Sabbath bloody sabbath

Black Sabbath. Friends Arena 22 november 2013

 

Det makalösa konsertåret 2013 är avslutat. Ett år som bjudit på enorma upplevelser. Både med "nya" band som Baroness, Vista Chino, Crucified Barbara, Orange Goblin och några till.

Men det som har varit höjdpunkterna 2013 har varit två stora band som betytt oerhört mycket för mitt musiklyssnande. Och ja jag erkänner att nostalgifaktorn här kanske har fördunklat mitt omdöme något.

Iron Maiden besökte Friends Arena i juli och levererade skamlös nostalgi med sin Maiden England-turné. Jag var i extas. Dels har jag skam att säga aldrig sett Maiden förut. Och att nu få  chansen att se showen från 1988 som tillhör en av mina favoritperioder var ren lyx det usla ljudet på arenan till trots.

Så Black Sabbath. Så här nära orginaluppsättningen är vi aldrig få se dem igen. Och förmodligen inte i så bra form trots Iommis cancer och Ozzys vaklande hälsa. I två timmar fick vi dyrka riffen som skapade hårdrocken.

Lägg därtill Nick Cave & The Bad Seeds på Annexet nyligen och en kommande session med Zappa Plays Zappa där skivan "Roxy & elsewhere"(den första musik jag överhuvudtaget minns) ska spelas i sin helhet så har ni ett konsertår som bjudit på nya upptäckter och fantastiska minnen.

"Singles" 20 år - Det känns som ett ögonblick har passerat. Och en evighet.

Det finns vissa filmer som följer en genom livet. För mig är det "Natural born killers", "Almost Famous", "High Fidelity", "True Romance" och inte minst "Singles". I år är det 20 år sedan den sistnämnda hade premiär.

Handlingen är egentligen en ganska banal relationshistoria mellan människor i 30-årsåldern men inramningen och tidsperioden är klockren. Tidigt 90-tal i Seattle. Grunge. Det är en film som handlar om tiden då jag var ung och visst handlar det om nostalgi varje gång jag ser om den. Plus att det är en väldigt bra film. Men så är det ju Cameron Crowe som har regisserat och skrivit den.

Att det skulle vara 20 år sedan den den kom känns fullständigt verklighetsfrämmande. Tiden flyger och vi med den. Jag var 20 år gammal när den kom. Nu är jag 40.

Det känns som ett ögonblick har passerat. Och en evighet.

Let's go fucking crazy!

Mattias, Kimmo och den referensklädde bloggägaren.

I fredags var jag på Stockholms Stadion och såg Ozzy Osbourne. Ogenerad nostalgikick. Egentligen skulle det ha varit Black Sabbath på scen men girighet och cancer satte stopp för det. Men Ozzy var bra. Som ett lyckligt barn studsar han omkring på scenen, sprutar skum och häller hinkar med vatten på sig själv och publiken.

Det har inte hänt något sedan 80-talet vilket jag är tacksam för. Jag gillar hans 80-talsplattor. Speciellt "Bark at the moon". Så när han öppnar med just det titelspåret sprids en varm känsla i kroppen. När vi sedan får både "Shoot in the dark" och "I don't know" och "Crazy train" serverade på silverfat så är jag bara lycklig.

Publiken är i min ålder och uppåt. Vi förväntar oss inget annat än nostalgi. Framför mig studsar en till utseendet vanlig småbarnsmor i min ålder till "Suicide solution" som om det vore 1984 igen. Och det är den funktionen hårdrock har för mig. En trygg plats där man kan hämta kraften från tiden som flytt. Min kompis Magnus har sagt att han ser på nostalgi som ett sätt att hitta känslan från en tid då allt var möjligt och på så sätt orkar man ta nya tag nu.

Det surrade i kroppen efter Ozzys spelning i fredags. Det surrade på ett skönt sätt.

En gång hårdrockare alltid hårdrockare.

Let's go fucking crazy, som Oz skulle ha sagt.

May the 4th be with you

Star Wars har funnits i hela mitt liv. De första filmerna kom när jag var i tioårsåldern och jag dyrkade allt som hade med George Lucas filmer att göra. Ett av mina starkaste filmminnen är "return of the Jedi" som jag såg 1983 med farsan på Prismabiografen i Västerås på stor skärm. Jag kan alla repliker.

Idag lever Star Wars starkare än någonsin. De nya filmerna (som nu börjar bli gamla dom också), Lego Star Wars, animerade TV-serier och spel. Jag tycker det är fantastsikt även om jag håller de tre första filmerna högst.

Den äldste sonen har också fastnat i träsket. Han pratar Star Wars hela tiden. En andra generation Jedis i familjen.

Man kan analysera kulturfenomenet Star Wars i oändlighet. Det tänker jag inte göra här. Jag konstaterar bara att det är coolt och att det för mig har någon sorts nostalgisk funktion.

Idag firas den internationella Star Wars-dagen. Detta baseras på ordvitsen med dagens datum så som det sägs på engelska.

May the force be with you. Always.

90-talet: Return of the living dead

AFA annonserar som man gjorde på 90-talet även 2012.

Idag meddelades det att Refused gör en comeback för att .. eh... avsluta sin karriär. Ingen logik i det resonemanget men hur som helst. En spelning på Way Out West är i alla fall bokad. Samma dag har AFA klottrat ner hela stan med sitt varumärke (se bild ovan).

Retrokulten kring 90-talet fortsätter alltså. Fler tecken:

• Hultsfred toppar med The Stone Roses och The Cardigans (Hultsfred goes Sweden Rock).
• Metallica spelar sin svarta skiva i sin helhet under sommarens festivaltur (Undrar om Hetfield hinner odla fram en schysst hockeyfrilla till sommaren?).
• Soundgarden toppar Sweden Rock Festival (nu har man lämnat 80-talet...)
• Pearl Jam kommer till Globen (Både band och arena är mer än lovligt 90-tal).
• Nya avsnitt av Beavis och Butthead sänds på MTV (det är som att Hylands Hörna skulle återuppstå ungefär).
• SVT:s "På spåret" liknar allt mer "Knesset" (Luuk/Lindström: Då TV-rebeller. Nu: mysgubbar.).
• Ekonomin har havererat (Snart är räntan 500%).
• Carl Bildt är överallt (Lika arrogant. Lika dryg. Bara glasögonen är nya).

Andres Lokko flyttar hem från London.

Det är säkert kittlande för den medelålders skara som var med då när det begav sig. Jag är en av dem. 90-talet var uppvaknandets tid för många. Idag regerar dessa människor samhället i allt större utsträckning. Därför är 90-talet så inne. Det vill i alla fall 40-åringarna tro. Det refereras till 90-talet lite slentrianmässigt efter som vi förutsätter att alla begriper det roliga med att fråga hur många bultar det finns i Ölandsbron.

90-talet illustreras dock bäst av dessa två videos (som dock kanske inte har något med varandra att göra...):

Dimma

~1994~

Just nu förbereder jag nästa veckas radioprogram.

Nostalgidimman ligger tät...

Framtiden är en annan plats

Promenerar hem med Lillebror efter att ha lämnat Storebror på dagis. Vi går genom byn som verkar halvsova. Klockan är nio. När jag var ung var det fullt ställ här. Det dundrade från industrierna. Tågen gick oftare och det var mer folk ute och rörde sig. Eller minns jag fel? Jag tror inte det. Det finns inget postkontor längre. Ingen bensinmack. Biblioteket består av en filial som har öppet på sparsamma tider. Samhällsservicen är låg, mycket låg. Man känner sig lite övergiven faktiskt.

Lillebror tittar sig nyfiken omkring när vi går genom byn. Jag berättar för honom vad det är han tittar på. Jag vill berätta för honom hur det en gång var men låter bli. Det som är borta är borta. 

Framtiden är någonting annat.

En annan plats.   

Tillbaka till brottsplatsen

Bild från Joe Allans studio när det begav sig.
Foto: www.joeallan.se

Dåtid:
Min mediakarriär började på Hallstahammars närradio. Året var nog 1989 tror jag. Vi gick en studiecirkel på ABF och kursledaren var Jan Olof Ericsson. Det var en lekstuga och en inkörsport till radiomediet som jag där blev förälskad i. Vi gjorde massor med radio under sex fantastiska år. Vi sände allt från föreningsradio till ungdomsprogram med musik och allmän galenskap.

Jan Olof hade en passion i livet. Rockabilly. Han sände själv programmet Splish Splash där han spelade skivor ur sin enorma skivsamling och gjorde intervjuer med svenska och amerikanska rockabillymusiker. Efter ett par år byggde han en rockabillystudio i den övergivna TV-studion bredvid radion. Där spelade han in en lång räcka skivor helt analogt och med äkta 50-talskänsla. Han ordnade spelningar och gjorde, anser jag, en kulturgärning som saknar motstycke. Det var otroliga år egentligen som betytt enormt mycket för mig.

När jag började plugga i Linköping flyttade jag från orten och vi tappade kontakten. Jag har inte hört av Joe sedan jag lämnade tillbaka studionycklarna 1996 strax innan flyttlasset gick.

Nutid:
Plötsligt dyker världens mest analoga man upp på Facebook. En knapp men ändock kontakt återupptogs. Det visar sig att han nu är åter på närradion och sänder två timmar rockabilly på torsdagskvällarna. Och så ringer han till mig och vill att jag ska komma förbi någon kväll och prata i radio med honom. Cirkeln sluts.

Nästa torsdag är det dags.

Jag tror att jag tar med mig Alex också.

Metallica & jag

Billjetter till Metallica i Göteborg i juli säkrade (tack vare medlemskap i MetClub). 

Det fick mig att tänka på de tidigare gångerna jag sett Metallica.

Första gången var i Stockholm 1992. Värdelösa platser i Globen långt fram strax ovanför scenen. Men spelningen var knäckande bra.



Andra gången var på Stockholms stadion 1993. En av de bästa konserter jag någonsin varit på och klart bäst av de fyra gånger jag sett dem. Taggat band och taggad publik.



Globen 1996. Den hemska "Load"-perioden. Ofokuserat, mesigt, attitydlöst.



Ullevi 2004. Det är något med det där introt. "The ecstasy of gold" spelas innan varje Metallicaspelning och jag får gåshud om jag så hör den på en risig bootleg. Ljudet av publiken som sjunger med, handklappet, förväntningen i luften. Sen urladdningen....




Spelningen på Ullevi 2004 var bra. Mäktigt med 54.000 personer i publiken. Allsången i slitna "Nothing else matters", skanderandet "Die! Die! Die!" i "Creeping death"... Gåshud hela vägen!

Ni får ursäkta det här inlägget. Jag har så svårt att låta bli. Men nu återgår den här bloggen från att vara skriven av en finnig och fånig 15-åring hårdrockare till det mer normala bloggandet av kulturelitistisk prettopoet.

( Mer Metallicaporr hittar ni här )

Svart Kaffe - Historien om Skivbörsen

I veckans Svart Kaffe som sänds på söndag i Radio Eskilstuna 92,7 klockan 21.30 hör ni historien om Skivbörsen. Vi snackar skivsamlande, skivförsäljning, vinylskivor, väggdekorationer och mycket mer med ägaren Kenth Eriksson.

Och redan nu kan du höra hela programmet här:

Svart Kaffe skivbutiken by reflektor

Vi rider på frekvenserna

Bloggägaren i Hallsta Närradios studio 1993

Jag sände radio för första gången 1990. Det var i Hallstahammars närradio 93,2 MHz. Vi gjorde ett ungdomsprogram där i sex år. Spelade hårdrock och punk. Det var enormt roligt. Vi redigerade inslag på rullband och spelade vinylskivor. Alla jinglar fanns på kassetter.

Under studenttiden 1999 - 2001 gjorde jag studentradio. Radio Stil. Det var galna upptåg med direktsändningar från studentorkesterfestivaler, bungyjumps och rökiga nattklubbar. Musiken fanns på cd eller i datorn.

Nu har jag fått förmånen att höras på Radio Eskilstuna. Och nu gör jag ett program helt efter eget huvud. Det är lite läskigt men samtidigt väldigt kul.

Music for the jilted generation

Det var någon gång under det tidiga 90-talet. Vi sprang på trallpunkspelningar i Köping. Dia Psalma, Coca Carola, Finkelrokkers. Och Charta 77.

Det var nog Charta 77 som slog in en kil i mitt metallhjärta. Före en av sina konserter spelade de Prodigys ”Music for the jilted generation” i PA-anläggningen. Och jag blev helt ställd när jag insåg att jag gillade vad jag hörde.

Min världsbild ruckades lite den kvällen. En världsbild som bestod i att hårdrock och punk var bra. Allt annat var dåligt eller åtminstone ointressant.

Men här hörde jag något som var lika hårt som vilken punklåt som helst och lika rebelliskt.

Fast jag sa inget till mina polare. I smyg började jag titta på Alternative Nation och lyssna på radions sena sändningar där musik som inte var stenhård och helt gitarrbaserad spelades.

Idag är läget ett annat. För någonstans där i 90-talets början började gränserna luckras upp. Allting blandades upp till en enorm pytt av musik med olika influenser mixade med varandra. Hiphop mötte hårdrocken. Nine Inch Nails korsade synth med metal. Det var gränslöst.

Prodigy blev nästan folkkära sen. Men ”Music for the jilted generation” framstår än idag som någonting nytt och spännande.

Och det är just den där kicken att hitta det nya som fortfarande driver mig när jag lyssnar på musik.

Det är den där känslan av att ha hittat en helt ny ljudvärld jag vill uppleva igen.

Kommer du ihåg 90-talet? Vi gör det...

Jag skriver att jag lyssnar på Thearpys? skiva "Troublegum" på Facebook och Twitter och får omedelbart reaktioner som "El clasico", "Åh! Nostalgiinabsurdum", "Så jävla bra, måste nog också lyssna lite" och " Ett svårt begär efter öl och Hallstahammar kom över mig..." från mina jämnåriga vänner.

Nostalgins makt är stor.

Det var fan bättre förr.

Fredag: Vill du ha bearnaisesås till skinksnitzeln? Ett inlägg om hårdrock.

Imorgon åker jag och svågern på Sonisphere i Stockholm. På tolv timmar får jag se och höra en handfull av mina favoritband. Musik som jag växte upp med. Iron Maiden, Mötley Crüe, Alice Cooper, Slayer, Anthrax. Det är nästan för mycket. Och det handlar (förutom att det är bra musik) så mycket om nostalgi att jag nästan skäms.

Det här är soundtracket till att växa upp i Kolbäck under andra halvan av 80-talet.

Morgondagen är Rockbox på radion, mopeder, första flickvännen, Tunboskolan, vinylskivor, Bagen på TV och en väldigt skum frisyr.

Det kommer att bli så jävla bra, om ni ursäktar uttrycket.

Och som bearnaisesås till skinksnitzeln så ringer samma svåger och frågar om jag vill med på W.A.S.P i höst. Vad tror ni jag svarade?

Följ mig på Twitter imorgon för direktrapporter från ground zero. Och läs mina recensioner på Slavestate under nästa vecka.

*

Det var förresten Joey som ringde igår. Han var trevlig. Jag var en stammande tönt.

Tisdag: Ack ljuva 80-tal...

The number of the beast: TV4

"Eventually within the next quarter of a century, the nostalgia cycles will be so close together that people will not be able to take a step without being nostalgic for the one they just took. At that point, everything stops. Death by Nostalgia. "

TV4 har uppfunnit domedagsvapnet.

Tisdag: I can't resist a touch of evil

Plötsligt drabbade Djävulen mig och jag tog tag i det där nostalgiprojektet igen. Nästan två hundra sidor hårdrock so far. Konsekvensen är också att A Touch Of Evil vaknat till liv igen.

Och här är soundtracket ni lyssnar på idag...