Oh, you think darkness is your ally. You merely adopted the dark; I was born in it, moulded by it.

Igår såg jag den tredje och avslutande filmen av Batman i regi av Christopher Nolan. Det var en omtumlande upplevelse. Nolans trilogi är en mörk resa utan hjältar som handlar om... ja jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det. Samhällets förfall? Människans ensamhet? Ondskan? Godheten?

Just nu vet jag inte. Bara att jag igår kväll hade min största filmupplevelse sedan "V för vendetta".

"Singles" 20 år - Det känns som ett ögonblick har passerat. Och en evighet.

Det finns vissa filmer som följer en genom livet. För mig är det "Natural born killers", "Almost Famous", "High Fidelity", "True Romance" och inte minst "Singles". I år är det 20 år sedan den sistnämnda hade premiär.

Handlingen är egentligen en ganska banal relationshistoria mellan människor i 30-årsåldern men inramningen och tidsperioden är klockren. Tidigt 90-tal i Seattle. Grunge. Det är en film som handlar om tiden då jag var ung och visst handlar det om nostalgi varje gång jag ser om den. Plus att det är en väldigt bra film. Men så är det ju Cameron Crowe som har regisserat och skrivit den.

Att det skulle vara 20 år sedan den den kom känns fullständigt verklighetsfrämmande. Tiden flyger och vi med den. Jag var 20 år gammal när den kom. Nu är jag 40.

Det känns som ett ögonblick har passerat. Och en evighet.

Prometheus

Att jag sett fram emot Ridley Scotts "Prometheus" är det ingen tvekan om. Jag håller "Alien" högt precis som resten av de tre filmerna om Ripley. Jag älskar känslan och den där obehagliga krypande skräcken. Jag gillar hela mytbildningen runt storyn och den där framtidsdystopiska världen med ett ont storbolag som styr i bakgrunden.

Och "Prometheus" passar perfekt in som film nummer fem. Jag tycker att den håller vad den har lovat i hypen som föregått. Det finns androider som tappar huvudet, slem, en spektakulärt otrevlig bukrelaterad operationsscen, byggnader designade av HR Giger och en allmänt otrevlig känsla som genomsyrar dessa två timmar. Dessutom avslöjar den bakgrunden till saker som man redan hade fått höra om i de tidigare filmerna. Jag gillar referensfilmer.

Ska jag vara lite kritisk så kan det vara det att den går lite för snabbt fram i handlingen. Dessutom känns upplägget igen från Ridleys förra film med en sovande besättning, gnäll om löner, ett okänt uppdrag och så vidare. Men det är överkomligt.

Som ett extra plus finns det referenser till "Blade Runner" som kanske är Ridley Scotts absoluta mästerverk där temat om androidens existentiella ångest. En intressant skruv på filmen faktiskt. Det semiteologiska perspektivet som man försöker anlägga faller dock rätt platt.

Och slutklämmen när monstret gör entré bäddar för en rad uppföljare. Något som jag personligen inte har några som helst problem med. Tvärtom. Jag ser fram emot det.

Filmtajm!

Jim Jarmusch är en av mina favoritregissörer. Och det här är en av mina favoritfilmer. Hämta popcorn och läsk.
 

Filmtajm: Such Hawks Such Hounds

Om den amerikanska stoner/doom-scenen 1970 - 2007. Lysande.

Årets film?

Jag minns när jag såg "Alien" för första gången. Ridley Scotts klaustrofobiska epos från 1979 är och förblir ett mästerverk som jag fortfarande blir stressad av i vissa scener. Det är en genuint obehaglig stämning genom hela filmen. Uppföljaren "Aliens" från 1986 är nästan lika bra den fast på ett annat sätt. Trean "Alien 3" återvänder till det klaustrofobiska med en dystopisk skruv. "Alien Resurrection" gillar jag också. Den är så bisarr i vissa stycken att det är svårt att inte älska den. Snart kommer "Prometheus". Peppen är monumental. Ridley Scott har lyckats med marknadsföringen. Miljoner tolkningar har gjorts av trailer ett och två. Man får hoppas att det håller när det väl är dags. Men bättre än det här blir det aldrig...

Misär. Död. Korruption.

I helgen såg jag "Red Riding 1974". En fantastisk film som följs av två delar till. Engelskt 70-tal. Socialrealism. Regn. Våld. Död. Korruption. Fantastiskt skådespel. Total avsaknad av hopp i slutet.

Fantastiskt med andra ord!

Se den.

