Jag står på en tågstation. Tåget är en timme försenat. Jag läser Bruno K Öijer och äter en grillad korv med bröd. Livet leker. Ute ligger snön vit.
Tidigare på dagen besöker jag ett sjukhus och får en diagnos men inget vidare besked om vad som händer sen. Förmodligen inget akut alltså. Min husläkare ska höra av sig är det enda som sägs.
Några lärare på KTH låter sina studenter läsa material som visar hur man kan räkna ut att klimatförändringarna inte är så allvarliga. Etablissemanget slår bakut. "Så får man inte göra!" Lärarna tas i örat. Jag tänker på scenen i Monty Pythons fantastiska film "Life of Brian" när de stenar en kvinna bara för att hon sagt Jehova. Vad hände med det kritiska tänkandet? Man måste ju kunna belysa ett ämne från olika håll. Man kan faktiskt bevisa med en uträkning att klimatförändingen är en bluff. Precis som att man kan bevisa det mesta med statistik. Om man tänker lite kritiskt begriper man vad som är mest troligt.
Samma sak med fredagsmys. Eller folks statusrader på Facebook. Här saknas både gott omdöme och kritiskt tänkande. Att folk har det så jävla bra som de påstår sig ha faller på sin egen orimlighet. Så kul är inte livet. Vi vill det men det är det inte. Folk i allmänhet mysknarkar. Eller trippar på känslan av att vara lycklig. Jag säger inte att folk inte har det bra. Ibland. Men livet svänger. Utom på Facebook. Där är alla fanimej puttinuttigt lyckliga jämt. Alla är fantastiska. Lever otroliga liv. Dom ljuger. Alfons Åbergs farmor är vis. Hon säger att man måste ha tråkigt ibland för att veta när det roliga kommer. Ändlösa uppdateringar om det bomullsinlindade livet är förnekelse. Det är som dr Denis Leary säger:
"Life sucks, get a fucking helmet, allright?! "I'm not happy. I'm not happy." Nobody's happy, ok!? Happiness comes in small doses folks. It's a cigarette, or a chocolate cookie, or a five second orgasm. That's it, ok! You cum, you eat the cookie, you smoke the butt, you go to sleep, you get up in the morning and go to fucking work, ok!? That is it! End of fucking list! "I'm just not happy." Shut the fuck up, allright? That's the name of my new book, "Shut the Fuck Up, by Doctor Denis Leary. A revolutionary new form of therapy." I'm gonna have my patients come in. "Doctor, I.." "Shut the fuck up, next!" "I don't feel so.." "Shut the fuck up, next!" "He made me feel so much better about myself, you know? He just told me to shut the fuck up and nobody had ever told me that before. I feel so much better now." Whining fucking maggots."
Vaknar efter en natt med vaccinfebrig sexmånaders bäbis. Eller vaknar och vaknar. Slutar sova kanske är ett bättre sätt att säga det på. Ute är det 21 minusgrader. Allt är vitt och djuptfryst. Det knarrar under fötterna när jag går till tåget. Och på tåget sitter det en tant som luktar cigarettrök och äter sin äckliga macka med ost och prickig korv. Det stinker om människorna. Jag längtar långt härifrån. Starta om. Göra något annat. Träffa nya människor.
En postiv nyhet finns det dock i allt detta. Vi överlevde november. Nu är denna ickemånad död och begraven. Bortglömd. Vi vandrar mot ljuset och värmen.
Nu seglar jag ut på ett hav av svart kaffe.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar