"Men ska barnen vara på dagis hela dagen?"

Vardagen har börjat. Hämtning och lämning på dagis. Åka tåg. Jobba 8 - 17.

Någon frågar: "Men ska barnen vara på dagis hela dagen?"
Jag svarar: "Ja." och märker att svaret tas emot med skepsis.
"Jaha..." svarar Någon.

Det pågår en tävling i samhället idag. Tävlingen går ut på att jobba så mycket som möjligt men ändå hämta barnen så tidigt som möjligt från dagis. Det finns en vanföreställning om att det inte är bra för barn att vara på förskolan. Att säga att ungarna ska vara på dagis på heltid är idag som att erkänna att man är en dålig förälder som bryr sig mer om att arbeta än att vara med barnen. Speciellt mammor drabbas av detta. Vi män, och speciellt här på bruksorten, drabbas inte lika ofta. Det är accepterat att vi inte tar lika stort ansvar för våra barn. En helt sjuk verklighetsuppfattning men så ser det ut.

Och det är naturligtvis helt fel.

Jag bryr mig om mina barn. Därför tycker jag att det är bra att barnen är på förskolan. Det är nämligen en pedagogisk verksamhet och inte bara förvaring av barn. Barnen lär för livet där. De lär sig sociala regler. De lär sig om hur världen fungerar. I bästa fall blir de väl förbereda för grundskolan sedan.
Jag litar på personalen på förskolan. De gör det bästa de kan av de knappa resurser som kommunen tycker att barnen är värda. Viljan och kompetensen finns där. Att deras chefer inte begriper något är en annan sak.

Mina barn gillar att vara på förskolan. De är glada när de kommer hem för de har varit med om saker där. Dom har lärt sig något nytt.

Men ändå kryper det dåliga samvetet på mig när frågan kommer.
"Hur länge är dina barn på dagis då?"

Framtiden är en annan plats

Promenerar hem med Lillebror efter att ha lämnat Storebror på dagis. Vi går genom byn som verkar halvsova. Klockan är nio. När jag var ung var det fullt ställ här. Det dundrade från industrierna. Tågen gick oftare och det var mer folk ute och rörde sig. Eller minns jag fel? Jag tror inte det. Det finns inget postkontor längre. Ingen bensinmack. Biblioteket består av en filial som har öppet på sparsamma tider. Samhällsservicen är låg, mycket låg. Man känner sig lite övergiven faktiskt.

Lillebror tittar sig nyfiken omkring när vi går genom byn. Jag berättar för honom vad det är han tittar på. Jag vill berätta för honom hur det en gång var men låter bli. Det som är borta är borta. 

Framtiden är någonting annat.

En annan plats.   

Grisfesten.

Fortfarande en av de mest relevanta låtarna om småstadslivet som har skrivits...



Och jag glömmer alltid hur jävla bra Charta 77 är.

Welcome to my nightmare (Den förbannade bruksorten måste dö del 2)

Efter att jag skrev om bruksorten förra gången så har jag fått en del reaktioner. En del undrar varför jag bor kvar. En del påpekar att bruksorten finns även i storstan. Många hejar på.

Jag tror på den lilla orten. Småskaligheten. Det lilla samhället där man bryr sig om varandra. Där man kan få en samlad bild av hur ett samhälle mår. Det finns en enorm potiential och dynamik i det lilla samhället om man verkligen vill uträtta något.

Tyvärr innebär detta också social kontroll och en stark social konvention.

När man bor på en liten ort märkt av brukens hundraåriga arv finns det så enormt många regler att förhålla sig till. Det finns en hetero(e)normativitet som genomsyrar allt. Män är män som gör det män gör. Kvinnor är kvinnor som gör det kvinnor gör. Och sällan möts de två.

När man lyssnar på hur samtalen går handlar männens prat om hantverk, elräkningar, sport och bilar. Kvinnor pratar barn. Bara barn. Och om sina män och deras arbeten. Aldrig sina egna deltidsarbeten.

Det är så djupt tragiskt. Det är tragiskt eftersom det är vi själva som låter oss passa in i formen. Vi törs inte sticka ut. Vi törs inte eftersom då vet vi att snacket börjar gå och man riskerar att knuffas ut ur gemenskapen. Vi dansar fegt för varandra.

Och det är den här mentaliteten jag hatar så djupt och innerligt.

För den är grogrund för så mycket annat. Rasism. Homofobi. Trångsynthet, Intolerans. Bruksorten är oerhört odemokratisk efter som många inte ens vågar yttra en avvikande åsikt. Alla lallar med i den dominerande normens visa.

Och dom som inte lallar med dansar till pipan.

Den förbannade bruksorten måste dö.

Plötsligt sitter jag i ett rum fullt av mammor. Vi väntar på att våra barn ska bli klara på Bamsegymnastiken. Jag har lillebror med mig som nyfiket tittar sig omkring. Jag säger hej, och försöker vara allmän trevlig.

Inga andra pappor syns till.

Jag känner mig lite utanför. Mammorna pratar barn. Bara barn. Och sjukdomar. Jämför magsjukor. Försöker kartlägga vattkoppornas härjningar. Beskriver blesyrer. Papporna nämns i förbifarten och varje mening avslutas med ett konstaterande att "Johan/Markus/Anders jobbar ju så mycket" med en ursäktande ton. De andra mödrarna skrattar igenkännande och sympatiserande. Jag funderar på att räcka upp handen och säga att jag är här. Men jag ångrar mig. Känner mig som ett UFO.

Mammornas liv finns inte. Bara barnens.

Det är den här förbannade bruksorten och den här fruktansvärda bruksmentaliteten. Pappa jobbar inom industrin. Mamma jobbar deltid inom vården/handeln. Så ser det ut i byn där jag bor. Så har det alltid sett ut. När man som man tar ansvar för sina barn betraktas man som en avvikelse. BVC-sköterskan tittar överraskat upp när man kommer dit med ungarna. Undrar var mamman är. När man säger att man tänker vara föräldraledig i sex månader undrar alla vad mamman gör. När man ställer en fråga om dagis när man lämnar eller hämtar rycker personalen till som om man hotat dem (På vår förskola ska man faktiskt börja jobba med "det här som kallas genus" nu. Oklart hur och när dock).  

Ibland känner man sig ganska ensam som pappa här i byn.

Den förbannade bruksorten.

Den måste dö.