Publicerat: Kjell Alinge (2007)

Kjell Alinge har gjort radio sedan tidigt 70-tal. Han är idag en institution på Sveriges Radio och hans Eldorado är idag ett av radions äldsta program. Eldorado är en resa. Ett äventyr som bara fortsätter. Ljud blandas med Alinges röst till en unik organism som lever i etervågorna.

Jag har levt med Kjell Alinges röst så länge jag kan minnas radio. Han har alltid funnits där. Med den där rösten som kryper tätt intill och viskar till dig. Eller så är den tyst. Men fortsätter ändå att prata.

Jag ringer Kjell en torsdagseftermiddag vid tvåtiden. Han kokar te. En sorts försenad frukost säger han och undrar om jag inte kan ringa tillbaka om ungefär trekvart. Han låter snäll. Tedrickare brukar vara det.

I nästan en timme samtalar vi om musiken, kulturen, public service, TV-serier och annat. Tiden flyter iväg. En timme Med Kjell Alinge i luren. Det låter lite som Eldorado. Kanske för att han är Eldorado.

Vi börjar med att prata om ljud.
—

Telefon. 10 maj, klockan 14.47:

- Jag fick en bandspelare i julklapp en gång. Sen gjorde jag radio hemma. Och det är egentligen det som jag håller på med fortfarande. Då drog jag ihop så många kompisar jag kunde för att få ett röstregister. Jag härmade mycket för jag tyckte att all radio jag hörde lät fånig och rolig så det var tacksamt att härma. Så småningom började jag göra annat trots att jag inte hade någon bra mikrofon. Ljudkvalitet har jag aldrig bekymrat mig över. Utan det har mer varit att det ska höras. Ljudteknikerna har bekymrat sig för mitt ointresse för det här.

- Men ljud är spännande. Och det märkte jag då jag hittade bandspelaren. Hur mycket man kunde göra och hur lite man kunde göra. Ljud har till skillnad från bilder ett stort register men det är också konstigt begränsat. De flesta ljud är jävligt fula. Det bara smäller, dunsar och skrapar när man går på stan och spelar in. Det är mest vatten, människor och djur som gör det. Och så instrument. Brus, smatter och knak är sådant som är kulturvärldens ljud.

Hur kom du in på radion då?
- In på radion kom jag eftersom det pågick något som jag missförstod. Jag trodde att vi skulle hamna i någon sorts kulturkrock. När jag gick på Moderna museet så fanns det svalvågor från The Beat Generation, man visade film, man fyllde väggarna med Andy Warhols tvättmedelspaket. Och man pratade om popkultur. Det där lät…pop var ju inte kultur. Och nu är det inte det igen. Nu är vi tillbaka till före egentligen. Vi har gått bakåt. Men jag kom in i det i en tokig tid för det var så att en massa saker flöt samman. Konst, litteratur, musik film, allt verkade tillhöra samma fors. Det tyckte jag var spännande.
- Så sånt där spelade jag in och gjorde collage, mixade och klippte. Jag samplade innan det fanns kan man säga. Jag samplade gudstjänsten från radions direktsändning. Man kunde höra när prästen tog sats och då tog man med tre fyra ord. Det fanns en sån där snabbknapp som gjorde att man inte hörde knäppet från knappen på bandspelaren. Det blev en omärklig övergång mellan ljuden. Så läste jag upp bitar, tvingade kamrater att göra konstiga ljud, spelade radiopjäser. Det är nog de bästa radioprogram jag gjort. Sen blev det ju mer traditionell radio. Sådär som det ju måste vara om det ska sändas. Och då har jag gjort allt möjligt.

Det låter nästan som om du försökte bli ljudkonstnär snarare än radioman.
- Nja jag vet inte. Jag trodde att jag skulle bli filmare eller utrikeskorrespondent. Jag gick journalisthögskolan. Och så såg jag skitmycket film. Allt jag kunde. Det gör jag fortfarande. Det finns inget centrum. Jag tror inte att ljud är tillräckligt. Det var bara en slump genom den där bandspelaren. Det intressanta var att det kopplade vidare till så mycket annat. Man kunde läsa ur böcker. Eller man kunde höra ljudet av andra som läste. Så att bara ljud…näe. Men det var ett bra redskap. En bra nyckel in i andra världar. Fast nu är det kasst. Man ska hålla på med bilder. Det är ingen som är intresserad av ljud. Eller det är väldigt få eftersom vi lever i en sorts bildterror. TV är tusen gånger starkare än ljudkällorna.

Då är det väl tur att det finns public service-radio?
- Ja om de nu finns det. Jag vet inte. Den är på väg att ändra karaktär. Jag hör ofta inte vad det är för skillnad. Alltså jag hör att det inte är reklam men jag tycker ofta att det låter som om det borde komma reklam.

Men nu ligger du ju på P2…
- Det är en annan sort. Den är mer utrotningshotad på grund av att det är så får som lyssnar och svårt att marknadsföra. Men jag funderar på hur fan man ska göra. Ska vi ha striptease i radion? Eller avrättningar? Vad gör man? Alltså det går ju knappt eftersom det finns så mycket av allting. Allt drunknar i allt. P2 är fantastiskt. Det kan vara en trampolin om man vågar ta några steg till. Det sker vissa förändringar. Men om jag fick vara chef där skulle jag göra om 50 procent till. För det är ett väldigt välskött nationalmuseum. Men det är inget modernt museum. Det har inte radion. Alltså musikaliskt. Vilket man kan fråga sig varför? Det finns inget svar. Det går på tradition.
- Antagligen skulle man behöva starta en helt ny public service-radio som var den nya public service-radion. Med en stor budget. Det hemska är att alla får order om att nå målgrupper. Men man vet ju aldrig om att man tillhör en målgrupp. Det finns ju egentligen inte. Det är bara ett sorts språk som gör det lättare att göra statistik och staplar.

Eldorado började ju om på Internet 2005. Det känns ganska naturligt.
- Jo jag tycker det. Fortfarande är det ju inte så att folk använder Internet som stadig radiolyssningskälla. Det ändras ju långsamt. Jag sitter själv och lyssnar på amerikanska kanaler som WUFV från New York och det finns en kanal i New Jersey som jag glömt bort namnet på och någon kalifornisk kanal. Jag hör rätt mycket på Internetradio. Tyvärr så har det inte smittat ner den svenska radion som jag hade hoppats. Alltså att det skulle bli något helt nytt. Det har blivit så att man duplicerar det som redan finns i lite enklare form. Istället tycker jag att man skulle våga ta större risker på nätet. Så är det ju lite billigare att sända. Frågan är väl hur man når folk. Men nu exploderar det ju med podcasting och annat. Frågan är ju hur man får med radion i den explosionen. Det är bra med traditionsrötter men nu är det nog dags att kapa några av dem.

Om vi skulle ta och prata lite om Eldorado. Hur skulle du beskriva programmet för någon som aldrig har hört det?
- Hmm…det startar med ljud och sen…jag vet inte…jag håller fortfarande på att pröva mig fram. Jag har gjort det nu några år. Det viktiga är faktiskt sådana här ord som collage, mix och samplingar. Du ska inte känna dig säker på vad som ska hända. Det tycker jag är viktigt. För jag vill inte ha en countrystation till eller världsmusik, dixieland eller hårdrock eller någon som berättar hur man lagar mat i en timme. Det är hemskt. Vi hade en slogan…musik erotik och lyrik med tillägg av panik. Det kanske är en sammanfattning

Du bloggar på Eldorados hemsida och din blogg kallas Smogg. Skriver du mycket överhuvudtaget?
- Jo det är en massa text. Jag har nog skrivit ett par romaner där sammanlagt. Sen kan man ju lägga ut länkar till andra ställen. Jag tror att jag är den enda som gör det på Sveriges Radios hemsida så mycket.

Kompletterar skrivandet alla ljud du arbetar med annars?
- Det kommer ju att handla en del om ljud i själva skriveriet. Det finns paralleller. Språket är en sorts musik för mig. Om man går tillbaka till början av 1900-talet verkade det vara en mycket intressantare period med alla de här manifesten från dadaisterna, futuristerna och surrealisterna. När jag läser igenom dessa manifest ser jag hur de använder typografin som var en sorts konst i sig rent bildmässigt men samtidigt så försökte man ju göra ordmusik genom att skriva på ett sätt som lät som musik om man läste det. Kurt Schwitters bland annat. Nu har vi bara sådana här konstiga ismer som verkar vara marknadsförings-ismer där man fyller gallerier med wienerbröd.

- Den stora missuppfattningen är nog att folk tror att den där Alinge han håller på med en prattripp. Men jag tycker inte att det är intressant att berätta vad som står på skivkonvoluten. Om man då pratar om någonting annat, eller påstår någonting orimligt som att det sitter ett 68 meter långt gem utanför fönstret då kan det uppstår missuppfattningar.

Du skrev i din fredagskrönika den 4 maj att musiken saknar status. Vilket förhållande har du till musik?
- Jag försöker ju lyssna till allting som musik. Men så inser jag att det här med status är viktigt för det avgör om det får vara med. Alltså den finaste kanalen i radio är nog P1. Och där spelar de aldrig musik. Där kan man göra ett program om musik och intervjua en halvdöd musiker om det hänger ihop med någonting annat. Och det där är ju en statusfråga. Det är ju urgammalt. Vi lever kvar i den där Gutenberggalaxen där de som har makten över skriften och språket får sitta i TV. Så blir det jättefel men ändå rätt. Horace Engdahl i TV – skittrist men helrätt! Det är sådant som man kommenterar. Det finns anledning att fundera över det, varför musiken kommer nästan sist. Musiken har reducerats till något sorts bakgrundsljud, ett ständigt skval.
- Alla kanaler på Sveriges Radio utom P1 använder musik på det sättet och de kommersiella kanalerna är ju bara oceaner av skval. Det är konstigt. När jag hör på den här stationen WUFV från New York så är det ju förutsägbart mycket folkmusik och singer/songwriter men man kan också höra Björk och Bright Eyes. Men det är inte pop. Det är fanimej genrelöst.

Jag har en elva månader gammal son som inte pratar med ord. Men sjungit ordlöst har han gjort rätt länge. Är det inte tragiskt att musik har blivit så intetsägande? Det verkar ju ändå vara något vi har inom oss från början.
- Ja men det går ju att ändra. Det är bara att fatta nya beslut. En ny diktsamling läser man gärna med ny musik är inte lika intressant. Det förstår jag inte. De som håller på med mer experimentell musik är ju ofta både dubbel- och trippelkonsumerande. Flera av dessa musiker jag träffar tar ju intrycka av andra konstformer. Där finns inte de här spiltorna.

Jag vet att det finns många olika uppfattningar om dig som person och radiopratare. Vilken tror du är den vanligaste missuppfattningen om dig?
- Jag är ingen kopia. Det är nog ett problem för många. Jag tror att man vill ha kopior och jag har fått kopior. Ibland tror folk att de hört mig men det var inte jag. Missuppfattningen skulle kanske vara att jag kan så mycket om musik som jag faktiskt kan. ”Han snackar konstigt” tänker nog folk men de tror inte att jag hänger med inom klassisks musik eller konstmusik. När folk säger att de är allätare när det gäller musik så tänker jag att det är jag med. De flesta av mina kompisar med något undantag har en genre de tycker bättre om. Jag har några genrer som jag inte står ut med. Marschmusik bryr jag mig inte om. Men det är svårt att inte hitta några andra.
- Den stora missuppfattningen är nog att folk tror att den där Alinge han håller på med en prattripp. Men jag tycker inte att det är intressant att berätta vad som står på skivkonvoluten. Om man då pratar om någonting annat, eller påstår någonting orimligt som att det sitter ett 68 meter långt gem utanför fönstret då kan det uppstår missuppfattningar. Tidigare fick jag telefonsamtal från folk som trodde att jag var knarkare. Man kan inte hitta på sånt där utan att vara påtänd. Och det var ju lite trist eftersom jag är världens sämsta narkoman. Jag skulle inte tordas ge mig på det.

Lyssnar man på Eldorado idag så pratar du egentligen inte så mycket.
- Nej ibland så klagar någon på det och ibland så är det någon P1-lyssnare som blir jättesur. Jag startade en gång med att prata i tio minuter. Då hörde någon av sig och sade att ”sådär får man inte göra”. Men jag tycker ju att man kan göra olika. Är man i en kulturkanal så kan väl folk ha lite större öron.

Är kulturvärlden ganska trångsynt egentligen?
- Jag tror att det är som Hänt i veckan alltihop. Fast med gloria. Det är mycket roligare att prata med frisörer och snickare än med dem som kommit långt i kulturvärlden faktiskt. Det gäller naturligtvis inte alla för det finns folk jag gillar men det kan bli pretentiöst bortom all beskrivning. Det är som gjort att göra parodi på. Men det är ingen som parodierar en snickare.

Så hur länge tänkte du hålla på? Vad har du kvar som du vill åstadkomma?
- Jag vill starta en egen radiokanal. Bli radiochef. Skriva böcker kanske. Vart efter jag skriver så upptäcker jag att jag kan det också. Men sluta hade jag inte tänkt. Jag vet inte, jag har ingen plan. Folk håller på att trappa ner. Det är kusligt. ”Nu ska man njuta av livets goda” säger dom. Och det fattar jag inte vad det är. Det låter som att man ska sätta sig i Spanien och bli fet. Det är som att planera vilken färg man ska ha på kistan.

Du skrev i ett mail till mig inför den här intervjun att du har världens dåligaste framförhållning…
- Jag tycker att det finns ett nu. Sen får man se. Men det är klart att det blir rätt rörigt med den inställningen också. Det ligger drivor med saker här som borde ha gjorts. Men jag fungerar bättre så.

Publicerad på Riotbrain.se maj 2007