Publicerat: Killing Joke

Det finns teorier och skrifter som gör gällande att vi närmar oss slutet av vår tid. År 2012 kommer omvälvningar att ske som kommer att förändra vår värld för alltid, sägs det. Jaz Coleman, sångare och frontfigur i Killing Joke, är övertygad om att detta är sant och förbereder sig för det som ska komma.

– Ni kan kalla mig galen men jag vet vad jag vet, säger Jaz Coleman.

"Vi har egentligen alltid sett på oss själva som en renässans."

Ett eget universitet

Året var 1980. Margaret Thatcher hade regerat Storbritannien i ett år. Arbetslösheten var enorm, de sociala klyftorna var avgrundsdjupa och missnöjet pyrde överallt. Punkens första våg hade just ebbat ut och Bob Marley besökte Ladbroke Grove. Området kring nämna Londongata befolkades av punkare och jamaicaner. Postpunken föddes med ett större intresse för rytmer än sin föregångare men på många sätt betydligt mer politisk. Och ett av de klarast lysande banden, bildat bara ett par år tidigare, hette Killing Joke.
– Jag har Killing Joke att tacka för allt säger Jaz Coleman från en av sina bostäder belägen i Geneve. Jag kommer förvisso från en välbärgad medelklassfamilj men jag gick aldrig klart grundskolan. Jag stod inte ut med det sätt att tänka som fanns i skolan. Jag ville veta andra saker. Utvecklas på mitt eget sätt. Likadant var det för Youth, Geordie eller Paul (bas, gitarr, respektive trummor) i bandet. Killing Joke har på det sättet blivit vårt eget universitet. Allt vi har lärt oss om hur världen fungerar har vi lärt oss tack vare Killing Joke. Och bandet har gett oss möjlighet att formulera våra idéer och påverka andra på ett sätt vi aldrig hade kunnat göra annars.
– En väldigt viktig slutsats vi alla i bandet dragit är att man, även om det inte är i skolan, kan skaffa sig en form av utbildning och lösa många problem. Det är genom kunskap och upplysning som vi kan rädda oss själva. Och det är egentligen det som vi i Killing Joke vill förklara för alla genom det vi gör. Hur vi tog oss hit. Vilken metod vi använde. Vi vill vara en inspiration för andra.

Renässansen
Under december kommer Jaz att slutföra en bok som handlar om det han just beskrivit. Han menar att många människor idag går omkring och är rädda och oroliga för olika saker som miljöförstöring, den ekonomiska krisen, arbetslösheten. Det gäller att visa folk att man kan göra något utan att ha ”rätt” utbildning eller kvalifikationer. Jaz menar att hela Killing Jokes karriär är ett exempel på detta. Jag frågar om det här är det han är mest stolt över i sin karriär.
– Jag antar det. Det är väldigt tillfredsställande att få veta att det man gjort har gjort verklig skillnad. Att det har inspirerat folk att göra ny musik eller konst på annat sätt. På många sätt har Killing Joke blivit en sorts renässansrörelse vilket fascinerar oss i bandet oerhört mycket. Vi har egentligen alltid sett på oss själva som en renässans eftersom vi är övertygade om att alla föds med unika förutsättningar, med ett inneboende geni inom oss, och att livet är den plats där vi förverkligar och verkställer detta.
– När man verkligen har en övertygelse om att det man gör är viktigt och har ett mål som man måste nå oavsett vad det kostar så slutar pengar att vara ens främsta drivkraft i livet och konsten blir ett överordnat mål. Och det är inte svårt att hitta den där övertygelsen. Gå bara in på närmaste bokhandel eller bibliotek och ställ dig på faktaavdelningen och se vilka böcker som intresserar just dig. Då hittar du svaret ganska snabbt.

Outforskad musik
Det som kommer att rädda oss från att gå under är det faktum att vi har kulturen att luta oss mot, menar Jaz Coleman. Att vi kan skapa konst, musik och litteratur. Själv har han varit musiker större delen av sitt liv. Förutom sångare i Killing Joke så är Jaz också en erkänd klassisk kompositör och välaktad orkesterarrangör. Senaste albumet från Killing Joke heter "Absolute dissent" och utkom i höstas.
– Tänk på hur skapandet erbjuder oss möjligheten att utforska olika saker hos konsten. Jag har ägnat över trettio år åt musiken. Jag har undersökt hur musik fungerar som budskapsbärare, hur musik bär känslor genom klanger och melodier. Jag har utforskat detta på heltid utan att ha kommit ens hälften så långt som jag önskat Det har ändå tagit mig tre decennier. Och det är bara musik. Sen har vi litteraturen, målandet, teatern...
– Jag tycker för övrigt att kafékulturen är den perfekta arenan för att skapa och uppleva kultur, säger Jaz. Nittio procent av all musik jag skrivit har skrivits på kaféer. Det finns inget bättre ställe att bli inspirerad på tycker jag. Ett bra kafé är som ett konstgalleri där du kan möta människor och diskutera livets stora och små frågor.

Vi ska snart återkomma till Jaz Colemans teorier om vad som kommer att ske i framtiden men först talar vi om hur han själv lever sitt liv. När jag pratar med honom befinner han sig i Geneve. Men hans huvudbas är på Nya Zeeland, där han har en gård som inte belastar miljön och som förser honom med den mat han behöver för att leva ett gott liv. Han försöker föregå med gott exempel. Miljön är något som engagerar honom mycket.
– Många av texterna på den senaste skivan handlar om vad vi gör med vår jord och med oss själva. Vi framställer mat med tillsatser i som inte alls är bra, konstaterar han.
– Med tanke på vad vi står inför så kommer vi att öka aktiviteten från Killing Jokes sida. Vi måste turnera mer och spela in flera skivor. Vi behövs just nu. Vår musik och vårt budskap måste nå fler. De kommande två åren kommer ni att få se och höra betydligt mer av Killing Joke, det kan jag lova er.


