Läser Neil Youngs "självbiografi". Underbart virrig. I ett kapitel berättar han hur han hittade sitt drömhus. Alltså huset som låg på en plats där han omedelbart kände sig hemma. Han döpte platsen till Broken Arrow.
En dag kanske jag också hittar den platsen och kan ge den ett namn.
Det har inte skrivits så mycket här den senaste tiden. Jag har mest använt bloggen för att samla bilder, ljud och filmer här. Kanske fungerar det lika bra som kommentarer till tillvaron.
Jag har arbetat hårt för att göra en grundläggande förändring av livet på det yrkesmässiga planet. Efter tio år har jag bytt arbetsgivare. Ingen är kvar på sitt jobb i tio år idag. Det är något som våra föräldrar gör. Men den första mars lämnar jag Sörmland och Eskilstuna och börjar arbeta i hemkommunen. Jag kommer inte att sakna mitt gamla jobb. Men jag kommer att sakna miljön och personerna. Biblioteket, musiken, konsten. Där har ni den miljö jag rört mig i. Nu blir det kommunkontor och webbredaktörskap. En utmaning.
Under hösten var jag sjuk. Inget allvarligt men det fick mig att tänka på min kropp och den ålder jag uppnår om en vecka ungefär. Nya rön säger att människans perceptionsförmåga börjar avta vid 45 års ålder. Det är om fem år det. Samtidigt ser jag hur en nära släkting allt mer bryts ner av åldern. Livet tar slut. Man ska aldrig glömma det.
Om en dryg vecka åker jag med min fru till Berlin i två dagar. Vi ska åka dit nästan helt utan fastställd plan. Bara åka dit. Andas och äta, dricka och uppleva. Vi förtjänar det.
Ljuden och orden blir allt mer närvarande i mitt liv. Jag lämnar det ljudburna mediet i yrket men dwet ger mig möjlighet att på allvar ta tag i en dröm om att spela in och sända ljud som jag närt länge. Jag ska bygga en liten studio hemma och samla frekvenserna.
Jag ska skiva den där långa dikten som jag vet finns där inne i mitt huvud och som jag jagat i flera år. Den kommer att bli storartad.
Mitt namn nämndes i förra veckans Eldorado. Jag erkänner villigt att jag är en stor beundrare av Kjell Alinge. Intervjun jag gjorde med honom 2007 gjorde djupa intryck på mig. Så när Kjell säger mitt namn och vilken musik jag vill höra samt skickar ett tackmail och vill ha fler tips blir jag varm inombords. För mig är det stort. Kanske är det lite fåningt men sådan är jag. 41 minuter in i sändningen hör ni Kjell säga mitt namn.
Kanske leder allt detta till en tanke om att leva livet på ett annat sätt. Livet ska vara med inriktat på zen. En närvaro i nuet. Som ett solo av Miles eller Coltrane. Som ett andetag som bara är vad det är och som man uppskattar för att det finns där.
"Livet är storslaget, och ibland upptäcker vi det sa min vän Johan. Så är det nog.
Snön smälter. Den gör faktiskt det. Den är inte oövervinnerlig. Den kan dö. Från taken blöder den. På gatorna blöder den. Barmarken bryter igenom på fälten. Våren är inte långt borta.
Jag vaknar. Vandrar som vanligt. Solen är uppe med mig. På tåget sitter alla som vanligt långt från varandra men ändå inte.
Jag möter goda människor på perrongen, på gatan. Byn är full av goda människor. Sådana som faktiskt bryr sig utan baktanke.
Och det är vackert här. Jag älskar när tåget kommer ut ur skogen ut på fältet och man ser hemma breda ut sig. Fälten, skogen, vattnet som ringlar. Allt finns här.
Storebror säger i triumf att en tand är lös. "Jag håller verkligen på att växa" säger han. Snart fem år gammal. Grubblar på livet. Ställer en miljon frågor.
Lillebror sitter frustrerad på golvet. Hela kroppen vill framåt men kan inte riktigt. Inte än. Men snart. Ögonen ser och han planerar för senare.
Jag lyssnar på Lykke Li. Jag lyssnar på Goran Kajfes. Jag läser om Kerouac. Jag hör Curt Jalmo.
Livet är rätt okej tänker jag. Snart är det vår. Jag kommer att vara ledig sex dagar av sju. Leva nära familjen, trädgården, byn, musiken, litteraturen, ljuden och skrivandet.
Jag står på en tågstation. Tåget är en timme försenat. Jag läser Bruno K Öijer och äter en grillad korv med bröd. Livet leker. Ute ligger snön vit.
Tidigare på dagen besöker jag ett sjukhus och får en diagnos men inget vidare besked om vad som händer sen. Förmodligen inget akut alltså. Min husläkare ska höra av sig är det enda som sägs.
Några lärare på KTH låter sina studenter läsa material som visar hur man kan räkna ut att klimatförändringarna inte är så allvarliga. Etablissemanget slår bakut. "Så får man inte göra!" Lärarna tas i örat. Jag tänker på scenen i Monty Pythons fantastiska film "Life of Brian" när de stenar en kvinna bara för att hon sagt Jehova. Vad hände med det kritiska tänkandet? Man måste ju kunna belysa ett ämne från olika håll. Man kan faktiskt bevisa med en uträkning att klimatförändingen är en bluff. Precis som att man kan bevisa det mesta med statistik. Om man tänker lite kritiskt begriper man vad som är mest troligt.
Samma sak med fredagsmys. Eller folks statusrader på Facebook. Här saknas både gott omdöme och kritiskt tänkande. Att folk har det så jävla bra som de påstår sig ha faller på sin egen orimlighet. Så kul är inte livet. Vi vill det men det är det inte. Folk i allmänhet mysknarkar. Eller trippar på känslan av att vara lycklig. Jag säger inte att folk inte har det bra. Ibland. Men livet svänger. Utom på Facebook. Där är alla fanimej puttinuttigt lyckliga jämt. Alla är fantastiska. Lever otroliga liv. Dom ljuger. Alfons Åbergs farmor är vis. Hon säger att man måste ha tråkigt ibland för att veta när det roliga kommer. Ändlösa uppdateringar om det bomullsinlindade livet är förnekelse. Det är som dr Denis Leary säger:
"Life sucks, get a fucking helmet, allright?! "I'm not happy. I'm not happy." Nobody's happy, ok!? Happiness comes in small doses folks. It's a cigarette, or a chocolate cookie, or a five second orgasm. That's it, ok! You cum, you eat the cookie, you smoke the butt, you go to sleep, you get up in the morning and go to fucking work, ok!? That is it! End of fucking list! "I'm just not happy." Shut the fuck up, allright? That's the name of my new book, "Shut the Fuck Up, by Doctor Denis Leary. A revolutionary new form of therapy." I'm gonna have my patients come in. "Doctor, I.." "Shut the fuck up, next!" "I don't feel so.." "Shut the fuck up, next!" "He made me feel so much better about myself, you know? He just told me to shut the fuck up and nobody had ever told me that before. I feel so much better now." Whining fucking maggots."
Vaknar efter en natt med vaccinfebrig sexmånaders bäbis. Eller vaknar och vaknar. Slutar sova kanske är ett bättre sätt att säga det på. Ute är det 21 minusgrader. Allt är vitt och djuptfryst. Det knarrar under fötterna när jag går till tåget. Och på tåget sitter det en tant som luktar cigarettrök och äter sin äckliga macka med ost och prickig korv. Det stinker om människorna. Jag längtar långt härifrån. Starta om. Göra något annat. Träffa nya människor.
En postiv nyhet finns det dock i allt detta. Vi överlevde november. Nu är denna ickemånad död och begraven. Bortglömd. Vi vandrar mot ljuset och värmen.
Idag fyller E fyra år. Det känns osannolikt. Det var ju nyss det hände. Sen lyfter jag upp honom och inser att det är en dryg meter och 18 kilo tung unge. Fyra år går väldigt fort.
Jag tänkte på det där när R föddes för två veckor sedan. Hur det kändes som om vi precis varit där på förlossningen. Allt var bekant. Men den resa som vi gjort sedan dess är lång och händelsrik. E har blivit ett barn som ställer krav, visar känslor och påverkar sin omgivning på så många sätt.
Nu är han dessutom storebror. En stolt sådan och vi får se egenskaper hos honom som vi aldrig sett förut på det här sättet. Stolthet. Kärlek. Svartsjuka. Ömhet.
Dagarna flyter ihop. En dag till. Solen skiner. Barnen vaknar. En somnar snart om. Den äldre försöker anpassa sig. Balansen ändras. Det gör den för oss alla.
Jag målar, städar och rensar. Tar tag i sådant som bara funnits där sedan vi flyttade in i vårat nybyggda hus. Skapar struktur och ordning. River lite ogräs. Planterar blommor.
Familjen finns överallt runt om mig. Att hålla sina två söner i famnen samtidigt är en ogripbar känsla. Att vi gjort det här tillsammans är viktigare än allt.
En av de viktigaste läxorna från gårdagens TEDx var nog insikten om att vi har lösningen på så mycket men saknar motivationen till att göra det. Vi skulle kunna göra det mesta rätt bra här i världen. Men vi låter bli.
Igår lärde jag mig att man kan bygga hus som pumpar vatten precis som träd genom ett kapilärsystem. Helt utan elekticitet och väldigt miljövänligt. Samma hus skulle kunna utvinna vatten ur dimman runt om det.
Eller att vi uppfostrar våra barn fråm midjan och uppåt för att gradvis ta bort all kreativietet med ursäkten att vi vill att barnen ska passa in i den form samhället bestämt.
Gårdagen var en ögonöppnare på många sätt. Både som faktabärare men också som inspiration till hur man ska leva sitt liv rent filosofiskt.
En kreativ filosofi.
Kreativiteten som kraft att förändra.
Jag tror att jag tog steget närmare några viktiga beslut om mitt liv igår.
Det kom insikter om saker och ting som jag vill ändra på men som jag undvikit av ren bekvämlighet.
Det är nog dags att göra något åt det.
Det låter kanske lite frireligiöst.
Det är det inte.
Hur som helst. TED visade vägen till ett större sätt att tänka. Och att verkligen vara på TED och inte bara se det på nätet var riktigt kul. I höst ska det tydligen bli ett större arrangemang här i stan. Jag ser fram emot det.
Sent igår kväll åkte jag genom ett mörkt och blött Sörmland. Jag passerade norrut över sundet och dimman reste sig ur den spruckna isen då det kalla vattnet exponerades mot plusgraderna.
Ur högtalarna i bilen pulserade The KLF:s "Last train to trancentral".
Det var ren decibelmagi.
Jag tänker på musiken, konsten och livet. Hur allting hänger ihop. Det har varit en konstig vecka där saker och ting har hängt ihop på ett märkligt sätt. Det ena har givit det andra och tillfälligheterna har spelat mig underbara spratt.
Jag önskar mig ett flexiblare liv där allt får plats.
Idag fyller E fyra år. Det känns osannolikt. Det var ju nyss det hände. Sen lyfter jag upp honom och inser att det är en dryg meter och 18 kilo tung unge. Fyra år går väldigt fort.
Topp tre just nu: