRadera