Att leva livet som ett solo av John Coltrane

Mannen på tåget som brukar läsa biografier om Hitler och Stalin läser just nu en bok om det bysantinska riket. Jag får en märklig vibb av honom. Han kliver på tåget, tar av sig sin filthatt och lägger sin väska på hyllan bakom sätet han sätter sig på. Sen läser han sin bok om krig och diktaturer. Oroväckande.

Höstlöven börjar virvla runt mina skor. Luften är klar och kall på kvällarna och morgonen bjuder på dimman. Denna fantastiska dimma.

Allting är en dikt. Jag lever mitt liv i min hjärna. "The world is in my head. My body is in the world." Paul Auster sa det. Inte jag. Men så är det. Jag läste någonstans att man kommer in i en ny trotsålder ungefär när man närmar sig 40 år. Och jag är väldigt nära 40. Och jag känner trotset. Trots mot vardagen. Trots mot alla måsten.

Och jag ska erkänna att jag tänkt en del på döden i sommar. Eller kanske inte döden i sig utan livet som är kvar fram till döden. I bästa fall har jag ungefär lika mycket liv kvar att förbruka som jag nu har gjort av med. Tankar som dessa framkallar ångest. Panik. Det förstärks av att man har barn tror jag. Insikten om att man förmodligen inte får veta hela deras livshistoria skänker en sorts meningslöshet till allting. Samtidigt skänker barnen all den meningsfullhet som livet ska ha. Men det ligger och gnager i mig det där med slutet på allting.

Därför behovet av trots tror jag.

Och jag känner ett allt större behov av att vara ärlig. Ärlig i den meningen att jag inte vill kompromissa eller falla undan om det är någonting jag håller med om. Vara lite mindre diplomatisk helt enkelt.

Och det är kanske dags att ägna sin energi åt någonting som är mer kreativt givande. Förverkliga en idé eller en dröm. Bygga den där hemmastudion och göra ljud att sända ut. Skriva de där dikterna. Intervjua de sista personerna på önskelistan. Lära sig fotografera ordentligt. Göra en tavla. Flytta till en stor stad och leva livet som ett solo av John Coltrane. Jag saknar staden och dess rastlöshet och sömnbrist. Men jag saknar ensamheten också. Lägenhet och stuga. Kan det vara formeln? Storstadens puls och flyktvägen till skogen där allt är svart på natten och man kan se Vintergatan och praktisera zen. Allting handlar om balans.

Arbeta mindre för att man måste och arbete mer för att man verkligen vill. Där har vi devisen.

Memento Mori.

Soundtrack: John Coltrane - Spiritual (live at The Village Vanguard 1961)