Jaz Coleman talar med lidelse om sina vänner och sitt band. Det råder ingen tvekan om att Killing Joke är ett barn som han själv fött och vårdat. Hans egen skapelse. Och det är inga problem att få honom att tala om de tider som varit. Tvärtom. Han håller en mindre föreläsning om samhället Killing Joke föddes i och om bandet som styrt hans öde i 30 år. Kanske är det därför han envisats att hålla bandet vid liv under alla dessa år trots att medlemmar kommit och gått och bandets popularitet har varierat kraftigt. Men respekt har Killing Joke utan tvekan. Utan Killing Joke hade band som Ministry, Nine Inch Nails eller många andra alternativa band inte funnits. Jag försöker styra in samtalet på vad Killing Jokes musik betytt för alternativscenen genom åren men det ska visa sig vara lättare sagt än gjort. Ni förstår snart vad jag menar.

– Det är fantastiskt att möta människor som upptäckt vår musik genom till exempel Metallicas cover på ”The wait” eller band man pratar med som berättar hur mycket vår första skiva betytt för dem. Det är fantastiskt. Och nu har vi hållit på så länge att det finns yngre fans som tror att våra skivor från början av 2000-talet är våra första, säger Jaz och brister ut i ett av sina många cigarrhesa gapskratt.

"Allt måste vara klart inför 2012."

Skrämmande tider
Frontmannen menar att det som drev Killing Joke från början var vrede och ilska. Han instämmer med det John Lydon en gång sjöng; att ilska är en energi.
– Vi har alltid drivits av en övertygelse om att vi kan påverka människor till förändring både av sig själva och av världen. Och det behövs. Titta dig omkring hur det ser ut. Vi lever i intressanta och skrämmande tider ska du veta min vän, säger Jaz med allvar i rösten.
Och det är här intervjun tar en helt ny vändning. Plötsligt frågar Jaz hur gammal jag är. Jag svarar sanningsenligt att jag närmar mig fyrtio.
– Har du tänkt på att tiden går fortare och fortare, undrar Jaz och förklarar innan jag hunnit svara på frågan.
- Det är faktiskt så att tiden accelererar. Polerna håller på att byta plats med varandra vilket påverkar vår tidsuppfattning eftersom det elektromagnetiska fältet minskar i styrka. Jag har studerat det här noga ska du veta. Experiment som har gjorts på astronauter som helt har isolerats från det elektromagnetiska fältet visar att de först upplever att tiden går fortare. Och sen övergår det i temporär galenskap... Så jag kommer att känna mig som hemma, fnissar han.

Kaos kommer att utbryta
Och nu spårar det ur ordentligt. Jag får en tio minuter lång föreläsning om hur jorden kommer att genomgå ett antal radikala förändringar och att världen som vi känner den kommer att gå under. Jaz är en av många som är övertygade om att året 2012 är det år då den stora smällen kommer. Han är ganska otydlig och luddig med vad som kommer att hända men han vet att vi inte kommer att kunna fortsätta leva det liv vi lever idag. Att polerna flyttar på sig är ett problem menar Jaz. Att jorden år 2012 tillsammans med solsystemet i övrigt kommer att stå i direkt linje med Vintergatans centrum är ett annat. Det händer tydligen en gång var 26.000:e är. Och när det händer inträffar hiskeliga saker. Men mitt i den här soppan av new age och Hollywoodliknande apokalyps så levererar Jaz också ganska nyktra analyser om hur vi bör leva våra liv.
– Ett av de största problemen den närmaste tiden blir att lösa matkrisen. Redan nu ser vi hur matpriserna rusar i höjden. Det är brist på dricksvatten och klimatet börjar orsaka nya flyktingströmmar. Tro mig när jag säger att sådana här saker kommer att orsaka nationer fall och en total kollaps inom bankväsendet. Det kapitalistiska systemet kommer att implodera.
– Och då måste du fråga dig var du vill befinna dig. I staden där maten kommer att ta slut omedelbart och kaos kommer att utbryta eller ute på landsbygden där du kan vara självförsörjande på nästan allt. Det är därför jag har min huvudbas på Nya Zeeland där vi kan leva utan att påfresta jordens resurser.

Mycket att hinna med
Så här fortsätter han tills vi har dragit över de 20 minuter Slavestate har blivit tilldelade med en dryg kvart. Den stackars skivbolagsrepresentanten försöker avbryta Jaz men han vill inte sluta prata. Till slut lyckas jag avbryta honom och få in en sista fråga om när vi kan tänkas få ett besök av Killing Joke här i Sverige.

– Vi kommer att turnéra hela vintern och våren. Inget är helt klart än men som det ser ut just nu så är ett besök i Sverige inplanerat till sommaren 2011. Det ska bli kul. Jag tror inte vi har varit där sedan 1983 så det är hög tid att komma till er. Dessförinnan ska vi spela in en ny platta också och min bok ska komma ut. Allt måste vara klart inför 2012, avslutar till sist Jaz Coleman

Publicerat på Slavestate.se i december 2010