Man får aldrig glömma att Soundgarden är ett av världens bästa band

Ett boktips

Jag läser Karolina Ramqvist nya roman "Alltings början". Den är bra. Man blir glad över den befriande känslan i den. En intressant och bra skildring av en ung människas övergång från barn till vuxen. Om frigörelse (En så sliten klyscha. Förlåt). Ett fantastiskt tidsdokument över Sverige och Stockholm under 1990-talets början. Att Karolina Ramqvist är en begåvad skribent visste jag och att hon hade potential att bli en riktigt bra författare såg man redan i debutromanen "More fire". Men här exploderar det. Läs den. Du behöver det.

"Singles" 20 år - Det känns som ett ögonblick har passerat. Och en evighet.

Det finns vissa filmer som följer en genom livet. För mig är det "Natural born killers", "Almost Famous", "High Fidelity", "True Romance" och inte minst "Singles". I år är det 20 år sedan den sistnämnda hade premiär.

Handlingen är egentligen en ganska banal relationshistoria mellan människor i 30-årsåldern men inramningen och tidsperioden är klockren. Tidigt 90-tal i Seattle. Grunge. Det är en film som handlar om tiden då jag var ung och visst handlar det om nostalgi varje gång jag ser om den. Plus att det är en väldigt bra film. Men så är det ju Cameron Crowe som har regisserat och skrivit den.

Att det skulle vara 20 år sedan den den kom känns fullständigt verklighetsfrämmande. Tiden flyger och vi med den. Jag var 20 år gammal när den kom. Nu är jag 40.

Det känns som ett ögonblick har passerat. Och en evighet.

90-talet: Return of the living dead

AFA annonserar som man gjorde på 90-talet även 2012.

Idag meddelades det att Refused gör en comeback för att .. eh... avsluta sin karriär. Ingen logik i det resonemanget men hur som helst. En spelning på Way Out West är i alla fall bokad. Samma dag har AFA klottrat ner hela stan med sitt varumärke (se bild ovan).

Retrokulten kring 90-talet fortsätter alltså. Fler tecken:

• Hultsfred toppar med The Stone Roses och The Cardigans (Hultsfred goes Sweden Rock).
• Metallica spelar sin svarta skiva i sin helhet under sommarens festivaltur (Undrar om Hetfield hinner odla fram en schysst hockeyfrilla till sommaren?).
• Soundgarden toppar Sweden Rock Festival (nu har man lämnat 80-talet...)
• Pearl Jam kommer till Globen (Både band och arena är mer än lovligt 90-tal).
• Nya avsnitt av Beavis och Butthead sänds på MTV (det är som att Hylands Hörna skulle återuppstå ungefär).
• SVT:s "På spåret" liknar allt mer "Knesset" (Luuk/Lindström: Då TV-rebeller. Nu: mysgubbar.).
• Ekonomin har havererat (Snart är räntan 500%).
• Carl Bildt är överallt (Lika arrogant. Lika dryg. Bara glasögonen är nya).

Andres Lokko flyttar hem från London.

Det är säkert kittlande för den medelålders skara som var med då när det begav sig. Jag är en av dem. 90-talet var uppvaknandets tid för många. Idag regerar dessa människor samhället i allt större utsträckning. Därför är 90-talet så inne. Det vill i alla fall 40-åringarna tro. Det refereras till 90-talet lite slentrianmässigt efter som vi förutsätter att alla begriper det roliga med att fråga hur många bultar det finns i Ölandsbron.

90-talet illustreras dock bäst av dessa två videos (som dock kanske inte har något med varandra att göra...):

Saker som inte lämnar mig ifred: 90-talet

Åren 1991 - 1997 är år som aldrig kommer att lämna mig. Det var åren man skaffade sina verkliga vänner, formade sina åsikter om världen, upptäckte musiken som alltid kommer att följa med, läste böckerna som öppnade ögonen.

Det hände saker i världen som alltid kommer att vara markörer som man navigerar livet efter.

Och jag mötte kärleken.

90-talet är idag allt mer avlägest. Vi unga och arroganta ironiker har blivit medelålders och befinner oss i begrepp att ta över den här världen som makthavare, chefer och föräldrar. Det är en lika kittlande som skrämmande tanke.

Vi är inte unga längre. 90-talet börjar bli 20 år gammalt. Vi pratar om grungen som morsan och farsan pratar om The Beatles.

Men visst känns det här som om det var igår:

Like a Hurricane (hommage till Joe och Dick)

Plötsligt inser jag att allt finns kvar. För drygt 15 år sedan träffade jag människor som kom att påverka mitt liv mer än jag i min vildaste fantasi kunde föreställa mig.

På närradion fanns Jan Olof. Eller Joe Allan som han kallade sig när han sysslade med rockabilly. Han var stationsansvarig och sände Splish Splash på lördagsförmiddagar. Han hade en lägenhet som bestod av en skivsamling och en stereo. Han byggde om TV-studion bredvid radion till en helt analog 50-talsstudio där han spelade in skivor i mono. Vi hängde där som om det var vårat andra hem. Vi sände radio. Vi snackade med Joe. Jämt. Vi var med på hans 50-årsfest. Han sålde sin amerikanare och hyrde Folkets Hus och tog dit en massa band. Det var ett jävla drag ärligt talat.

Samtidigt som vi hängde på radion träffade vi på Dick. han hade en källarlokal som från början var någon sorts loppmarknad. Sen rensade han ur den och startade svartklubb där nere tillsammans med Daniel, Alex och mig. Sena kvällar med skratt och musik. Klubben imploderade till slut rent ekonomiskt när kritan i baran blev större än de faktiska inkomsterna. Klubben hette Hurricane. Jag har kvar medlemskortet någonstans.

Dick var också på radion. Jag glömmer aldrig när han stod i hallen och tokdansade till Ministrys "Jesus built my hotrod." Eller när han levererade radioföljetången om Berggren i Ekeby. Jag har kvar kassetten någonstans. Improviserad galenskap i bästa "Hemma hos"-klass. Både Dick och Joe älskade sin rockabilly.

Sen reste jag bort för att studera. Tappade kontakten. Men för två år sedan firade jag min svensexa tillsammans med Alex och Daniel. Ett av stoppen var en lokal nere vid hamnen i Västerås. Jag började skratta när vi svängde in på parkeringen. Det stod "Hurricane" på skylten. "Den där jäkla Dick", tänkte jag. "Han gjorde det!". I flera år försökte nämligen Dick starta vår svartklubb på ett mer seriöst sätt. Och mycket riktigt, därinne satt han. Lite äldre men fortfarande samma galna Dick.

Joe Allan då? Han dök nyligen plötsligt upp på Facebook. Det mest osannolika stället på hela jordklotet. Världens mest analoga monomänniska på Internet. Det faller på sin egen osannolikhet. Man där var han. Han ordnar fortfarande spelningar med 50-talsartister. Han har fortfarande en massa skivor. Jag misstänker att det finns en studio någonstans och det första han säger till mig via Facebook är "Jag ska snart börja sända radio i Hallsta igen!".

Jag ler med hela ansiktet.

Och det enda jag kan tänka på är Wildfire Willie & The Ramblers...



Vi var unga då.
Jag tror att vi är det fortfarande...

Kommer du ihåg 90-talet? Vi gör det...

Jag skriver att jag lyssnar på Thearpys? skiva "Troublegum" på Facebook och Twitter och får omedelbart reaktioner som "El clasico", "Åh! Nostalgiinabsurdum", "Så jävla bra, måste nog också lyssna lite" och " Ett svårt begär efter öl och Hallstahammar kom över mig..." från mina jämnåriga vänner.

Nostalgins makt är stor.

Det var fan bättre förr.

Måndag: Fornfynd

Jag rensar ett förråd. Hittar kartonger med minnen från förr. Två lådor med kassettband från tiden då vi sände närradio. Jag lyssnar på några av dem och möts av min 20 år yngre röst.

Det är sådant som utlöser 40-årskriser.

Jag känner igen rösten men undrar var killen som hade den tog vägen. Han hade ingen aning om att han två årtionden senare skulle sitta i ett hus med två barn och en fru. I Kolbäck. Lycklig.

Då var det sturm und drang. Hjärta och smärta och sena nätter med fest.

Det tidiga 90-talet tog arbetslivet ifrån honom men öppnade dörren till universitetet. Och lät honom träffa flickan som sedan skulle bli hans fru. Där i ett kök på Tunalundsvägen vände livet in på en ny motorväg.

Men det visste han inte då.

(Lite längre ner i en av lådorna hittade jag ett band som det kort och gott står "Fylleband" på. Förmodligen inspelat 1993 eller 1994. Jag undrar om jag någonsin kommer att våga lyssna på det...)

Onsdag: Heart of the devil

Jag måste hänga kvar lite vid Melissa auf der Maur och hennes nya skiva "Out of our minds". För på den skivan finns spåret "Father's grave" där hon sjunger duett med ingen mindre (!) än Glenn Danzig.

Danzig har funnits i mitt hjärta sedan tidigt 90-tal då jag upptäckte The Misfits, Samhain och naturligtvis gruppen Danzig. Gruppens fyra första plattor är helt felfria. Sen körda han i diket och förvirrade sig ut i industriträsket och någon sorts dopad muskelrock som inte alls passar honom. Som låtskrivare har han dock glänst till efter den första kvartetten skivor inte minst med låten "Thirteen" som Johnny Cash gjorde så bra på den första American Recordings-skivan.

Varför är jag då lite uppspelt på grund av Melissa auf der Maurs duett med Glenn? Jo därför att det här är kanske det bästa Danzig har gjort sedan 1994. Mörk gotisk blues som handlar om döden. Och Glenns röst uppvisar en skärpa och vitalitet jag inte hört sedan 1990...

Det har länge talats om att Glenn Danzig och Jerry Cantrell från Alice In Chains skulle göra en bluesskiva ihop. Det här visar hur det skulle kunna låta. Jag hoppas verkligen att det blir av någon gång.

Tills vidare får vi nöja oss med Danzigs nya skiva "Deth Red Sabaoth" som kommer i sommar.

Här har ni en video från Danzigs glansperiod. Gotisk blues var det.

Måndag: Vintervampyren dör i solskenet

Vintervampyrens dödskamp fångad på Black Coffees högkvarter

Tittar på finalen i Melodifestivalen. Jo, jag tittade faktiskt men inte för musikens skull utan för Dolph. Mannen är en gigant! Men ett pris jag var tvungen att betala var ju att höra all skitmusik som spelades. Dock ska jag medge att jag faktiskt gillade låten som vann med hon vad hon nu hette som hade skor på sig.

Det där med skorna har varit kontriversiellt har jag förstått. Tydligen får man inte ha skor på sig av något speciellt märke i direktsänd public service. Skrattretande med tanke på att Converse knappast är en ovanlig sko som behöver mer reklam.

Och sen har sett kommentarer om att det var så skönt för att vad hon nu hette igen verkar så äkta och genuin med bland annat skorna som argument. Converse. Jätteäkta och genuint. Verkligen.

Men låten var okej som sagt.

(Själv bär jag Dr Martens. Det har jag alltid gjort.)

*

Roger Pontare dansade in med vargar på scen i lördags också. Jag var tvungen att tvätta både ögon och öron med terpentin efteråt.

*

Statoil på Erikslund i Hallstahammar har världens långsammaste biltvätt förövrigt. Men det är kul att titta på medelålders mäns beteenden i tvättkön. Nervöst sneglar dom på varandra och när den ene går ut för att spruta extra avfettning på bilen innan de ska in i hallen gör de andra också det.

*

Alex skrev en text som kanske inte på grund av ämnet i sig men för att det egentligen handlade om saker i det förflutna som har påverkat mig mycket rörde upp många minnen. Både jublande lyckliga och andra mer svarta. Men den där texten renderade också i en gemensam spellista som jag, Alex och Daniel nu bygger. Jag lyssnar på den den när jag skriver detta. Den innehåller musiken från åren 1992 - 95 som vi lyssnade på i lägenheter och i Dicks källare. En salig blandning av tidens storheter och historiens klassiker som vi upptäckte tillsammans.

Alex konstaterar: "Vi var kosmonauter på väg mot de okända rymder som fyller insidan av skallen. Vi var som upptäcksresande som bröt ny, obeträdd mark. Vi var oerhörda och omätliga. Vi var grandiosa och storartade."

Jag saknar inte den tiden. För mycket sturm und drang. Men jag är glad att ha den med mig in i framtiden.

*

Utanför föntret går solen upp över taken. Solen som längsamt tar ihjäl vintervampyren med sina solstrålar. Snart kan man utan problem sitta i skjortärmarna mot väggen och dricka sitt kaffe. Hallelujah!

90-talet: Massive Attack återvänder

Mörkt, coolt, nutida.

Omslaget får mig att tänka på Mark Rothko.