Fredag. Vem fan är Lisbet Salander?

Vaknar och konfronteras av den där Steig Larsson igen.

Likt stormen Gudrun fortsätter han att hemsöka massmedierna långt efter att han försvunnit. Nu handlar det om den amerikanska filmversionen av "Män som hatar kvinnor". Och dessutom spekuleras det i om Noomi Rapace ska bli nominerad till en Oscar.

Varför undrar jag?

Hennes insats i filmatiseringen av Larssons enormt överskattade böcker är väl knappast så fantastisk att den kommer att gå till filmhistorien. Hon säger knappt något (precis som resten av svensk skådespelarelit som medverkar), hon ligger två tredjedelar av de tre filmerna i en sjuksäng.

Det finns inget djup i hennes tolkning. Vilket är logiskt eftersom förlagan är lika grund som en vattenpöl.

Jag förstår inte varför folk vurmar så om Steig Larssons tre dussindeckare. All respekt för hans engagemang mot rasism men någon ny Sjöwall Wahlöö är han fanimej inte.

Och all respekt för Noomi Rapace som är en utmärkt skådis i övrigt med stark integritet. Jag utgår från att hon fick väldigt bra betalt och att hon tog rollen i ett rent karriärstrategiskt syfte.

Egentligen tror jag att svenska folkets oavkortade kärlek till psykopaten Lisbet Salander är en undertryckt längtan efter att få vara kampsportsgoth ett tag. Jag kan inte hitta någon annan rimlig anledning.