Kultureliten - Welcome to the terrordome

Kulturdebatten når nya höjder. På Debatt i SVT skriker Helena Bergström om att hennes filmer med Colin inte får respekt av kritiker och filminstitut. Att över 6 miljoner har besökt Colins filmer under åren verkar sakna betydelse. Det är svårt att skratta hela vägen till banken.

Marcus Birro skriver en krönika som fullt medvetet missförstås av hela medieeliten på Södermalm. Birro reagerar som den primadonna han är och slutar att twittra.

Kulturministern visar sig vara allt mer kulturfientlig. Svenska akademiens sekreterare vill stoppa författare från att skriva.

Det är en härlig stämning just nu...

Det gapas och rapas. Alla har en åsikt om allting. Men ingen har något vettigt att säga.

Jag hör inga visioner. Jag hör inga förslag på riktiga lösningar. Jag hör inga drömmar hur samhället och kulturen ska vara. Jag hör och ser bara ett gäng som gjort en karriär på att låtsas vara samhällsdebattörer och ha åsikter om det som har hänt och det som händer just nu. Och åsikterna baseras på lösa ideologiska grunder. Andres Lokko är vänster säger han. Jo tjena...

Samhälls- och kulturdebatten befolkas av ett gäng strebrar som förstått att "kultur" är någonting fint men som de inte riktigt begriper vad det handlar om. Det får mig att tänka på scenen från filmen "2001 - a space odyssey" när vetenskapsmännen ska undersöka monoliten på månen.

Dr Floyd: Don't suppose you have any idea what the damn thing is, huh?
Dr. Rolf Halvorsen: Wish to hell we did. 

Jag har blott en fråga som jag vill ha besvarad:

Hur vill ni att det ska vara då?

Bilden av kultureliten

Det här landet har en samhällsdebatt som befolkas av ett gäng glada kulturschimpanser. Ett gäng skrikande typer som kastar sig över minsta lilla banan som kastas in i buren. Och som sen glatt går och gör sina behov i burens hörn.

Under hela hösten och vintern har jag slagits av den politika korrekthet som sitter som en tvångströja över varenda debattör man hört på radio och TV. Det finns en förmåga att lyckas säga massa saker på kortast möjliga tid om helt fel saker. Och det spelar ingen roll vad man debatterar. Den som skriker högst och har mest korrekt åsikt vinner.

Och nu menar jag inte att man man måste ha en radikal åsikt om vad det nu må vara. Nej vad jag menar är att man saknar visioner. Riktiga visioner baserade på en egen originell tanke.

Slår man upp tidningen idag så får man lätt uppfattningen att svensk samhällsdebatt idag handlar om integrationspolitik, infrastruktur, Björn Ranelid, Slussen i Stockholm, kungens sexvanor, Marcus Birro och kanske en och annan snösmocka.

Kanske är det själva debatten som är felfokuserad?

Men mest fel är det på dem som tjattrar. Ja jag pratar om landets ledarskribenter, twittermänniskor (den största apburen), de knastertorra litteraturgastarna, de skitviktiga kulturjournalisterna på de största morgontidningarna och ett gäng andra existenser som lurar i skuggorna och vill in i den stora buren.

Kan vi diskutera de verkliga problemen? Kan vi prata om varför folk känner sig allt mer isolerade och utanför istället för att uppröras över att folk med olika diagnoser gör hemska saker mot oskyldiga förbipasserande? Kan vi prata om det samhälle vi vill ha istället och vilken väg vi ska ta dit?

Kan vi diskutera hur vi ska uppnå kulturell, industriell och humanistisk framgång istället?

Fast mitt hopp om detta är ganska lågt ställt med tanke på det intellektuella material vi har att arbeta med.

Fortsättning lär följa...

Fredag: 30.000 volt rakt genom huvudet (Svart kaffe blues)

Det sista hon gör innan hon kliver av tåget är att måla sina läppar. Det sista han gör är att dra handen genom håret och slå ihop sin bok. Jag känner efter om nycklarna ligger i fickan. Det gör jag alltid. Alla har sina vardagliga vanor.

Av gammal vana utser Gunnar Bolin till kulturkorrespondent för P1. Han ska rapportera från Kulturen. Var nu den kontinenten ligger. Kulturjournalistiken är inkontinent. Den pinkar ständigt på sig själv och ser lika förvånad ut som du och jag när det händer. All kultur är kissnödig.

Jag saknar redan imorgon. The Haunted på scen. Innan dess god mat och några kalla i gott sällskap. Detta innan våldet mot trumhinnorna som kommer att bli ljuvligt. Det var för länge sedan nu.

Stand up.
Face agony.
My life.
Can be more than a lie.
I pledge.
Allegiance to none.
My Life.
Is mine alone.

Kaffet flyter ut i ådrorna och lindrar. Låter koffeinet verka i det tysta. Igår körde jag ner fingrarna i den kalla marken och kände hur jorden fastnade under naglarna. Aldrig så vaken som då. Hittade en spindel stor som en tumme som vävde sitt nät mellan stenarna. Vi stirrade på varandra. Sen gick vi åt var sitt håll.

Solen bryter in genom fönstret. Jag ser partiklar flyta i luften. Det ser ut som en reva till ett universum. Sonen tittar fram under täcket och frågar om vi är lediga idag. Det är så tragiskt på något sätt att en fyraåring redan längtar till ledigheten. Är man fyra år så borde allt fortfarande vara en lek.

Vi syr fast vardagen alldeles för tidigt på våra barn.

Måndag: lite kulturdebatt kanske?

Är det bara jag som finner det djupt ironiskt att gulfkusten i USA nu riskerar att dränkas i olja? Att det finns ett uns av poetisk rättvisa? Att det oljehungriga USA nu riskerar att sätta råoljan i halsen?

Samtidigt är det så oerhört tragiskt att den kultur som finns i södra USA som är värd att bevara (jazzen, maten, det franska arvet) nu får ännu ett knivhugg.

*

Provkörde sonens gamla vrålåk i helgen inför leveransen i juni. Kändes retro.

*

Dagens soundtrack.

*

Jag tycker att den nya versionen av Spotify är ett rejält lyft. Den sociala dimensionen är fantastisk. Att se sina vänners spellistor är väldigt inspirerande. Och ibland skrämmande...

*

Att rensa rabatter och grönsaksland från vintern är meditativt och rogivande.

*

Arbetsvägraren Maria Schottenius intervjuar Lena Endre i söndagens DN. Båda var tongivande debattörer efter Ekots avslöjande om sexuella trakasserier inom svensk teater. Bådas attityd verkar vara att man som kvinna faktiskt får tåla lite tafsande. Dom hävdar att det bara är ett litet problem. Som jag har förstått Ekots, statistiskt förvisso lite klena, undersökning så rör det sig om cirka 500 personer som upplevt sig trakasserade och kränkta.

I vilken annan yrkesgrupp skulle det vara okej?

Jag tycker att både Endre och Schottenius kränker dem som faktiskt har drabbats.

*

Appropå sextrakasserier och stenåldersbeteende. Har äntligen börjat titta på första säsongen av Mad Men. Det har liksom inte blivit av förrän nu. Får säkert anledning att återkomma till det senare.

Torsdag: Livet ska vara som frijazz

En del av upplevelsen från Moderna i Malmö sitter kvar. Känslan av att vilja befinna sig i en brytningstid. Ett paradigmskifte. Att bryta konventionen. Vrider på känslan. Försöker fundera på hur jag ska omsätta den i handling.

Plötsligt känns orden för trånga.

En flyktigt bekant startar något och försöker hacka loss all slagg från orden. En fantastisk idé.

En annan börjar plötsligt skriva om konsten.

Hur vi än vrider och vänder på det är vi 68-generationens barn. Denna nu pluffsiga maktgeneration som en gång i tiden klädde av sig nakna på gator och torg, rökte braj och skapade enorm konst och kultur. Nu skapar de tomma hål i statsfinansen och är mer etablissemang än sina föräldrar. Med kläderna på.

Jag hör på nyheterna om hur politikerna i Göteborg ger upp sina försök att förbjuda gatumusikanter. Det är ingen som lyder. Någonstans långt inne i samvetet skriker proggaren i den gamla 68:an att: "nu får du väl ändå ta och skräpa dig. Vad gjorde du när du var ung? Åkte till Gärdet i Stockholm och gick på fest! Låt ungarna spela på gatan och skänka lite glädje åt folk."

Livet ska vara som frijazz.

Man ska aldrig veta var det slutar. Hur det kommer att låta. Hur det kommer att se ut. Det är meningen med livet.

Jag vill skriva som Coltrane spelar saxofon. Eller som Pollock hällde färg på sina enorma dukar.

När jag var i New York såg jag Pollocks tavlor. Den uthällda färgen satte sig på ögats insida och storleken på färgstormen sköljde över mig som en våg.

Kan man skriva så?

Kan vi inte ta över torget? Spärra av trafiken och hälla färg över hela den tomma ytan? Eller fylla den med röster? Låta musiken få marken att vibrera och slå upp fönstren till statshuset och driva ut alla politiska visioner för kulturlivet som onda andar.

Jag har min penna.

Vad har du?

*

Här hittar nu mer ljudmateria.

Kultureliten vs Black Coffee: vem äger kreativiteten?

Det finns en grov missuppfattning i det här landet att du inte kan skapa någonting själv. Att du måste fråga om lov för att få sätta upp en teaterföreställning, att du behöver en scen som får stöd från byråkrater och politiker. Att du måste ge ut din bok på Det Stora Förlaget, att du måste ha en replokal i en kommunalt ägd byggnad.

Det är fel.

Du har bara blivit fostrad att tro att det är samhället som ska se till att ditt skapande får en liten plats i Maskinen.

Om du är smart, och det vet jag att du är, så skiter du i allt det där. Det är lättare att få förlåtelse än tillåtelse.

Du är ung i sinnet. Du har massor som du vill göra. Du gör som du blivit tuktad att göra. Fråga om lov. Gå till de rätta instanserna och be om en ynklig summa pengar. Få nej. Så gömmer du din kreativitet i byrålådan och går till jobbet med den där knuten i magen som säger att du gör något som du inte vill.

Världen är din scen, ditt pappersark, din duk.

Det står dig fritt att göra precis vad du vill. Och du behöver inte be om kulturmaskinens hjälp.

Bara tanken på att kultur skulle behöva administreras av byråkrater är en fullständigt bisarr tanke. Har du sett hur en kulturbyråkrat ser ut? Det är Döden du ser.

Dom säger att man garanterar mångfalden. Dom säger att de är garanten för att alla ska få höras. Munnen säger en sak. Handen gör en helt annan.

Dom lägger ner biblioteken, stänger fritidsgårdarna, upphäver hyreskontrakten och säger nej till allt som inte passar in i verksamhetsplanen med samma iver som jägaren skjuter varg.

Samma blodtörst.

Byråkratin vill forma kreativiteten och kulturen så att den passar in i verksamhetsberättelsen, i kategoriseringssystemet och i slutänden handlar det om kontroll.

Men nu tänker vi inte mer på det där. Istället beger vi oss ut bland människorna. Tar ett djupt andetag och öppnar ögonen. Jag menar på riktigt. Och så ser vi oss om och inser att allt finns där. I storstaden. I byn. Allting runt om oss glittrar. Allting vibrerar verkligen av skapandekraft. Det är bara att sträcka ut handen så kan du ta på den och forma den till vad du vill.

Utan att fråga om lov.

Kultureliten vs Black Coffee: Varför är det miserabla alltid bäst?

Jag slölyssnar på Kulturradions program Biblioteket. Det kan vara ett av det mest deprimerande program man kan höra på svensk radio. Dammiga kulturkärringar som vältrar sig i litteratur som handlar om eländiga liv som "är fascinerande" och "intressanta". Berättelser om öden som involverar statligt förtryck, förnedring, missbruk, psykisk sjukdom och generellt elände är alla ämnen som alltid tas upp i detta eländiga radioprogram.

Sen har de mage att säga att det är ett program som ska stimulera till läsning.

Jag vill mest hacka mig själv i handleden med en slö gaffel där jag står och gör mat i godan ro.

Senast var det en intervju med den begåvade Sofi Oksanen. Hon hade massor med intressant att säga om samhället idag och om den estländska historien under Sovjetockupationen. Tyvärr drunknade allt detta i de synnerligen fåniga resonemang om elände och undergång som programledarna ägnade sig åt. På dem lät det som att allt hopp var ute och mörkret i detta nu höll på att förtära den stackars Sofi.

Egentligen handlar Oksanens författarskap om överlevnad. Och det är mycket möjligt att reportern ville lyfta fram detta i intervjun men producenten kunde inte låta bli att få det att låta tvärtom.

Det här är ingalunda något som bara den mossbeväxta kulturredaktionen på Sveriges Radio ägnar sig åt. Lyssnar du på dom som har det som jobba att prata om litteratur och läsning så handlar det i nio fall av tio om misär på något sätt.

Och när skrev en Augustvinnande författare en glad bok senast? Det vinnande koceptet är byggt på alkoholmissbruk, psykvårdsupplevelser, hemska uppväxthistorier, incest och förnedring.

Jag är så trött på att lyssna på kulturjournalister och bibliotekarier som sitter och blåser svart aska från bladen när de talar om sina favoritböcker.

Varför syns aldrig den livsglada litteraturen som handlar om passionen, njutningen och extasen av att leva?

Vem talar om litteraturen som har ett hjärta som bultar och pumpar varmt blod?