Howl - En film om en dikt och om så mycket mer

Kan man göra en hel film om en enda dikt? Ja faktiskt. Rob Epstein och Jeffrey Friedman har gjort det. Baserat på intervjuer med Allen Ginsberg, protokoll från rättegången mot förläggare Lawrence Ferlinghetti och med animationer (se nedan) gjorda av Eric Drooker så har filmskaparna gjort en film som inte liknar något annat jag sett.

Howl.

Filmen skulle kunna ha blivit en lökig biopic med tunna personbeskrivningar och historieförenklingar. Men istället så blir det en hyllning till det Allen Ginsbergs dikt "Howl", det fria ordet och kanske främst kärleken.

James Franco spelar den unge Ginsberg och gör ett fantastiskt jobb. Han målar upp poeten som den lika intelligenta som passionerade poet och människa Ginsberg var. Verkligheten blandas med dikten. Livet blandas med kärleken. Jag blir vimmelkantig av bilderna och kanske främst av språket. Det engelska språket som egentligen borde vara lika förorenat av historien som tyskan men som i Allen Ginsbergs mun låter så fantastiskt dynamiskt och levande.

Filmen handlar kanske främst handlar om språket och vikten av att det får sväva fritt utan hämningar. Och filmen är ett ställningstagande för poesin och människan.

Se "Howl". Läs "Howl".

Saker som inte lämnar mig ifred: Öppningsscenen i "Close Encounters of the Third Kind"

Det här är kanske den bästa UFO-film som gjorts. Den amerikanska 70-talskänslan finns där och den är realistisk på nästan alla sätt. Effekterna är fantastiska, Richard Dreyfuss är lysande och frågan är om inte detta är Steven Spielbergs bästa film. Men det är en scen som jag alltid bär med mig.

Filmen börjar i flygledartornet i Indianapolis där flygledarna får rapporter från ett flygplan om ett föremål som lyser starkt. Scenen består egentligen bara av en radarskärm, flygledarna och en röst på en sprakande radiolänk. Men spänningen är så tjock så att man kan ta på den.

Kanske är det för att känslan av det okända är så påtaglig. Atmosfären i flygledartornet är varm. Rösten i radion kommer från människor som befinner sig på gränsen till det okända i det stora kalla lufthavet. Scenen påminner oss om att vi är små i universum och ibland påminns vi om det stora tomma som omger oss. Och det okända.

Saker som inte lämnar mig ifred: Alien

Jag minns att jag tyckte att "Alien" (1979) var en rätt otäck historia. Speciellt slutet när Ripley ska fly från Nostromo. Rök, blixtrande ljus och en känsla av att monstret lurar bakom varje hörn. Den känslan finns dock i hela filmen.

Den första filmens stora styrka ligger i tempot. Det är en långsamt berättad historia med vardagliga bestyr och smutsiga miljöer. Rymdskeppet Nostromo påminner mer om ett ryskt kolkraftverk än om ett rymdskepp i framtiden så som vi har blivit vana att tänka på rymdskepp på film. Kanske beror det på att den amerikanska filmen på 70-talet var mer realistisk och arbetarklasshyllande. Samtida filmer som "Apocalypse now", "Deer hunter" och "All the presidents men" var samtidsskildringar som på många sätt speglade en verklighet som inte setts förut.

Och man kan kanske se "Alien" som en samhällskritisk film. Det är det stora anonyma bolaget som skickar besättningen mot döden. Det är lönesamtal i lunchrummet. Det är tjänstemän mot arbetare.

Och ett blodtörstigt monster.

Sigourney Weaver, Tom Skerritt (underskattad), John Hurt, Harry Dean Stanton (lysande), Yaphet Kotto (alltid bäst), Ian Holm och Veronica Cartwright är alla perfekta i sina roller.

Dessutom gillar jag faktiskt de tre uppföljarna som kommit fast av helt andra orsaker.

Livet i tre dimensioner

Häromdagen var jag och tittade på Tron: Legacy i 3D. Det var en snygg film. Manus och dialog var väl tämligen tunn men rent estetiskt var den värd pengarna. Dessutom såg vi den i 3D. Och visst, det funkade väl men var inte den där omvälvande upplevelsen som alla tjatat om. Men kanske kan filmmakarna utnyttja tekniken bättre i framtiden.

Saker som inte lämnar mig ifred: Lost in translation

Det finns vissa saker man ser, hör och läser som alltid återkommer. Idag ska jag berätta om en film som inte lämnar mig ifred.

