Let's go fucking crazy!

Mattias, Kimmo och den referensklädde bloggägaren.

I fredags var jag på Stockholms Stadion och såg Ozzy Osbourne. Ogenerad nostalgikick. Egentligen skulle det ha varit Black Sabbath på scen men girighet och cancer satte stopp för det. Men Ozzy var bra. Som ett lyckligt barn studsar han omkring på scenen, sprutar skum och häller hinkar med vatten på sig själv och publiken.

Det har inte hänt något sedan 80-talet vilket jag är tacksam för. Jag gillar hans 80-talsplattor. Speciellt "Bark at the moon". Så när han öppnar med just det titelspåret sprids en varm känsla i kroppen. När vi sedan får både "Shoot in the dark" och "I don't know" och "Crazy train" serverade på silverfat så är jag bara lycklig.

Publiken är i min ålder och uppåt. Vi förväntar oss inget annat än nostalgi. Framför mig studsar en till utseendet vanlig småbarnsmor i min ålder till "Suicide solution" som om det vore 1984 igen. Och det är den funktionen hårdrock har för mig. En trygg plats där man kan hämta kraften från tiden som flytt. Min kompis Magnus har sagt att han ser på nostalgi som ett sätt att hitta känslan från en tid då allt var möjligt och på så sätt orkar man ta nya tag nu.

Det surrade i kroppen efter Ozzys spelning i fredags. Det surrade på ett skönt sätt.

En gång hårdrockare alltid hårdrockare.

Let's go fucking crazy, som Oz skulle ha sagt.