Kulturen är det enda mätbara motståndet: Härdsmälta

Det kryper under huden på mig. Jag lyssnar på människor som pratar om hur deras jul förstörs av att ett amerikanskt mediebolag väljer att klippa bort en tre sekunder lång scen med en rasistisk stereotyp ur en tecknad film från 30-talet. Folk runt fikabordet är upprörda. "Ska man inte få göra någonting längre? undrar dom och nämner i samma andetag något om nationalsång och skolavslutning i skolan. I radion skriker en kolumnist att hon tycker att hon har rätt till sin rasistiska stereotyp klockan 15.10 en gång om året.

Det här landet lider under den politiska korrekthetens piska hävdar många. Jag säger att vi lider av politisk inkontinens. Så fort vi försöker analysera världen tar vi i så vi kissar på oss. Det är varmt och skönt inledningsvis men sen blir det kallt och ganska obehagligt.

Jag får inte ut något av samhällsdebatten längre. Den framstår som enfaldig och dum. Normalt sansade människor tappar totalt omdömet och drar slutsatser som inte har någon som helst rim och reson.

Hela debatten är så löjlig. Fast ändå inte. För den är ett symptom. Ett symptom som lurar oss att rikta vår blick mot små eldsvådor samtidigt som hela skogen brinner bakom oss.  

Endast mörkermännen med järnrören i riksdagen tjänar på detta. Dom som talar om en återgång till tiden vi alla tror att vi minns som trygg och säker.

Vi förs med öm hand in i en artig och bekväm fascism där kultur inte betyder utveckling utan konservatism i sin fulaste form.

Jag tror inte att det här landet är så intolerant som det verkar just nu. Jag tror att de allra flesta förstår poängen med att ha ett samhälle där alla är lika mycket värda och att stereotyper är ett av hindren för att nå dit. Jag tror inte heller att folk är så lättkränkta som det verkar.

Grejen är att jag tror att vi har blivit blåsta.

Debattklimatet styrs av minst två saker. Mediernas sätt att berätta om verkligheten och politikernas förmåga att förmedla sina visioner.

Medierna skriver för att sälja annonser. Alltså försöker man tilltala den största gemensamma nämnaren i alla människor och den har vi alla. Det som är botten i dig är också botten i andra. Alltså vädjar medierna till flockdjuret i dig och ställer nyheterna i perspektivet vi-mot-dom.

Politiken talar sällan om sina visioner. Alltså det samhälle man vill jobba för att skapa. Det kanske låter så men det är egentligen ett väldigt smalt perspektiv. Vård, skola omsorg. That's it. Men vad är det för samhälle egentligen? Vilka är de grundläggande förutsättningarna för att skapa ett samhälle där det ingår?

Det enda parti som någorlunda tydligt formulerar sin bild av idealsamhället är Sverigedemokraterna. Och det går hem. Tyvärr. För det är en blek, gräslig bild fylld med unken nationalnostalgi.

Jag suckar uppgivet.

När jag tänker på allt det här vill jag helst ta med mig familjen och flytta ut i skogen, odla morötter och läsa böcker.

Men det är inte heller lösningen.

Så jag skriver det här inlägget som något sorts mentalt försvar. Ett försök att greppa situationen och kanske ta avstamp framåt. Bort från det här infantila sättet att tänka som idag är så förhärskande.

Jag citerade Jimmy Asklund i det förra inlägget:

Kultur som krampaktigt håller fast vid maktstrukturer är inte kultur, det är propaganda. 

Kulturens väsen är att vara föränderlig, utan förändringsbenägen kultur inga kulturella framsteg. Förändring sker ofta i samklang med rådande värderingar. Kultur som krampaktigt motsätter sig förändring enligt ovanstående är inte kultur, det är propaganda.

Det är så jag vill att vi ska tänka. Samhällsutveckling är inte något vi passivt ska observera. Det är något vi ska arbeta med. Vi måste ta den här världen ett steg framåt. Helst två.  

Står vi still riskerar vi överhettning.

Och sen härdsmälta.