Sofia Coppolas "Lost in translation" från 2003 är en av 2000-talets bästa film. Platsen är Tokyo och Bob ska göra ett reklamjobb för japansk whiskey. Han är blasé på livet. Men så möter han Charlotte och vänskap uppstår.

Det är lite svårt att förklara vad det är som gör den här filmen så otroligt bra. Kanske är det fotot och musiken. Tokyo glimrar. Den stora staden är en lika stor huvudrollsinnehavare som personerna i dramat. Det myllrar av liv men ändå är ensamheten mest närvarande.

Kanske är det tempot och flödet. Filmen i sig fungerar som en reva in i verkligheten. Som om att vi av misstag råkat öppna en dörr och plötsligt befinner oss i en kedja av händelser som det inte var meningen att vi skulle vara med om.

Det är hur som helst en fantastisk film. Jag kommer på mig själv att tänka på den ofta. Den är som ett fint minne av en tid man längtar tillbaka till. Som det där samtalet man tänker ringa till en vän men som aldrig blir av.

Dagens film.

The Final Days Of Full Circle Records - A Documentary By Michael Greene. In October of 2006, a small mom and pop record store in Southern New Jersey named Full Circle Records announced that it was going out of business and that the liquidation sale would continue until mid December. Ironically, at approximately the same time, Tower Records, the iconic juggernaut of the music retail market, made the same announcement. Something has happened to the music retail world and it seemed to have happened overnight. ...Or did it? The Final Days Of Full Circle Records is a fascinating documentary that provides valuable insight into the rise and fall of the record store industry and subculture which may change the way you think about music, music retail, and the art of collecting music forever.

Fredag. Vem fan är Lisbet Salander?

Vaknar och konfronteras av den där Steig Larsson igen.

Likt stormen Gudrun fortsätter han att hemsöka massmedierna långt efter att han försvunnit. Nu handlar det om den amerikanska filmversionen av "Män som hatar kvinnor". Och dessutom spekuleras det i om Noomi Rapace ska bli nominerad till en Oscar.

Varför undrar jag?

Hennes insats i filmatiseringen av Larssons enormt överskattade böcker är väl knappast så fantastisk att den kommer att gå till filmhistorien. Hon säger knappt något (precis som resten av svensk skådespelarelit som medverkar), hon ligger två tredjedelar av de tre filmerna i en sjuksäng.

Det finns inget djup i hennes tolkning. Vilket är logiskt eftersom förlagan är lika grund som en vattenpöl.

Jag förstår inte varför folk vurmar så om Steig Larssons tre dussindeckare. All respekt för hans engagemang mot rasism men någon ny Sjöwall Wahlöö är han fanimej inte.

Och all respekt för Noomi Rapace som är en utmärkt skådis i övrigt med stark integritet. Jag utgår från att hon fick väldigt bra betalt och att hon tog rollen i ett rent karriärstrategiskt syfte.

Egentligen tror jag att svenska folkets oavkortade kärlek till psykopaten Lisbet Salander är en undertryckt längtan efter att få vara kampsportsgoth ett tag. Jag kan inte hitta någon annan rimlig anledning.

Torsdag: Favoritscen

Måndag: Lynn Barber

Appropå att det är Internationella kvinnodagen idag så läste jag om Lynn Barber igår i DN. En banbrytande brittisk journalist som gjorde sig känd under tidigt 60-tal för sin repektslöshet gentemot etablissemanget. Inte ens Graydon Carter på Vanity Fair vågar anställa henne än idag på grund av hennes fullständigt hämningslösa journalistik. Befriande.

Det har även gjorts en film baserad på delar av hennes självbiografi som heter "An education".

En skamlös hyllning till Philip Seymour Hoffman

Efter noga övervägande har jag kommit fram till att Philip Seymour Hoffman är min absoluta favoritskådespelare.

Efter att ha sett den fullkomligt harmlösa filmen "The boat that rocked" i helgen som är en film om piratradion i England på 60-talet konstaterar jag att fimens enda riktiga behållning är Philip Seymour Hoffman.

Som vanligt.

Philip Seymour Hoffman verkar ha förmågan att lyfta vilken obetydlg eller lättviktig roll som helst till stor konst på ett närmast övernaturligt sätt.

Han bara är där lika självklar som dagsljuset.

Jag vill fan ha Philip Seymour Hoffman som polare.

Eller som släkting för den delen.

En cool kusin.

Här dominerar han en annan parantesfilm: