Framtiden är en annan plats

Promenerar hem med Lillebror efter att ha lämnat Storebror på dagis. Vi går genom byn som verkar halvsova. Klockan är nio. När jag var ung var det fullt ställ här. Det dundrade från industrierna. Tågen gick oftare och det var mer folk ute och rörde sig. Eller minns jag fel? Jag tror inte det. Det finns inget postkontor längre. Ingen bensinmack. Biblioteket består av en filial som har öppet på sparsamma tider. Samhällsservicen är låg, mycket låg. Man känner sig lite övergiven faktiskt.

Lillebror tittar sig nyfiken omkring när vi går genom byn. Jag berättar för honom vad det är han tittar på. Jag vill berätta för honom hur det en gång var men låter bli. Det som är borta är borta. 

Framtiden är någonting annat.

En annan plats.   

"Jag håller verkligen på att växa"

Snön smälter. Den gör faktiskt det. Den är inte oövervinnerlig. Den kan dö. Från taken blöder den. På gatorna blöder den. Barmarken bryter igenom på fälten. Våren är inte långt borta.

Jag vaknar. Vandrar som vanligt. Solen är uppe med mig. På tåget sitter alla som vanligt långt från varandra men ändå inte.

Jag möter goda människor på perrongen, på gatan. Byn är full av goda människor. Sådana som faktiskt bryr sig utan baktanke.

Och det är vackert här. Jag älskar när tåget kommer ut ur skogen ut på fältet och man ser hemma breda ut sig. Fälten, skogen, vattnet som ringlar. Allt finns här.

Storebror säger i triumf att en tand är lös. "Jag håller verkligen på att växa" säger han. Snart fem år gammal. Grubblar på livet. Ställer en miljon frågor.

Lillebror sitter frustrerad på golvet. Hela kroppen vill framåt men kan inte riktigt. Inte än. Men snart. Ögonen ser och han planerar för senare.

Jag lyssnar på Lykke Li. Jag lyssnar på Goran Kajfes. Jag läser om Kerouac. Jag hör Curt Jalmo.

Livet är rätt okej tänker jag. Snart är det vår. Jag kommer att vara ledig sex dagar av sju. Leva nära familjen, trädgården, byn, musiken, litteraturen, ljuden och skrivandet. 

Den förbannade bruksorten måste dö.

Plötsligt sitter jag i ett rum fullt av mammor. Vi väntar på att våra barn ska bli klara på Bamsegymnastiken. Jag har lillebror med mig som nyfiket tittar sig omkring. Jag säger hej, och försöker vara allmän trevlig.

Inga andra pappor syns till.

Jag känner mig lite utanför. Mammorna pratar barn. Bara barn. Och sjukdomar. Jämför magsjukor. Försöker kartlägga vattkoppornas härjningar. Beskriver blesyrer. Papporna nämns i förbifarten och varje mening avslutas med ett konstaterande att "Johan/Markus/Anders jobbar ju så mycket" med en ursäktande ton. De andra mödrarna skrattar igenkännande och sympatiserande. Jag funderar på att räcka upp handen och säga att jag är här. Men jag ångrar mig. Känner mig som ett UFO.

Mammornas liv finns inte. Bara barnens.

Det är den här förbannade bruksorten och den här fruktansvärda bruksmentaliteten. Pappa jobbar inom industrin. Mamma jobbar deltid inom vården/handeln. Så ser det ut i byn där jag bor. Så har det alltid sett ut. När man som man tar ansvar för sina barn betraktas man som en avvikelse. BVC-sköterskan tittar överraskat upp när man kommer dit med ungarna. Undrar var mamman är. När man säger att man tänker vara föräldraledig i sex månader undrar alla vad mamman gör. När man ställer en fråga om dagis när man lämnar eller hämtar rycker personalen till som om man hotat dem (På vår förskola ska man faktiskt börja jobba med "det här som kallas genus" nu. Oklart hur och när dock).  

Ibland känner man sig ganska ensam som pappa här i byn.

Den förbannade bruksorten.

Den måste dö.