Kulturen är det enda mätbara motståndet: Heading out the highway.

Det är nymåne och dimman ligger över gatan. Minusgraderna sitter som spikar i luften. Jag är på väg till jobbet. Ibland känns det som om jag åker åt fel håll. Eller har hamnat fel och letar efter lift hem. Ingen stannar för att plocka upp mig.

I fredags slog det mig att kreativa männsikor som utövar sin konst är de vackraste människorna. Det finns någonting stort i att se människor skapa utifrån sina tankar och idéer. Jag vill göra samma sak. Jag vill jobba för de här människorna och hjälpa dem att komma ut i världen. Visa att det finns någonting annat. Något som skapar andra värden än rent ekonomiska.

På fredag är det festival igen. Mementofestival. En kväll med kreativ musik. Toner du aldrig hör annars. Jag är med och arrangerar. Spelar skivor i pauserna och agerar konferencier. Memento är motstånd mot likriktning och strömlinjeformade musikprodukter. Det är när jag tänker efter motstånd mot det mesta.

Du hittar mig på tillvarons motorväg med tummen i luften. Ge mig skjuts om du har vägarna förbi.

Problemet med att vara ledig

Här sitter jag och skriver. Jag har gjort det sedan i april. Skirivit alltså. Mer än vanligt. Jag har gjort mycket musikskriveri på Slavestate.se och en del annat. Det är vansinningt kul.

Problemet är att den här tillvaron börjar lida mot sitt slut. På måndag återinträder vardagen på allvar. Inskolningen är över och heltidsarbetet börjar igen vilket naturligtvis är kul det med.

Men ärligt talat inte lika kul som det här har varit.

Giftet är i blodet redan. Det går inte att filtrera bort. Jag vill göra mer av detta.

Dags att hitta en lösning på det.

Fredag: Längtan efter avstånd

För några nätter sedan drömde jag att jag var på väg hem. Jag satt i en bil på väg genom en skog. Det var skymning. Jag kände inte riktigt igen vägen men visste precis var jag skulle åka. Det var som om vägen hade sina spår i mig redan.



Så kör jag upp på gården. Jag stänger dörren och då kommer barnen springande emot mig. Jag verkar ha varit borta hela dagen. Huset ligger utanför. Inte isolerat men ändå på behörigt avstånd från allt annat. Barnen kramar mig och jag ser K i dörren. Sen vaknar jag.



Känslan lever kvar i mig hela dagen. Ungefär så som jag allt mer börjar känna inför rätt mycket. Jag längtar efter avståndet. Det avstånd som tillåter att man kan koncentrera sig på det väsentliga i livet. Familjen, kreativiteten.



Jag vill skriva en självständighetsförklaring. Ett manifest för min egen frihet.



Och jag längtar långt långt bort härifrån.



*



Just nu händer det lite på Reflektor igen. Passa på att läsa. Snart kan det försvinna igen.



*



Nya ljud. Nya vyer.

Måndag: Where's the f***in' riot?

På senare tid har jag av olika anledningar läst om och lyssnat en hel del på The KLF. Musik tänker du, en hel ideologi säger jag. En konstnärlig tvåmansgerilla som under några år fuckade upp rätt mycket i främst den brittiska konstnärsvärlden. Fortfarande verkar folk försöka reda ut vad det egentligen var som hände. Kanske har jag låtit mig inspireras av The KLF på grund av nedanstånde snart inakutella händelse...

Förra hösten var vi några hjärtats anarkister som diskuterade vad som skulle kunna göras för att få konsten att bli en verklig förändringskraft i samhället. Det var spännade pratstunder som öppnade svindlande möjligheter.

Tyvärr verkar hela den där grejen ha kollapsat för tillfället. Den första maj var det löst planerat att något skulle presenteras. Nu verkar det inte bli så.

Men tanken gnager i mig fortfarande.

En tanke på att skapa ett löst sammanhållet nätverk som kan verka för konst i olika former. En befrielsefront för kulturen och kreativiteten.

Det skulle kunna göras enkelt med en webbplats, en logga som syns lite överallt. Det skulle inte behövas mer egentligen så länge man kan samlas runt ett enda syfte.

Att kultur helar både människor och samhälle.

Någon som har något att tillägga?

Barn, skola och kreativitet

Här sägs många kloka saker.

TEDx Eskilstuna - några tankar

En av de viktigaste läxorna från gårdagens TEDx var nog insikten om att vi har lösningen på så mycket men saknar motivationen till att göra det. Vi skulle kunna göra det mesta rätt bra här i världen. Men vi låter bli.

Igår lärde jag mig att man kan bygga hus som pumpar vatten precis som träd genom ett kapilärsystem. Helt utan elekticitet och väldigt miljövänligt. Samma hus skulle kunna utvinna vatten ur dimman runt om det.

Eller att vi uppfostrar våra barn fråm midjan och uppåt för att gradvis ta bort all kreativietet med ursäkten att vi vill att barnen ska passa in i den form samhället bestämt.

Gårdagen var en ögonöppnare på många sätt. Både som faktabärare men också som inspiration till hur man ska leva sitt liv rent filosofiskt.

En kreativ filosofi.

Kreativiteten som kraft att förändra.

Jag tror att jag tog steget närmare några viktiga beslut om mitt liv igår.

Det kom insikter om saker och ting som jag vill ändra på men som jag undvikit av ren bekvämlighet.

Det är nog dags att göra något åt det.

Det låter kanske lite frireligiöst.

Det är det inte.

Hur som helst. TED visade vägen till ett större sätt att tänka. Och att verkligen vara på TED och inte bara se det på nätet var riktigt kul. I höst ska det tydligen bli ett större arrangemang här i stan. Jag ser fram emot det.

Det gör du också.

(nu ska jag sluta tjata)

TEDx Eskilstuna

En spännande eftermddag på Munktell Science Park väntar. Ett rum fullt med kreativa människor som lyssnar på andra kreativa talare.

Följer ni mig på Twitter eller Facebook så får ni veta vad som händer.

Tills dess får ni lära er här hur man startar en rörelse.



Vad är TED? Läs här!

Fredag: äkta fredagsmys

Mauro & Pluras matlagningsprogram på TV 8 kan vara det bästa matprogram som gjorts. Mauro är så där härligt mycket Mauro. Och Plura är Plura. I bar överkropp och en cigg i mungipan. Mauro försöker hålla klassen samtidigt som Plura pressar en citron med plåster på fingret och petar sig i örat.

Det är ärligt, hjärtligt, skitigt och fantastiskt. Jag blev hungrig.

Dessutom blev Håkan Hellström pruttfull på två glas vin. Jättekul.

Titta själv:



*

Ja just ja. Jag har skrivit en gästkrönika åt Eskilstuna Riksteaterförening som ni kan läsa idag.

Den kreativa kraften

Kultureliten vs Black Coffee: vem äger kreativiteten?

Det finns en grov missuppfattning i det här landet att du inte kan skapa någonting själv. Att du måste fråga om lov för att få sätta upp en teaterföreställning, att du behöver en scen som får stöd från byråkrater och politiker. Att du måste ge ut din bok på Det Stora Förlaget, att du måste ha en replokal i en kommunalt ägd byggnad.

Det är fel.

Du har bara blivit fostrad att tro att det är samhället som ska se till att ditt skapande får en liten plats i Maskinen.

Om du är smart, och det vet jag att du är, så skiter du i allt det där. Det är lättare att få förlåtelse än tillåtelse.

Du är ung i sinnet. Du har massor som du vill göra. Du gör som du blivit tuktad att göra. Fråga om lov. Gå till de rätta instanserna och be om en ynklig summa pengar. Få nej. Så gömmer du din kreativitet i byrålådan och går till jobbet med den där knuten i magen som säger att du gör något som du inte vill.

Världen är din scen, ditt pappersark, din duk.

Det står dig fritt att göra precis vad du vill. Och du behöver inte be om kulturmaskinens hjälp.

Bara tanken på att kultur skulle behöva administreras av byråkrater är en fullständigt bisarr tanke. Har du sett hur en kulturbyråkrat ser ut? Det är Döden du ser.

Dom säger att man garanterar mångfalden. Dom säger att de är garanten för att alla ska få höras. Munnen säger en sak. Handen gör en helt annan.

Dom lägger ner biblioteken, stänger fritidsgårdarna, upphäver hyreskontrakten och säger nej till allt som inte passar in i verksamhetsplanen med samma iver som jägaren skjuter varg.

Samma blodtörst.

Byråkratin vill forma kreativiteten och kulturen så att den passar in i verksamhetsberättelsen, i kategoriseringssystemet och i slutänden handlar det om kontroll.

Men nu tänker vi inte mer på det där. Istället beger vi oss ut bland människorna. Tar ett djupt andetag och öppnar ögonen. Jag menar på riktigt. Och så ser vi oss om och inser att allt finns där. I storstaden. I byn. Allting runt om oss glittrar. Allting vibrerar verkligen av skapandekraft. Det är bara att sträcka ut handen så kan du ta på den och forma den till vad du vill.

Utan att fråga om lov.