I söndags hälsade jag på en gammal klasskompis. Jag gjorde en intervju med honom omhans intresse för Metallica. Jag har inte träffat honom sedan högstadiet. Vi stod nere i hans källare och pratade om Metallica och tittade på hans enorma samling av saker relaterade till Metallica. Han förklarade att allt det här fungerade som ett kraftcentrum. Man kan sitta här efter en hård dag på jobbet och efter en stund så har man hämtat sig. Man lyssnar på musiken och tittar på bilderna och minns känslorna från andra tider i livet. Vissa kallar det nostalgi, min vän har det som livskraft.
Jag lämnar huset med över en timmes prat på band. Jag älskar Metallica och har alltid gjort. Men inte lika mycket som min vän M. Nu känner jag suget igen. Mitt lyssnande på Metallica fungerar lite så. Det går i skov. Intensiva perioder av dykande. Som en psykos. Det behövs något som triggar igång det.
Det här var en sådan grej. När jag nu ska redigera materialet jag spelade in så måste jag sjunka djupt ner i källan. Hämta kraften och känslan.
Det blir ett fantastsikt återfall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar