Resten av familjen har rest bort några dagar. Jag jobbar och är kvar. Det är en märklig känsla med ett tyst hus utan de andra som ständigt pockar på uppmärksamheten. Att ha barn betyder att man alltid är tillgänglig.
Jag har ett stort behov av ensamhet. De senaste sex åren har jag nästan helt stängt av den delen av mig själv. Att vara för mig själv är inte någonting negativt för mig. Det har det aldrig varit. När jag var barn föredrog jag mitt eget sällskap framför kompisgängets. Jag föredrog att slippa vara social och utåtriktad. Det där draget finns kvar i mitt 40-åriga jag idag. Inom mig finns det en önskan om att få vara helt för mig själv. Ibland stänger jag in mig själv i mitt huvud även om jag inte gör det i min omgivning. Det är en fråga om självbevarande.
Ensamhet har en negativ klang idag. Det är något som vi alla försöker undvika. Det är en krampaktig kamp för att passa in. Att ständigt ha ett enormt socialt umgänge och en armé av vänner. Jag har aldrig förstått det där. Jag har min armé. Men vi är en annans sorts stam. Jag kräver min ensamhet. Och jag ser hur min sexårige son ibland också vill ha den. Men kraven på oss som vårdar ensamheten ömt att anpassa oss tränger på och klöser sig fast på oss. Kanske reagerar jag ibland med något som kan uppfattas som tjurighet när min ensamhet störs av sådant. Det är inte illa ment och jag är inte en negativ människa egentligen. Det är bara en trubbig försvarsmekanism.
Att bara vara för mig själv är en lyx i min värld. Då hinner huvudet ikapp kroppen. Det är ett sätt att bara vara här och nu. Jag känner hur jag bara flyter ovanför allting.
När familjen reser bort uppstår det där glappet i verkligheten som jag tar tillvara på även om jag saknar dom redan innan de har åkt och längtar efter tills de kommer tillbaka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar