Naturligtvis handlar det om rädslan för att dö. Att inte få veta slutet. Alphavilles låt "Forever young" hemsöker mig ibland. En rätt fånig låt med ett gäng fula tyskar. Musiken är vidrigt plastig och andas skoningslöst 80-tal. Texten är banal förutom en passage där hela andan för oss som var tonåringar på 80-talet finns samlad.
Heaven can wait we're only watching the skies
Hoping for the best but expecting the worst
Are you going to drop the bomb or not?
Det kalla kriget präglade oss. Atombomben. Hotet om radioaktiv undergång. Livet är kort. När jag hör den idag så tänker jag mest på att ungdomen är förbi.
Var den bra? Hann jag med allt?
41 år gammal tänker jag ibland på att med lite tur så har jag hälften av livet kvar. Jag vet, det är en tung tanke. Förhoppningsvis är det den bästa halvan som återstår.
Let us die young or let us live forever
Våren börjar kvittra utanför fönstret. Snön smälter och jag tänker på den där våren 1988. Den där våren då vi åkte moped på dammiga gator. Solen värmde. Vi var unga och fulla av allt det där ungdomar är fulla av.
Jag tänker lika ofta på den känslan som fanns då som jag tänker på det där andra. Därför älskar jag fortfarande slutet på mars och början på april. Precis innan den där riktiga vårvärmen. När solen förintar snön. Så tänker jag på hur vi skrattade och levde då. Alla nya människor jag träffade då. Vissa av dem är fortfarande mina bästa vänner. Och i bakgrunden hör jag alltid den där låten som spelades om och om igen av min kompis Robert den där våren 1988. Han var synthare. Jag var hårdrockare.
Då avskydde jag den här låten. Idag startar den en nostalgivirvel i huvudet på mig vare sig jag vill det eller inte. Och mest är det de där textraderna som petar på mig.
We don't have the power but we never say never
Sitting in a sandpit, life is a short trip
Här är förövrigt en bättre version...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar